Annons:
Etikettförlossningsberättelser
Läst 5871 ggr
NinniH
2013-08-24 09:43

När Birk kom till världen

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

På måndagskvällen den 19 började väldigt lätta förvärkar, såpass lätta att jag faktiskt inte räknar dem. Under tisdagen kom de mer onda förvärkarna. Än trodde jag dock att det mest bara var förberedelse och skulle dröja minst någon vecka till eller ända till BF. De kom ganska sporadiskt och försvann under natten, för att ersättas av en magknipsliknande känsla som gjorde att jag sov riktigt dåligt. Morgonen kom och det blev onsdag. Förvärkarna ökade i styrka och jag fick andas mig igenom dem. Hade besök hos barnmorskan kl 08 och självklart hade jag ingen förvärk alls medan jag var där. Efter besöket ökade de lite i styrka och kom med ungefär 5 minuters mellanrum. Runt lunch lugnade det ner sig tillfälligt och kom bara någon i halvtimmen, men startade igen runt 15-tiden. De kom då ganska oregelbundet, mellan 3-10 minuter. Något mer regelbundna än så blev de inte, däremot ökade styrkan sakta men säkert. När klockan passerat 21 gick det verkligen inte att uthärda hemma längre, varpå jag ringde in till förlossningen för att få komma in. Fasade för att de skulle säga att det inte var på gång och skicka hem mig.. 

Väl inne på förlossningen blev vi visade till ett rum och jag fick ett ctg påkopplat, för att kolla bebisens hjärtljud och samtidigt även ifall det är värkar och då frekvensen. Efter en stund blev jag undersöken och var då öppen runt 3-4cm, vilket innebar att jag blev inskriven. Jag fick en stund att fundera på vilken typ av smärtlindring jag föredrog i det läget, eftersom det som sagt gjorde riktigt ont. Valet föll till slut på en dos morfin, för att kunna vila i åtminstone ett par timmar. Kl 23:30 fick jag sprutan med stort S (maken såg längden på nålen..) och det gjorde att värsta smärtan klingade av. Lyckades vila åtminstone lite. Hur kroppen betedde sig när morfinet gick ur var dock ingen höjdare. Ögonen gick i kors under större delen av tiden, så det blev att jag blundade. Om jag hade ögonen öppna kändes det som om hela världen snurrade och jag blev rejält illamående. Kroppen blev dessutom att skaka. Det sistnämnda kan dock bero på att värkarna blivit ännu jävligare.. Skickade hem maken när morfinet började värka, så att han kunde gå ut med hundarna och vila någon timme han med. Vid 03 kom han tillbaka. Det hade nu blivit onsdag..

Jag hade hoppats på att det skulle gått lite fortare, men jag var bara öppen ca 5cm. Lustgasen plockades fram, för att förhoppningsvis hjälpa lite. Det blev lägsta dosen till att börja med, som hjälpte ungefär 2 värkar, sen var det dags att höja. Därefter funkade den visserligen, men gjorde mig kräkfärdig. Så fort jag lyckats andas bort illamåendet kom en värk och jag blev tvungen att ta till lustgasen. Ungefär där så brast det för mig och det senaste dygnet kom ikapp mig.. Där satt jag gränsle över en pilatesboll med värkar från helvetet och lustgas som gjorde att jag var sekunder från att kräkas. Tycker synd om maken som i det skedet inte kunde göra mycket mer än försöka stödja så gott det gick. När barnmorskan kom in så frågade hon ifall jag ville prova något annat, om en EDA var något jag kunde tänka mig. Oja! Hon gick iväg för att förbereda allting och få tag på narkosläkaren. Efter EDA:n var satt kändes allting mycket lättare helt plötsligt. Det hade hunnit bli morgon. Jag skickade hem maken igen för att rasta hundarna och försöka få lite sömn han med. Tyvärr gjorde EDA:n att värkarna blev mycket svagare och stundtals försvann, vilket ju tyvärr är en av bieffekterna som kan komma. Med tanke på hur länge och hur jävliga värkarna varit tidigare, tyckte barnmorskan att en hinnsvepning skulle göras för att se om värkarbetet kom igång igen. Skulle det inte funka så skulle det sättas in värkstimulerande dropp. Vid 11:30 fick jag ringa på maken att komma, för då kom värkarna mycket tätare. När jag ringde var han redan på väg. 

Efter det gick det fort! Barnmorskan gick på lunch och jag låg där på sidan med ena benet vilandes i ett "gynstolsben", medan krystvärkarna kom. Fick då förfrågan att prova lustgas igen, ifall det fungerade bättre då. Anledningen var att när krystvärkarna väl kör igång, tar de bort EDA:n för att få bättre effekt (dvs ta bort risken att man inte känner av dem och krystar fastän man inte ska och därmed ökar risken för rupturer). Nu fungerade lustgasen precis som önskvärt. Barnmorskan hann inte äta färdigt innan jag bad maken ringa på klockan, för då jäklar kunde jag inte stå emot driften att krysta när krystvärkarna kom. Över på rygg i gynläge och jag fick klartecken att krysta när jag kände driften. Från att krystvärkarna kom till att han var ute, ja den tiden gick fort! Medan jag höll på att försöka krysta ut huvudet var barnmorskan där och droppade varmvatten över, vilket var riktigt skönt! Klockan 13.55 såg han dagens ljus. Han kom ut alldeles blå och var tyst, så de beslutade snabbt att ta med honom till neo för att ge honom syre och ha honom under observation. Maken, nu tillika nybliven pappa, fick följa med och blev nog väldigt skärrad över hela situationen. Jag kände mig relativt trygg i situationen ändå, eftersom jag visste att han följde med och höll ett vakande öga, samt att vi ju trots allt var på ett väldigt kompetent sjukhus vad gäller neonatalvård. 

Dags för nästa skede i förlossningen, det vill säga få ut moderkakan och sen se vilka eventuella skador det blev. Moderkakan kom ut smidigt och såg jättefin ut. Därefter tryckte barnmorskan på magen för att få ut blod som var kvar. Hon uppskattade att blodförlusten var ungefär 2.5dl, det vill säga helt OK. Underlivet synades och det var en liten spricka i ena blygdläppen samt ett pyttelitet blodkärl som läckte. Blev totalt runt 3 stygn allt som allt, mer behövdes inte. Både barnmorskan som varit med under förlossningen (dock inte ända från början, då det var skiftbyte i ett tidigare skede) och hon som assisterade, sade båda två att det då rakt inte såg ut att vara första förlossningen för min del utan snarare 2:a eller 3:e. Första gången jag får komplimang för mitt underliv.. =P Fick bedövningsspray och kände faktiskt inte någonting när hon satte stygnen!

Även om maken inte kunde bistå med så mycket mer än ett enormt moraliskt och emotionellt stöd, samt ge mig dricka när jag behövde odyl, så var han ändå ett otroligt stöd för mig. Och trots att själva förlossningen i sig inte var alltför positiv, så är jag riktigt nöjd med bemötandet från alla på USÖs förlossningsavdelning! 

Hur gick det för Birk nu då? Klockan var 13.55 när han kom till världen och fördes till USÖ. Väl där fick han CPAP och lades in för observation. Han fick också en sond för matning. Efter ett tag kom det tillbaka personal som sade att han var 49 cm lång och vägde 3320 gram. Han var medtagen, men ändå ingen fara med. Maken kom tillbaka när jag låg på britsen och låg och pustade ut efter allt som hänt. Vi fick oss lite "födelsedagsfika", dvs varsitt glas saft, macka och kaffe till maken och te samt macka till mig. Därefter väntade vi på att det skulle ordnas rum på BB. Innan jag kördes till rummet (fick åka rullstol, då jag var ganska yr) åkte vi in till Birk på neo för att hälsa på honom. Fick där lite info om hur han mådde, hur planen såg ut de närmsta timmarna och så. Åkte in på mitt rum, kom tillrätta och maken åkte hem för en natts välbehövlig sömn samt rastning av hundarna. Jag fick hjälp av personalen på BB att åka in till Birk på neo vid 19:30, eftersom det var planerad matning vid 20 och ifall jag ville kunde jag få prova att amma, vilket jag såklart ville. Han fick lite mat genom sonden också. När klockan var 21 diskuterade de att han skulle byta rum eftersom han klarade sig såpass bra. Sen övergick det till att om allting såg OK ut vid undersökning och läkaren gav klartecken, kunde han få följa med mig in på BB istället. Så blev fallet - han fick permission över natten och följde med in på mitt rum. Det blev inte många timmar sammanhängande sömn, men ändå kände jag mig relativt pigg. Hormoner antar jag? Vi skulle återkomma på morgonen för ytterligare undersökning, för att se om han kunde bli utskriven därifrån eller inte. Klockan 07:30 åt jag frukost och därefter gick vi över till neo. Vi fick dock vänta i dörren, så skulle de ringa på oss istället efter att rond och allting gjorts. In på rummet igen och vänta på att bli ditringda. I vilket fall så visade undersökningen att allting var kanon med honom och han skulle skrivas ut. Jag fick lite mer information om varför han legat där och sen fick jag lite papper samt en grön bok som ska med vid återbesök och annat. Väl inne på BB igen var det bara att vänta på att maken skulle vakna och hämta oss, för vi fick klartecken att åka hem!

Det känns jätteskönt att vara hemma istället för kvar på BB. Även om det innebär att vi nu ska dit på söndag för PKU-prov, hörseltest och liknande. Hundarna har varit extremt nyfikna på det nya tillskottet och särskilt Evi springer dit så fort han gör minsta ljud.

Och nu är det vissa detaljer som jag säkerligen glömt, men det får vara så.


Zvintos
Uppfödning av Dvärgvädur Rex med stamtavla

Annons:
NinniH
2013-08-24 09:49
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#1

Såhär vacker kan man för övrigt bli när man är både lättstucken och svårstucken på en och samma gång. Inga problem för dem att hitta kärl att sticka i, problemet är ifall de är tillräckligt tjocka för att hålla. I det här fallet skulle de sätta infart till dropp. Har små små blåmärken på vardera hand också, där det inte heller gick. Men till slut hittade ena barnmorskan ett kärl på sidan av handleden som höll.


Zvintos
Uppfödning av Dvärgvädur Rex med stamtavla

ChristineL
2013-08-24 11:16
#2

Stort grattis till er och fina Birk! Och aj för den armen :S Även för mig trodde dom att det var andra eller tredje barnet bara för att förlossningen gick så fort och jag klarade det så bra ;)

Mabrotnosh
2013-08-24 11:41
#3

Grattis till er och kul att höra om en förlossningsberättelse från USÖ då jag också kommer att spendera min tid där beroende på om bebisen kommer snart eller om den tänkt vänta på vräkningslapp vid 13 års ålder.

Tina-A
2013-08-24 14:19
#4

Grattis till söta lilla Birk :)

.: Dance like there is no tomorrow :.

[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]

[Zorita]
2013-08-25 19:31
#5

Grattis :) Jag är fortfarande kvar på sjukhuset pga att lillen har ett hål i hjärtat, vilket låter mycket värre än vad det är! Men imorrn hoppas jag på att komma hem. Är så nyfiken på hur hundarna kommer reagera!

Upp till toppen
Annons: