Wow, vilket dilemma! Jag förstår dig, skulle själv aldrig i livet vilja göra en abort. Jag är 21 år och älskar barn, vill jättegärna bli ung mamma osv. Men när man tänker efter, du har inte ens gått ut gymnasiet! Du kan inte ens försörja dig själv, vill du verkligen låta ett barn växa upp med de ekonomiska problemen? Vem ska hjälpa barnet betala hyran för sin lägenhet när hen går i gymnasiet? 

Har själv två vänner som skaffade barn tidigt (en var 17 och en 19). Båda två har fått kämpa som sjutton för att palla med pluggandet såhär i efterhand. De har båda kommit till mig för att be om pengar flera gånger, till saker som bröd och busskort. Är det verkligen så du vill ha det? Skulle du vilja ha en sådan uppväxt? Vill du låta ditt barn växa upp så?

Min åsikt; Vänta med barn så länge du inte ens kan ta hand om dig själv. Men förstår om du inte vill göra abort, det hade jag nog inte gjort i din situation. Du får helt enkelt ta diskussionen med dina föräldrar. De älskar dig oavsett vilket, och kommer inte försvinna från din sida. Även om de kanske blir arga i början. Du får barnbidrag och förmodligen bostadsbidrag.

Skaffa jobb omedelbart om du är gravid. Så enkelt är det bara. Den föräldrapeng du får utan att ha arbetat är otroligt kass så du kommer i så fall ligga på gränsen till att klara av det. Trist men sant. Och ja, din pojkvän kommer behöva skaffa jobb också om ni ska få ihop det. Angående om hur du ska berätta för dina föräldrar och hur de ska ta det beror ju på lite olika saker. Mitt råd är att du tänker igenom först hur ni ska finansiera allt, du läser på om ALLT som har med ekonomin att göra samt även då boende osv. Om du berättar för dina föräldrar och har en plan som går ihop realistiskt lär de ska reagera bra mycket bättre, annars kan de nog reagera negativt för att de känner att du förväntar dig att de ska försörja både dig, din pojkvän och ert barn.

Jag tror inte du vill höra: "så här borde du göra" eller "det här borde du tänkt på". Det du kan göra är som #2 säger, skaffa ett jobb. Föräldrapenningen baseras på hur du jobbat. Har du inte jobbat blir den liten. 

Jag är av uppfattningen att problem är till för att lösas. Så alla problem man stöter på kan man lösa. Det du måste komma fram till är vilka problem som finns. Ekonomin är ett sådant problem. Kan pappan få ett jobb? För då finns det goda chanser att ni klarar det. Kan du extrajobba fram till barnet föds? För att i så fall spara pengar till bebisen (vagn osv kan bli väldigt dyrt). 

Sen vill jag bara säga att det är inte så roligt att ha barn med begränsad ekonomi. Barn kostar pengar. Mer än de 1050 kr man får i barnbidrag. Det är blöjor, kläder, mat, ev mediciner osv osv. Det kommer bli jobbigt om inte din pojkvän får tag i ett jobb. För får han inte det kommer ni få leva på existensminimum. Då har ni i princip bara råd med hyra, mat och hygienartiklar.

Gå till umo och testa dig dagen efter din mens skulle ha kommit om den inte har dykt upp, det är det säkraste.

Du har rätt till lägstanivå föräldrapenning så det kanske DU går runt på, men sen då? Och allt man måste införskaffa innan barnet kommer, vem ska betala det? Det är inte lite att tänka på och jag tror inte dina föräldrar vill betala det. Som det är i dagsläget tycker inte jag ni är redo att skaffa barn.

Skaffa barn handlar inte om hur mogen man är, ni kan idag inte ens försörja er själva. Det är det viktigaste är att ge barnet kärlek, visst, men det är mycket man bör tänka på innan man skaffar barn. 

Ring försäkringskassan och ta reda på exakt vad som gäller och hur mycket du kommer få ut och räkna sedan på det.

#4 Ja så är det tyvärr. Kärlek är något barn behöver, men det behöver mat, värme, kläder, hygienartiklar, osv också. En av mina vänner blev med barn, och visste att hon skulle kunna överösa barnet med kärlek, närhet och lek. Men ingenting annat. För hennes del hade det varit själviskt att behålla barnet, snarare än tvärtom.

Sen måste man också vara beredd på att det inte alltid går som det ska. T:ex så var min mamma ensamstående men hade ett jobb, så det gick bra när vi gick i dagis etc. Men min ena storebror utvecklade allergier mot ALLT när han var sex. Och när jag säger ALLT, så menar jag ALLT. Damm, mat, djur, växter, osv. Vi hade inga blommor hemma, han kunde bara äta älgkött, blåbär, havregryn och en grej till som jag inte minns nu. Antingen var han allergisk mot maten i sig eller hur den blev förpackad/förvarad. Han kunde inte gå i dagis för han var allergisk mot allt, dvs om någon annan på dagiset tvättade sina kläder med vanligt tvättmedel och min bror kom i kontakt med det blev han dödssjuk. När folk kom hem till oss var de tvungna att duscha och byta kläder innan de fick komma längre än till hallen. Min mamma städade 6 timmar om dagen, inklusive typ dammsuga gardinerna och annat vansinnigt som man i vanliga fall inte gjorde. Vi andra gick på dagis men fick som sagt skrubbas och byta kläder innan vi kunde komma in. Hon kunde inte ha ett jobb efter det, för hon var tvungen att vara hemma dygnet runt. Det blev ett ekonomiskt helvete och hon fick låna från alla som kunde avvara bara några kronor här och där. Våra kläder var ibland trasiga när vi gick till skolan/dagis, var det utflykt och man var tvungen att ta med sig fika för 20:- kunde vi inte följa med. 

Det går inte alltid perfekt, man måste vara beredd på det, utan en ekonomisk trygghet kan det gå hur illa som helst. Nu säger jag inte att ditt barn kommer utveckla en galen allergi (som tur var gick den över till stor del efter ungefär 2 år, nu i vuxen ålder är han bara allergisk mot mjölk), men andra saker kan hända. Några av mina föräldrars grannar hade en dotter med den sjukdom som gör att skinnet lossnar. De kunde inte jobba, och deras sjukhuskostnader och medicinska kostnader var enorma - trots vår underbara sjukvård i Sverige och hur det fungerar.

Sen kan det ju vara mindre dramatiska grejer som tar sönder ekonomin om man inte har det bra ställt. Att ett barn behöver glasögon t:ex, bara det kan bli en rejäl smäll om man inte har 2000:- extra att slänga fram.'

Det jag menar är helt enkelt att ibland måste man vara beredd på att det kan gå fel, och man måste vara beredd på att ha en lösning. Att bara säga "det löser sig då" går inte när man faktiskt har med ett människoliv att göra. Kärlek löser mycket, men det kan inte trolla fram pengar, tyvärr.

Och då menar jag inte att du ska göra abort, för det kan bara du och din pojkvän bestämma, men jag menar att du måste vara insatt i vilket helvete man kan få det om man inte har en stadig ekonomi. Så ska ni göra detta måste ni båda skaffa jobb, ni måste planera en buffert, ni måste göra en långvarig budget och ni måste räkna på om det ens kommer gå ihop. Herregud, bara en barnvagn kan ju lätt kosta 10 000:- liksom. Och det är EN grej som man behöver.

En kvinna jag var au pair åt jobbade till åttonde månaden gravid med tvillingar för att tvinga upp sig en nivå för föräldrakassan - och hon låg på gränsen till att gå under ekonomiskt varje månad. (Hon hade egentligen inte råd med mig, så jag fick sluta efter tre veckor, när hennes ex bestämde sig för att han inte tänkte betala för sina barn mer.)

Tack så mycket för era svar jag ska ha dom i bakhuvudet när vi gör beslutet är ju inte helt 100% på att jag är gravid än ska testa mig på måndag eller tisdag igen…

Får tänka igenom det här med ekonomin för de är ju tyvärr de enda problemet för kärleken finns och viljan finns :) Sen har jag verkligen inga problem med alla som pratar runt en om unga mammor för jag är helt 100 på att jag och min kille klarar av det här oavsett vår ålder :)

Min kille är väldigt emot abort, jag också men han är värre jag vet faktiskt inte om han skulle förlåta mig för att ha 'dödat' vårat barn så 

det är ju också en fråga…

Jag är säker på att ni skulle bli underbara föräldrar. Det finns hur många äldre föräldrar som helst som är helt dumma i huvudet. Bara för att man är gammal betyder det inte att man är klok. När man är yngre har man dessutom mer energi att aktivera sig med barnen.

Att din kille är emot abort ska inte påverka ditt beslut. Om han inte kan acceptera att du inte vill spendera hela din framtid på ett barn kanske han inte är rätt för dig? För ärligt talat, skulle han tycka det är jobbigt kan han bara sticka. Det är inte riktigt likadant för barnens mammor… Dessutom är det inte han som ska vara gravid, föda barnet, ha värkar, amma osv.. Allt som är jobbigast får du ta.

Tack så mycket för stödet :) Trodde helt säkert att jag skulle få många negativa kommentarer eftersom jag är så ung.

Jag håller med dig, man kan vara klok även om man är ung.

Sen har jag ju alltid drömt att just få vara en ung mamma hehe jag känner att jag är redo och lägga all min kärlek på det lilla miraklet! Men de är klart jag vet att de inte är mys och gull när man får barn, det är mycket måsten men det är enligt mig helt klart värt de för barn är livets mirakel! :)

Jag är lite äldre än vad du är och vi har nyligt bestämt oss för att det inte gör något om vi blir gravida. Men då har åtminstone en av oss fast anställning och får in sin lön varenda månad. Vi bor tillsammans och vi båda två har en hel del pengar sparade som vi kan använda oss av vid barnvagnsköp osv. För det vill man INTE att ens mamma/pappa ska vara tvungen att betala.. Jag vill ju kunna stå på egna ben om jag ska bilda en egen familj.

Sen oroar jag mig såklart för allt vad ett barn innebär, tänk om barnet har kolik eller något annat som är värre? Fixar vi det? Har vi en nog stabil grund att stå på i vårat förhållande, för att bli ensamstående är ju inte roligt. Man kan aldrig säga att "vi kommer vara tillsammans hela livet" för det vet man inte..

Jag var gravid när jag var 16, det var ett tungt beslut men en abort blev det. Jag är glad idag för att jag väntade, för vad hade jag kunnat ge mitt barn mer än kärlek? Ingenting, jag hade inte ens börjat gymnasiet. Jag är inte ens tillsammans med killen som var pappa till barnet längre.

Man är bunden till den andra personen resten av sitt liv vare sig man vill eller inte. Ett barn är inte bara ett ansvar för de kommande 18 åren utan man är alltid mamma/pappa. Man kommer alltid att oroa sig för sitt barn vare sig dom är 4 år eller 34 år.

Så egentligen tänk realistiskt, säg inte direkt jag kan INTE göra abort. För så tänkte jag men sen började jag fundera.. vill jag verkligen att mitt eget älskade barn ska få växa upp med en mamma som garanterat hade blivit ensamstående och inte hade haft några pengar. Jag hade varit tvungen att bo hemma med min mamma och pappa.

Beslutet är ditt och ingen annans! Har du ingen vuxen att prata med? Jag vet att jag gick till ungdomsmottagningen och fick prata med en bm där, hon tyckte att jag skulle göra en lista på fördelar och nackdelar för att se vad som övervägde mest. Kan ju säga att nackdelarna snabbt blev fler. 

Vilket beslut du än tar så ska det ju kännas rätt för dig, men barn hinner man skaffa senare också. Satsa på att bli klar med gymnasiet iallafall, tycker jag. Lycka till :)

Haha jag sa aldrig att man kan vara klok när man är ung, bara att man inte tvunget måste bli klok när man är äldre 😉

Men som sagt, fundera igenom det hela ordentligt först! För utbildning är något som ändå kan vara ganska kul att ha, för din egen skull också. Inte jättekul att försörja sig på sporadiska städjobb hela livet "/

En sak min mamma lärt mig, man kan alltid fixa utbildning och jobbet man vill ha :) Hon har själv gått flera universitets utbildningar och sånt så de tror jag ordnar sig. Jag vet också att jag har viljan att få ett bra jobb.

Min kille kommer ju börja leta jobb direkt och sedan får vi ju ansöka om pengar antagligen men vi ska försöka fixa det här så billigt som möjligt. Sakerna man behöver innan barnet kan köpas på blocket eller andra sidor (billiga och bra) även barnkläder :) Vet även att mamma har många kläder sen jag och min bror va små :)

#11 Nja, det är inte alltid samt. Man kan inte alltid fixa utbildning och jobbet man vill ha. En tjej i min gymnasieklass skaffade barn som 17-åring. Hon är en underbar mamma men som hon kämpat. Hon är 25 och har inte ens blivit klar med gymnasiet än, trots komvux osv. Hon vill bli sjuksköterska och kommer förmodligen inte bli det före 30 års ålder - det är inte bara ekonomin som tar stryk, man har inte tid på samma vis heller. Eller energi. Visst är det inte omöjligt såklart, men det är inte nyttigt att tänka att det alltid ordnar sig - det gör inte alltid det.

#11 - Visst kan man hitta mycket billigt, men det är också en fråga om säkerhet, vill du ha ett babyskydd som är fem år gammalt eller vill du ha ett nytt, säkrare? Och samma med vagn. Man ska ha tur om man ska hitta nyare grejer billigt. Kläder är det minsta bekymret.

#13 Sen när det gäller vagn t:ex… visst kan man hitta en som finns på blocket för någon tusenlapp men då finns det inga garantier för att den är säker överhuvudtaget. Och samma med babyskydd.

#14 - Precis så jag menade ;) Det gäller att prioritera, säkerhet eller prislappen?

Klart säkerheten går före priset men jag tror nog att de finns någon billigare sorts vagn som ändå är säker för säkerheten är jag väldigt noga med såklart. 

Jag ska prata med skolan när jag vet hur de är. Tror de finns nått sätt att lösa det på, de är 1 på vår skola som är gravid och hon får även ta med barnet till skolan.

Visst kan man komma billigt undan men sen kostar det att ha barnet också tex blöjor, hygienartiklar, nappar, flaskor, försäkring mm.

Vi fick mycket grejer innan vår dotter föddes men var ändå tvungna att köpa en massa saker också som sammanlagt kosta ca 18 000kr. Sen kostar vår dotter ca 2000kr/mån också.

Så det är inte billigt och något man bör ha i åtanke. :)

Min kusin skaffa barn som 17-åring vilket innebar att hon fick hoppa av gymnasiet, gå på socialbidrag och sen plugga inom komvux för att bli personlig assistent. Komvux var ett måste för utan avklarade gymnasiebetyg kommer man inte i arbetsmarknaden så lätt.

Har även en fd kompis som fick barn vid 17 års åldern, också hon fick hoppa av gymnasiet och lever än idag flera år senare på socialbidrag då hon inte får jobb utan gymnasiebetyg och plugga på komvux vägrar hon.

Som många skriver e det ju klart det underlättar mkt med en bra ekonomi, det gör det ju i hela livet oavsett. Men sen kan man alltid tänka på att man kan ju aldrig bestämma hur livet ska se ut, vad som händer när barnen blir tonåringar, för dom e nog minst lika dyra som småbarn. Tex min mor har tre barn, hon blev ensamstående när vi var mellan 9-13, o tog hand om oss själv tills vi flyttade hemifrån, o hon var tvungen o jobba mkt, o vi va inte särskilt bortskämda om man säger så, men det löste sig, även fast jag inte själv hade velat va i hennes sits, o de va inte så hon planerat att vårat liv som familj skulle bli :) Jag tycker jag läser överallt om många unga som får barn, o i sverige har vi ju turen att få bidrag o liknande ifall det behövs, inte kul o inte mkt, men man klarar sig. Gå o prata med någon barnmorska om du plussar, o berätta om dina tankar, dom e proffs på graviditet o säkert inte den första unga förälder dom pratat med :) Lycka till hur ni än gör!

Hej! Jag tycker inte att man ska skaffa barn om man inte kan försörja dom. MEN jag har en kusin som var 17 när hon blev gravid. Ingen trodde på henne för hon var ung, naiv, hade ingen inkomst, bråkig bakgrund och en kille som inte var så mycket att hänga i granen. Hon hoppade av gymnasiet och skulle hitta jobb. Givetvis fick hon inget jobb då hon var 17 och de är en dum ålder för att få ett jobb som ger så mycket pengar. Så de var raka vägen till soc. Precis som alla trott. MEN idag är hon 22 år färdig utbildad undersköterska med fast jobb en fin stor bostad med sin nya pojkvän (sen ett par år tillbaka) för hon själv insåg att den förra inte vart så bra. Hon och hennes dotter har en fruktansvärt bra och tryggt liv idag. Givetvis har resan dit inte vart rolig. Hon har missat år av sitt liv som är till för att forma oss, ge oss lärdom och erfarenhet. Hon har däremot levt fattigt, inte som student i en studentkår utan som ensamstående mamma på soc. Hon har suttit hemma och vart ensam för att hennes kamrater har festat, tagit studenten, rest, shoppat eller kanske bara vart på bio. De fanns inte en krona i hennes ekonomi för en bio. Frågar du henne har de varit värt det. Men frågar du om hon skulle ändra något så är de tidpunkten i livet hennes dotter kom. De jag vill säga att de går, men de är inte lätt. De går inte att ångra sig sen. Men de finns ingen som kan säga till dig vad som är rätt det är de bara du som vet! Jag önskar dig så mycket lycka till vad du än väljer!:)

Gör det som känns rätt var rådet jag fick då jag som 21åring blev gravid, inget eget boende ingen inkomst och samma för killen. Men allt löste sig, killen fick jobb (ett skitjobb men han fick så de räckte) jag pluggade och fick lägsta nivå på mammapenningen men det räckte för oss och lägenhet fick vi oxå. Nu är jag 23år och vi har fått en egen lägenhet, killen har nytt fast jobb och jag pluggar på universitet och allt är perfekt :). Jag ångrar ingenting, så det är inte omöjligt att det går bra. Men så ung som 17år gör det komplicerat med skola och jobb men känn efter och överväg noga, är det värt det eller kan du vänta på en tid som är mer rätt, främst för barnet. Jag vet själv att jag inte skulle klarat en abort. Mina föräldrar var iinte glada men dom accepterade tillslut och dom älskar min dotter över allt annat :). Prata med dina föräldrar och gå till um dom har folk där som man kan prata med också. Lycka till!

De jag känner som fick barn vid 16-17 klarade sig inte ekonomiskt, det var föräldrarna som fick betala rubb och stubb. De flesta av paren bröt upp innan barnet fyllt ett år, endast ett par är ihop fortfarande (men av vad jag kan se är det inget vidare bra förhållande). De flesta är fortfarande beroende av sina föräldrar trots att det har gått några år, endast någon enstaka har gått ut gymnasiet och har timjobb. De trodde inte att det skulle bli så svårt som det blev med ekonomin.

Många nämner bidrag. Vist går det att få men då går dom in och kollar allt du köper! Man får inte ha bil eller ens hund, för har man råd med det så behöver man kanske inte hjälp.

Sen räknar socialen in barnbidraget som inkomst. Så det är inte många tusenlappar att leva på =(

Säger inte att du inte ska bli mamma. Säger bara att det är viktigt med en plan.

Jag är 24 år, min sambo och jag har fast jobb, nyköpt hus och stabil ekonomi och JAG har börjat räkna på allt som ska köpas till framtida bebis med lätt ångest. =)

Sen, tiden att plugga har man knappt som småbarns mamma. Lite i taget. Och att plugga är också en ekonomisk fråga. Efter gymnasiet är det inte gratis längre.

Hej. Jag är en som tycker som många här. Ekonomin är viktig utan den är de inte kul. Det är inte kul att vända på varje krona och räkna på allt. Skulle nog inte kunna göra en abort skulle va jätte jobbigt men om jag hade vart 17 och inte gått ut skolan hade jag tänkt om en gång extra. Ung mamma kan man vara ändå fast man väntar tills efter skolan. Jag är själv en ganska ung mamma men jag är såå glad över att jag gick ut skolan och hann jobba ett tag och då som plattsättare och tjänade ganska mkt pengar för utan det i dag hade vart tufft. Idag är jag 24 år har fast jobb är gift med killen jag vart tillsammans med i 9 år som har egen firma och jobbar hårt föt sin familj som oxå är 24 år och så har vi 3 heelt undrbara döttrar och köpt hus för ca 1 år sen så vi är mitt i vår dtöm men hade aldtig kunnat vara där vi är i dag om vi inte gått ut skolan först och ändå kan ekonomin vara tuff vissa månader då allt kostar sååå mkt och mkt kostnader man inte räknat med som dyker upp. Visst klädet är inte det dyraste men säg bara till hösten och vintern. Regnställ typ 400-800kr sen vanliga stövlar 300 sen efter bara någon månad måste man ha en tjockare jacka 200-400 sen höstskor sen vinteroverall 400-1000 kr sen vinterskor 500-1300 och ja de bara rullar iväg sen behöver man vantar mössa och lite dubbelt om barnet tex går på dagis lr blir blött måste man ju ha ombyte och jag menar detta behövs varje år och allt blir bara dyrare sen utöver behöver man vanliga kläder försäkring och mat blöjor tvättlappar och saker ja såå mkt skit man behöver. Vet att detta kanske inte är viktigast. Jag har såå mkt kärlek för mina döttrar och all ork i världen men i samhället i dag kommer man inte långt utan utbildning och pengar. Jag hoppas ni hittar eran lösning och eran väg. Lycka till.

Verkar som det här med ekonomin verkar lösa sig trots allt! Min kille har antagligen hittat ett jobb med helt ok lön! 
Så om de nu är så att han får jobbet kommer jag inte tveka på att behålla barnet eftersom vi både vill och är redo för barn, bara ekonomin som strulat sig! Så nu hoppas jag verkligen på att plussa! 

#24 Är du säkert gravid nu då? :) Grattis isf!

Jag tycker inte du ska prioritera jobb framför utbildning, för att det är sju resor svårare samt dyrare sedan att läsa in det du missat på komvux, sedan kan du inte få vidare många jobb i Sverige av idag utan ens gymnasiekompetens. Du skulle ju dessutom få en summa i mammapenning trots att du inte jobbat. Så gå klart skolan, utan tvekan.

Min syster gick på gymnasiet när hon blev gravid och hennes kille låg i lumpen. Ekonomiskt var det väl inte så kul, men de lärde sig hur många olika sätt man kan tillreda potatis.😉

Man måste dessutom inte ens ha en vagn, systers son hängde med i en babybjörn istället, avsevärt mer praktiskt när han följde med moster och shoppa. Idag är det ju poppis med sjalar. Men det är ju egentligen inte de stora utgifterna som kostar pengar, utan saker som blöjor, där valde syster att köpa in tygblöjor istället, de går till och med att få tag på begagnade.

Om det är så att du är gravid finns det månag sätt att hitta pryklarna du behöver jättebilliugt. Vi la nog kanske max 2000 kr på allt vi behövde innan. Bara för att en vagn är billig är det inet alls säkert att den är farlig, sånt är bara skitsnack om du frågar mig! Kolla upp märket o modellen på nätet så får du snabbt fram om de har några svaga punkter som brukar slitas snabbt o då kan ju undersöka dessa på vagnen du tänkt köpa. Våran kostade 250 kr med ligg o sittdel:) Den är visserlitgen från 2005 men kanonbra! Det enda som saknas är en oviktig liten hake samt att den har några fläckar.

#26 Jag kunde inte bära min son i bärsele särskilt länge då jag hade stora fysiska problem efter snittet. Utan vagn hade jag inte kunnat gå ut själv. 

Sen ska man inte glömma att ekonomin inte är hela biten, att ta hand om ett barn över huvud taget är inte en dans på rosor jämt. Till exempel har vår bebis många skrikiga timmar på dygnet och det är lagom spännande… Man är helt slut i skallen av brist på både mat och sömn och det ringer i öronen av allt skrikande, det är väldigt utmattande. Jag hade inte kunnat kombinera detta med skola.

Hur har det gått?