Förlossningsberättelser

Min förlossning

2013-08-31 19:34 #0 av: [Zorita]

Jag började få värkar omkring 3 på natten till onsdag den 21a augusti och satt uppe tills det var dags för min sambo att åka till jobbet. Jag misstänkte att vattnet gått då det hela tiden droppade, särskilt när jag reste mig upp. Så jag sa att det nog var bäst att kolla saken eftersom jag testats positivt för strep B och därför behövde antibiotika i god tid innan förlossningen.

Så vi åkte in och fick bekräftat att det inte var vattnet. Däremot hade jag såpass regelbundna värkar att barnmorskan ville lägga in mig på sjukhuset. Han gav oss en timme för att reda ut hundarna, så vi åkte hem och lämnade dem på ett hem. Sen tillbaka och upp på vårt rum för att avvakta mer intensiva värkar. Vi såg film och jag studsade på boll. Vid 10 på kvällen tog vi en promenad runt sjukhuset och nu började värkarna komma regelbundet och var rätt intensiva.

Tillbaka på rummet klockade vi värkarna och de kom med en minuts mellanrum. Jag var vid det laget så trött att jag hade frossa mellan värkarna och skakade ordentligt. Tensmaskinen hjälpte, men jag hade verkligen svårt att andas mellan värkarna eftersom jag var så utmattad. Vid 12 kom barnmorskan som konstaterade att jag fortfarande bara var 1-2 cm öppen. Jag bad om pethidine för att kunna sova lite och återhämta mig.

Jag sov kanske lite men vaknade hela tiden i panik för att det gjorde så ont i bäckenet. Jag försökte gå men det funkade inte, försökte andas men det kunde jag knappt. Smärtan var väldigt intensiv mellan värkarna och jag sa till barnmorskan att det kändes som om nånting satt fast. Han undersökte mig igen och konstaterade att jag var 3 cm öppen och kunde få epidural. Jag tackade ja och jag rullades ner till förlossningssalen.

Innan epiduralen fick jag ligga vid en monitor i 20 minuter, vilket var ett rent helvete. Jag hade panik som blev värre för varje värk och fick inte vila eftersom något brände ordentligt i bäckenet. Sen sattes epiduralen in och jag tvärsomnade!

Jag var lite vaken till och från, men vaknade först ordentligt när min sambo väckte mig och sa att jag skulle få kejsarsnitt. Ctgn hade varit på i två timmar och bebisen hade inte rört sig under hela den tiden, trots att de satt in glukos och lämnat tid för pethidinen att klinga av. De gjorde så mitt vatten gick och hittade mycket meconium i det, vilket övertygade dem om att det var rätt väg att gå.

Det var ingen stress eftersom barnets hjärtslag var normala, förutom att de inte visade någon som helst aktivitet. Jag tog det hela ganska lugnt precis som jag mentalt förberett mig för och jag förbereddes för operation. Jag försökte hålla mig vaken så jag kunde få se bebisen men jag somnade. Tydligen hade jag fått lite lugnande. Däremot hörde min sambo bebisens första skrik och fick ta upp honom till rummet. Jag lades på uppvakning under två och en halv långa timmar (fast jag sov den mesta delen av den tiden, vilket var jätteskönt). Tydligen hade han suttit fast och var ordentligt blå, men han hämtade sig snabbt.

Sen rullades jag äntligen upp till rummet och fick hälsa på min fina lilla grabb! Amningen funkade inte alls i början, men min sambo åkte och köpte amningsnapp på andra dagen och då kom den igång. Dock fick vi veta att lillen fått förhöjt blodtryck pga att han svalt meconium och att en ådra i hans hjärta inte stängts ordentligt. Så han fick ligga från fredag till och med måndag i kuvös med syre och jag fick gå dit såfort han vaknade för att amma. Det var riktigt jobbigt, och jag var väldigt glad när han friskförklarades tisdag morgon och vi skulle få åka hem.

Vi packade allt men bara en timme senare kom gynekologen för att undersöka mig och berättade att jag troligtvis fått en infektion, min lochia luktade illa. Jag bröt ihop i baby blues och frustration och grät hela dagen utan att veta vad som skulle hända, eftersom ingen sa något till mig. Först på onsdagen fick jag se en läkare som undersökte livmodern och tog blodprov, som konstaterade att jag behövde antibiotika på dropp i tre dagar och sen ett nytt blodprov.

Fredag morgon skulle jag få veta om jag fick åka hem den dagen. Nu fick jag träffa en ny läkare som deklarerade att jag minsann inte kunde åka hem utan behövde stanna ytterligare 24 timmar under observatiobn. Jag som inte haft feber eller ett enda symptom på infektionen! I alla fall tjatade jag lite och fick tillslut tillåtelse att åka hem. Så nu är vi äntligen där vi ska vara. Hundarna är lite förvirrade, den ena gillar inte alls bebisen och vill inte ha något med honom att göra. Den andra är så nyfiken att han måste stängas ute ibland.

Hela perioden blev ganska jobbig eftersom jag mådde väldigt dåligt av att vara inskriven på sjukhuset fastän jag kände mig frisk. Baby blues hjälpte nog inte heller. Min sambo var fantastisk genom det hela och sov med mig på rummet och såg till att jag hade allt jag behövde. Och bebisen mår bra, det är ju det viktiga.

Anmäl
2013-08-31 23:59 #1 av: JossanH

Usch kan bara tänka vad långdraget det måste känts att aldrig få åka hem! Jag tyckte det var lite långt att stanna 2 nätter på BB pga blodförlust..

Tänk ändå vad man ska lyssna på sin kropp! Den är fantastiskt. Tur att allt gick bra och ett stort grattis!!! :)

Sajtvärd på Iller.ifokus
Anmäl
2013-09-01 16:38 #2 av: ChristineL

Stort grattis! Men det låter som du fick det kämpigt, skönt att ni är hemma nu äntligen <3

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.