Rätten att välja bort ett barn?

Detta gnager mig så fruktansvärt mycket! Snart är det dags för rul för våran del och därmed fosterdiagnostik, då vi kämpade i två år för att bli gravida och till sist gick igenom en IVF är det som lever i mig så otroligt efterlängtat! På IVF-kliniken pratade dom redan tidigt om att man kan få göra ett ul redan runt vecka 12 för att "slippa" fosterdiagnostiken och därmed kanske få reda på sånt man inte vill. Indirekt rekomenderade dom oss att göra ett tidigt ul, vi fick ett häfte om fosterdiagnostik och bestämde oss ändå för att göra det senare. När jag pratade med mamma om det blev jag helt chockad, hon menar på att det är självklart att vi tar bort ett barn om det har kromosonförändringar. För oss känns det inte alls självklart. För det första får man inte ett positivt eller negativt besked från fostervattenprovet utan bara en risksiffra. För det andra är det ändå inte 100%. I de flesta fall ser ju allt bra ut. Men tänk om det inte gör det? Vi har även bestämt att ser dom nåt konstigt på rul så ska vi ta ett prov och utgå från det, men jag kan verkligen inte se mig själv göra abort i nuläget.

Till själva huvudfrågan, är det rätt att välja bort ett barn där risken är hög för kromosonförändringar/hjärnskador osv?

Om det är rätt eller inte är nog snarare upp till varje familj och dess förutsättningar.

Själv så hade jag förmodligen tagit de prov som finns att tillgå. Hade man upptäckt att barnet har kromosonförändringar eller annat så hade jag sett det positiva i att få veta det i ett tidigt stadie.

Då har man tid att förbereda sig och läsa på vad som eventuellt väntas.

Jag har tre bakanta med barn som har olika handikapp. Två är födda med Downs syndrom varav den ena hade hjärtfel men är opererad och lever nu ett ganska vanligt liv. Den andre pojken har också Downs syndrom och har haft stora åroblem med sin nutrition och har stomiopererats.

En arbetskamrat har en dotter född med ryggmärgsbråck och hon sitter i rullstol bland annat.

Alla dessa barnen är underbara ungar och djupt älskade av sina föräldrar.

Jag tror helt enkelt att man får försöka rannsaka sig själv och känna efter om man orkar med att ta hand om ett handikappat barn.

Inget beslut är rätt eller fel tycker jag.

Vi brottades ju mycket med detta eftersom jag fick en CMVinfektion i början av graviditeten när det är som allra farligast. Vårt barn hade ungefär 50% risk att få skador som dövhet, blindhet, epelepsi, organskador, utvecklingsstörning m.m om det var smittat. Om mina virusnivåer gick ner kunde vi göra FVp i v 16 och få beskeed om barnet var smittat. Som tur var visade provet ingen smitta! Vi fick frågan vid provet om vi ville kolla efteer kromosomskador när vi ända tog prov men valde bort det då vi inte orkade  med att ta ställning till ännu mer.

Jag säger som föregående att man måste utgå från sig själv. Är man säker på att relationen är så stark att man orkar hållaihop om man får ett svårt sjukt barn med alla påfrestningar det innebär t.ex och tror man att man skulle klara det om man blir själv. Min mor som är kurator påpekade oxå att man måste vara säker på att man kommer att orka och älska barnet. Ett barn som inte känner sig efterlängtat och önskat bli inte lycklig.

Vi beslutade tillslut att det nog skulle bli abort om barnet var smittat, trots att dert var sent i grav och barnet ev var helt friskt. för både vår och barnets skull kändes det inte rätt att riskera så svåra skador som det ändå handlade om. Men det var långt ifrån självklart och vi ändrade vårt beslut fram och tillbaks flera gånger.

Nu kom det ju som tur ut en frisk liten gullplutt:)

Nu sitter jag vid mobilen så jag ska fatta mig kort. Jag tycker det beror lite på hur skadat barnet bedöms vara, finns det möjlighet till ett fullgott liv? Och visst, vad som är du bra liv för någon kanske inte är detsamma som för den andre, men lite kan man ju ändå resonera kring det. Kommer barnet någon gång kunna klara sig själv, vad händer i så fall när föräldrarna dör? Hur löser man allt?

Min vän tog inget prov men fick sen i vecka 30+ (på grund av ett extra ul) veta att barnet inte kommer överleva förlossningen. Aningen dör det i magen, under förlossningen eller kort därpå. I ett sånt fall tycker jag man ska ta bort barnet så tidigt som möljigt, för att dra ner på lidandet och väntandet på det oundvikliga.

Jättesvår fråga och jag känner mig som ett omoraliskt svin då jag svarar. Vi har pratat om det mycket, även om jag inte är gravid. Men, vi skulle ta bort det. Jättesvårt att göra om man hamnar i den situationen, men vårat beslut är redan fatttat.

Ja, det är en svår fråga, och mycket kontroversiell. Och jag vill helst inte tänka på det alls. Men det är inget det pratas om så därför tycker jag att det är extra viktigt att ta upp det.

Det beror på hur omfattande det är tycker jag. Jag vet en tjej som föddes med full trisomi 13. Hon krävde syrgas dygnet runt, hon kunde inte bajsa själv så det fick man hjälpa till med, hon kunde inte svälja undan spott så dte fick man suga bort med en slemsug. Hon var alltid uppkopplad till en monitor som mätte puls och syresättning, hon hade flera ep anfall i timmen dem flesta som ryckningar. Vid större anfall slutade hon andas och hon återupplivades med hlr flertalet gånger. Hon blev knappt 3 år och hade genomgått flera operationer och hade väldigt ont varje gång hon behövde bajsa eller fisa. Hon sondmatades då hon inte kunde svälja ordentligt. Hon hade lite hörsel på ena örat och lite syn på ena ögat men räknades som döv/blind/stum.

#5 Just för att man inte vill tänka på det kan det ju tyvärr vara viktigt att tänka på. Om du förstår hur jag menar. Om ett fel upptäcks sent i graviditeten har man väldigt kort tid på sig att välja och då är det bra om man diskuterat detta innan. Många gör ju inte RUL förän v 19 och abortgränsen är satt till v 21 om jag inte minns fel. Det är inte roligt att behöva ta ett så viktigt beslut i all hast.

Jag var så fruktansvärt rädd för en sen abort och hur jag skulle må av det att jag funderade mycket på att behålla barnet även om det skulle vara svårt skadat bara för att slippa aborten. Men jasg tycker inte det hade verkligen inte varit rätt mot barnet som ju som sagt har rätt att vara efterlängtat för sig och inte vara ett sätt för mig att slippa genomgå något jobbigt. Usch får ångest nu när jag minns hur jobbigt det var innan vi visste. Jag orkade ingenting utan tänkte på hur vi skulle göra dygnet runt.

En sak som skrämde mig med ett handikappat barn var att man aldrig får sluta vara förälder till ett "barn" om man får ett barn med utvecklingsstörningar. Min morbror är hjärnskadad och mormor som nu är 85 måste fortfarande ta hand om honom och se till att han får en meningsfull fritid eftersom samhället inte riktigt hjälper till. Med ett "friskt" barn ändras ju rollerna och utvecklas med tiden och så småningom behöver de inte ständig hjälp.

#7 - Jo, jag förstår absolut hur du menar, det är så jag tänker också. Varesig jag vill eller inte :P Självklart vill man ha ett friskt barn som sedan kan leva sitt eget liv, men det tog sådan tid för oss med det här, och jag vet inte om jag skulle klara av en abort och en IVF igen :/ Usch, det är sådan dubbelmoral i mig!

#5 det är just för att det är en så svår fraga som vi diskuterat det innan, då man inte är påverkad av känslor osv. Av samma anledning har vi diskuterat hur vi ska göra om vi hamnar i samma sits som ni varit i, att det tar tid. Samt föräldraledighet osv. Allt är genomdiskuterat innan det är aktuellt. Och vi har inte ens börjat försöka speciellt aktivt, bara halvhjärtat.

#9 - Jag visste innan inte alls att det gick till såhär, att man kunde se sånt innan. Hade jag vetat så hade vi säkerligen disskuterat det också. Mer eller mindre ALLT annat har vi disskuterat hur vi ska göra med och vi har också varit väldigt överens. Men ja, vi har naturligtvis pratat om det här nu också men inte direkt komit fram till något annat än en sak i taget.

När jag var gravid så bestämde vi omgående att vi inte medvetet ville sätta ett barn till världen om det hade visat tecken på skador. Om en arm hade saknats så hade vi behållt, men typ brock, ds osv. Nu kommer jag inte riktigt ihåg anledningen till det beslutet då det var 5 år sedan. När efter att jag har jobbat inom förskolan i 3 år och sett ett flertal barn som jag vet aldrig kommer kunna leva ett självständigt liv eller ens kunna komunicera fullt ut eller ens förstå omvärlden så känner jag att jag inte medvetet vill sätta ett barn till världen som ska leva så. Anledningen är till stor del självisk då jag känner att jag inte vill ägna resten av mitt liv åt att ta hand om mitt barn som inte komme kunna ta hand om sig själv och ha ont, och kanske dä innan barnet ens blir vuxen.

I denna fråga anser jag att man får vara självisk om det visar något på prover och ul, men visar det sig när barnet är fött så är det ju en annan sak, då blev det som det blev.

Jag kommer inte göra några tester eftersom de bara visar procent, men om det visar sig att barnet definitivt kommer bli handikappat tror jag vi kommer ta bort det. Det är ett svårt beslut, men det är så jag känner i alla fall.