”Men jag tycker att förvärkarna har känts mer intensivt ner i underlivet, ljumskarna och benen idag. Åh, fick en förvärk nu precis som var rätt kraftig. Hoppas kan man ju alltid göra. De har varit kraftigare men inte särskilt frekventa.”

”Nu kom det en till förvärk som faktiskt drog i ordentligt bak i rumpan och ner i benen också. Aj aj aj. HOPPAS HOPPAS!!!! =D

Klockan är 18:48 nu i alla fall. Noterar det bara för att, ifall det nu drar igång ikväll. ^^”

Skrivet i mitt textdokument ”Graviditeten 2” den 29:e Juni.

Klockan 21:06 skrev jag på forumet Gravid iFokus:

”Jag har haft lite kraftigare förvärkar idag och ikväll. De känns kraftigare bak mot rumpan, ner i underlivet och ljumskarna och benen än de gjort tidigare. Är lite dålig i magen dock och tänker att det kan bero på det. Har reagerat med tätare och ondare förvärkar tidigare när jag varit dålig i magen så det är inte alls otroligt. Men hoppas gör man ju. ^^ Tiden lär utvisa om det är min tur de närmaste dygnen.”

Strax efter mitt inlägg på iFokus kom en kompis och hälsade på oss för en filmkväll. Förvärkarna kändes mer och mer intensivt. Jag tog en dusch i ett försök att dämpa molvärken och gick på dass för att se om förvärkarna släppte om jag fick tömma magen eftersom jag just den kvällen hade diarré. Men de fortsatte dock som tidigare.
Jag bestämde mig för att sätta mig ner och försöka klocka värkarna på en sajt med en värktimer. Jag klockade en enda värk och konstaterade sen att det var alldeles för oregelbundet för att ens försöka klocka något mer. De flöt bara ihop.
Jag fick en lite kraftigare värk och började inse att det nog var dags. Jag meddelade Magnus att jag bestämt mig för att åtminstone ringa till förlossningen och rådfråga. Jag fick en nervös blick av Magnus innan jag stängde in mig på sovrummet och ringde.
Vi konstaterade att det nog var bra om jag kom in. Hjärtat slog några slag extra i bröstkorgen på mig när jag meddelade att det var dags att fara trots allt. Klockan var runt 10 vid det här laget, skulle jag tro.
Min femåriga son låg och sov i sitt rum. Jag ringde min mor och berättade att det var dags att åka in och att jag behövde ha hit antingen henne eller min storasyster som båda bor 5 mil från mig. Hon skulle komma men hade druckit något glas vin tidigare under dagen och ville vänta till klockan 1 på natten för att vara kör-klar. Vår kompis erbjöd sig att stanna tills hon kom som tur var. Hon begav sig dock lite tidigare tack vare att hennes man kunde köra trots allt.

Jaha, då hade vi ordnat barnvakt och jag stod och stirrade på lappen på ytterdörren där jag listat de sista grejerna som skulle packas ned inför den här speciella resan vi nu väntat på så länge.
Det kändes helt overkligt och jag fick inte ihop en enda tanke. Ingenting av det jag skrivit ned verkade egentligen särskilt viktigt längre. Jag och Magnus irrade runt i lägenheten och packade och gav varandra blickar vi nog aldrig gett varandra tidigare. Jag gick på toan en sista gång och konstaterade att slemproppen hade gått.
När vi så tillslut lyckats packa ihop det vi skulle ha sade vi hejdå till Jörgen och begav oss iväg för att bli en familj. Väl i bilen vände jag mig mot Magnus och sa ”Jaha, är vi redo för det här?” med ett leende.

Vi hade strax över en timmes bilfärd till förlossningen och startade uppskattningsvis vid 22:30.
I början av bilfärden var värkarna väldigt oregelbundna och det var olika styrka i alla. Vissa värkar kändes bara som vanlig mensvärk, medan andra drog i lite mer. Jag kände mig lugn, förutom att jag inte riktigt gillad att de var så oregelbundna. När vi kommit lite mindre än halvvägs hade jag svårt att vara tyst under värkarna och de hade ett intervall på 1-2 minuters mellanrum. De blev märkbart intensivare för varje värk. Magnus sade att jag levde om mer och mer för varje värk.
Jag började bli orolig och ringde därför förlossningen och frågade vad de trodde. De sade att jag måste känna efter själv. Om jag trodde att vi inte skulle hinna in så skulle vi ringa 112.
Jag stressade nog upp mig där, vilket även drog på värkarna lite extra. Jag lär mig nog aldrig det där, att vara lugn. Och stackars Magnus blev givetvis också stressad.

Jag sa till Magnus att han för säkerhets skull kunde dra på lite där det var säkert att göra så.
Precis när vi kom in i Lycksele hamnade vi bakom en helt otroligt långsam bil med släp, vilken Magnus snabbt körde om på bron. 1 minut efter det stannade vi utanför förlossningen. Magnus hjälpte mig in och jag fick sätta mig i en rullstol eftersom benen inte riktigt ville bära. Sen gick han ut och hämtade vår väska och parkerade bilen.
Vi gick in via akuten eftersom jag inte trodde att jag skulle klara av att ta mig upp den vanliga vägen men insåg senare att det nog troligast ändå var stängt den vägen.
Jag skyndade mig och kissade mellan två värkar medan jag ändå väntade på Magnus. Inbillar mig att det lilla också lugnade värkarna lite. Med tanke på att det tidigare under graviditeten troligast påverkat, den där gången när jag åkte in med regelbundna och smärtsamma förvärkar. Under hela färden in den gången var jag så väldigt kissnödig. När jag sen fick kissa så bara försvann förvärkarna helt. Men det var ju säkerligen en kombination i så fall av det och att jag blev lugn när jag kommit in och visste att jag var i trygga händer.

Klockan 23:35 29/6-12

Inskrivning.

När Magnus kom åkte vi hiss upp till förlossningen på sjunde våningen. Jag fick hälsa på min barnmorska och vi blev visade in på ett förlossningsrum där jag blev undersökt och det konstaterades att jag var öppen 4 cm och hade 1 cm kant kvar och buktande hinnblåsa.
De körde CTG ca 25 minuter vilket visade att bebben mådde bra och mina värkar var täta och bra drag i.
Strax före midnatt blev vi flyttade till ”mysrummet” där det fanns badkar, vilket jag hade bett om. Jag fick även en boll att rulla på och ett gåbord.

I början hade jag ganska bra kontroll på själva smärtan. Jag rullade med höften och sköt fram den under värkarna och koncentrerade mig på att andas. Det kändes väldigt positivt ändå.

Jag fick en smörgås som jag försökte äta men fick bara i mig någon tugga mellan värkarna.

**Klockan 00:28 30/6-12
**Lade mig i badet och försökte hitta en ställning som var skön. Det var skönt mellan värkarna men under värkarna ville jag allra helst vara upprätt för att få kontroll och kunna röra mig. Barnmorskan kom in och avlyssnade bebisens hjärtljud som var ua.

I badet blev värkarna jobbigare och jag tyckte bara att det var jobbigt att ligga där så jag klev upp igen ganska snart och tog på mig tröjan och skjortan jag hade tagit med mig. Skjortan var samma som jag fött äldre sonen i några år tidigare, vilket kändes väldigt speciellt för mig.

Väl uppe ur badet började det domna i benen och armarna och jag fick svårt att orka stå upp. Det snurrade i huvudet och jag började må illa. Jag var ju svag i benen när jag kom in, men det var hanterbart. Nu blev det plötsligt mycket värre.
Just detta hade jag varit rädd för tidigare, att jag skulle må illa. Yrseln och orkeslösheten hade jag aldrig ens tänkt på att man kunde drabbas av om det inte var för att det blivit en utdragen process. Kanske berodde det på att någonting hamnade i kläm någonstans eller liknande.
P.g.a. detta fick jag svårt att stå upp under värkarna och började få panik eftersom jag inte kunde röra på mig som jag ville och fick då därför mycket ondare än tidigare. Jag kunde inte jobba som jag ville med värkarna och tappade så kontrollen. Kort sagt började jag få panik och värkarna blev snabbt kraftigare. Jag ville verkligen inte ligga eller sitta ner eftersom jag då inte kunde röra på mig på ett fördelaktigt sätt och smärtan blev outhärdlig.
Jag hade dessutom mycket problem med diarré, vilket också försvårade för mig då jag blev tvungen att gå så ofta på toaletten och känslan att jag skulle skita ned mig under varje värk gjorde att jag spände mig och fick mycket mer ont.
Jag bad barnmorskan om ett lavemang så jag skulle kunna slappna av och åtminstone sluta oroa mig för att jag skulle skita ned mig och kanske skulle jag även slippa min jobbiga mage om jag fick tömma den ordentligt. Jag undrar om inte det här lavemanget var en anledning till att värkarna blev kraftigare plötsligt.

Klockan 01:00
Eftersom jag blev så yr och svag helt plötsligt och tappade kontrollen över min ”dans” med värkarna, bestämde jag mig för att använda mig av lustgasen, trots att jag kommit dit i hopp om att klara av förlossningen utan smärtlindring.

Det kändes som ett stort nederlag just då. Men jag resonerade som så att det var viktigare att jag orkade hela förlossningen. Jag hade ju trots allt krystandet kvar och ingen visste ju då hur det skulle utveckla sig. Hade det inte varit för min diarré och yrseln m.m. så hade jag troligast klarat mig utan lustgasen, men nu blev det ju tyvärr problem jag inte kunde råda över.
Så vi flyttades från mysrummet tillbaka till förlossningsrummet och fick lustgas. Lavemanget jag tog precis innan vi blev förflyttade från mysrummet gick inte längre att hålla inne. Det fick verka alldeles för kort tid egentligen och hann inte få tillräcklig effekt. Jag hamnade på toan mitt i en värk och skiten bara sprutade. Det var fruktansvärt jobbigt. Jag är glad att jag överhuvudtaget hann på toaletten.

Klockan 01:35
Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 6 cm.

Från den här punkten och framåt är mitt minne väldigt suddigt. Dels p.g.a. lustgasen, men framförallt p.g.a. intensiteten i värkarbetet och min yrsel och trötthet som kom så plötsligt.

Värkarna spände i ordentligt och jag som totalt tappat kontrollen skrek högt i lustgas-masken.
Att skrika blev för mig ett sätt att få ut smärtan på något sätt då jag inte längre kunde använda mig av rörelser och andning.

Mina försök att vara tyst misslyckades totalt. Jag försökte med andningen men då jag inte kunde jobba med både rörelser och andningen så fungerade inte andningen heller. Allt eller inget så att säga. Bara andningen var inte tillräcklig och då fungerade skrikandet bättre för mig.

Paniken jag fick när jag inte skrek var hemsk, så det var bara att fortsätta och gasta. Lustgasmasken tjänade mest i ljuddämpande syfte i slutet. Det var skönt att begrava ansiktet i den och kunna släppa lös mina vrål med vetskapen att Magnus och barnmorskan inte blev totalt döva.

Jag satte Magnus i arbete att filma lite så att han hade något att fokusera på. Han höll sig lite på avstånd och avvaktade till jag tog initiativ till en kram eller liknande, och det var nog så bra. Inte för att jag på något sätt störde mig på om han rörde vid mig eller sa något, utan snarare för att jag ändå var så inne i värkarbetet. Jag ville ju att han skulle röra mig men jag förmådde mig inte riktigt att säga det. Jag visste ju att han och barnmorskan var där och jag hörde dom prata, men jag var som i en annan värld. Det är svårt att förklara den här typen av frånvaro.
Jag blev upprörd och grät någon gång där på slutet då jag kände att jag inte hade någon kontroll på förloppet och sörjde lite att det blev så.
Värkarna var så kraftiga så jag många gånger stod på tå och klättrade på gåstolen de gånger jag orkade stå upp och jag trodde att jag skulle slita lös handtagen på gåstolen. Magnus gjorde ett försök en gång att hålla mig i handen men när en värk drog igång ville jag gripa tag ordentligt och var uppriktigt orolig att jag skulle göra illa honom, så jag föste bort handen och tog tag i handtaget igen istället. Jag hade helst velat fortsätta hålla i honom men jag ville inte göra honom illa.

Mitt i en väldigt kraftig värk ändrades attributen på värken och det kändes som om jag behövde skita. Jag insåg att jag stod på tå och kände att jag bara var tvungen att sätta kraften i värken nedåt istället för att ”fly uppåt” och genast fick jag mer kontroll – jag ville börja krysta.

Klockan 02:26
Krystkänsla.

Barnmorskan uppmanade mig att lägga mig ner på sängen så hon fick undersöka mig och köra en kurva med CTGn. Jag lade mig ner på sidan och bara vrålade ett dovt vrål från mitt djupaste djuriska inre och kände de enorma krafterna av krystvärkarna. Nu skrek jag inte längre. Snarare brölade.

Magnus grejade med kameran på stativet och barnmorskan satte upp en ställning jag kunde lägga upp ena benet på då jag låg på sidan. Jag kände ett kraftigt tryck nedåt i mitt bäcken och kände tydligt exakt var bebisen var och hur den rörde sig nedåt under värkarna.

Klockan 02:34

Vattenavgång.

Jag hade börjat krysta och med ett plötsligt ”klick” och ett ”splash” hade en enorm mängd fostervatten sprutat ut över hela sängen och ner på golvet vid fotänden av sängen. Jag hörde barnmorskan skratta till och säga ”vilken tur att jag inte stod kvar där” då hon bara någon sekund tidigare flyttat sig därifrån till sidan av sängen.
I samma sekund som vattnet gick blev smärtan helt annorlunda. Det enorma trycket som fått mig att vilja klättra under värkarna var plötsligt borta och jag återfick kontrollen.
Såhär i efterhand undrar jag varför de inte tog hål på hinnorna tidigare, men jag antar att det fanns någon anledning till det också. Troligast för barnets skull, för att inte trycket på barnet skulle vara så påtagligt under värkarna.

Magnus som stod vid huvudänden av sängen blev tillsagd att trycka på en knapp ovanför mitt huvud. In kom en till barnmorska och de började förbereda för själva födelsen med plastförkläden och handskar m.m.
Jag låg och försökte att inte krysta men krafterna var enorma och gick inte att hålla emot.
Min dåliga mage och det faktum att jag aldrig hann gå på toan mellan värkarna en sista gång innan krystandet eftersom jag knappt hade någon paus, resulterade i att skiten bara rann under krystvärkarna. Det kändes givetvis lite skamset men barnmorskan sade bara ”Nu torkar jag lite här” och så var det problemet ur världen.

Barnmorskan kände efter och konstaterade att bebisen stod precis innanför och uppmanade mig att spara på rösten och lägga kraften nedåt.
Jag kommer aldrig att glömma kraften i krystvärkarna och hur häftigt det var att så tydligt känna bebisen krypa längre ned i bäckenet när jag krystade. Jag kände att jag hade total kontroll under krystvärkarna. Smärtan var helt enorm, men på ett hanterbart sätt. Det var mer en ”kraft” än smärta. Så fort krystvärkarna satte igång försvann min panik och urtidskvinnan i mig kom fram. Vilka enorma krafter man besitter som kvinna egentligen.
När jag tittar på filmen blir jag förvånad över hur jag lät under krystvärkarna. Jag minns det som sagt mer som en kraft men mitt brölande lät mycket mer smärtsamt än vad det egentligen var. Det måste vara skrämmande att stå bredvid och höra det.
Bebisen kom längre och längre ner och det började bränna i underlivet. Jag insåg att det snart skulle vara över och satte mitt huvud till att avsluta detta med glans. Min tidigare rädsla över att jag skulle bli för rädd för att våga ta i och krysta, uppfylldes aldrig. Tvärtom. Jag vågade – jag vågade som bara den!
Precis när jag blev redo att krysta ut detta lilla barn, avtog krystvärken och jag kände tydligt hur bebisen gled tillbaka in. Bara att ta om det vid nästa krystvärk. Återigen stod bebisen och töjde i öppningen när krystvärken än en gång avtog. Nu stod dock bebisen kvar i öppningen. Det brände i underlivet. Jag började flåsa och tog en stund till att reflektera över känslan i kroppen och vad som faktiskt var på väg att hända.
När en ny värk kom drog jag ett djupt andetag och tryckte på allt jag kunde nedåt.
Jag kände bebisens huvud skava mot ett ben på ena sidan i höften. Det stod stilla ett tag, till en av barnmorskorna tog tag i mitt ben och höll upp det ytterligare en bit. Det brände något ofantligt som en ring nere i underlivet och plötsligt kom huvudet ut. Jag kände barnmorskan slita i bebisen medan jag tryckte på och med ens var hela bebisen ute.

Större lättnad finns nog inte. Precis all smärta är plötsligt borta. Man känner resten av det varma fostervattnet rinna ut och för första gången hör man sitt barn skrika och man vet att allt står rätt till på jorden.

Klockan 02:42
Födelse.

De torkade av bebisen lite på sängen och lade sen upp barnet på min mage. När jag lade min arm om barnet hamnade min hand på vad som kändes som en pung.
Vi hade fått en son!

3920 gram, 50 cm lång och 37 cm huvudmått. Född i vecka 40+4.

Hans hud var så otroligt varm och mjuk. Jag kände hans lilla hand jobba mot min hud och när han rörde på benen mot min mage kände jag så tydligt igen rörelsemönstret.
Det var två världar som möttes – livet före förlossningen och livet efter förlossningen. Det var bara den gången jag kände igen hans rörelser som ”bebisen i magen”, eftersom det var så färskt. Men när han väl hade varit ifrån mig en enda gång och jag blivit en mamma istället för en gravid kvinna, så hade jag glömt bort hur fosterrörelserna i magen kändes och det gick inte längre att föreställa sig att han nyss kommit ut ur mig och att det hela tiden varit han som rörts i min mage.
Magnus hade klippt navelsträngen och pojken var med ens en egen person, och inte längre en del av min kropp.
Vi var föräldrar och en familj!

Det tog ett tag innan moderkakan kom ut men den var hel och fin. Imponerande att kroppen skapar moderkakan och hinnorna m.m. för att utveckla ett litet barn i och sen när det fyllt sitt syfte stöts det bara ut och allt återgår till det normala i moderlivet.

Det konstaterades att jag trots allt inte hade spruckit någonting. Halleluja.
Efteråt hade jag svårt att gå och sitta p.g.a. smärta i vänstra höften. Troligast berodde det på att sonens huvud hade skavt mot något i bäckenet under krystandet. Som tur var gick det över innan vi lämnade BB.

Jag fick höra efteråt att sonen hade spottat ut det sista fostervattnet på barnmorskan när han hade kommit ut. Haha, hon var utsatt den här barnmorskan. Först höll hon på att bli dränkt av fostervattnet som stod som en kaskad ut på golvet under en krystvärk, sen fick hon torka skit och så blev hon slutligen spottad på av sonen. Bara ännu en dag på jobbet så att säga. Hehe.

Nu såhär i efterhand ser jag det trots allt inte som ett nederlag att jag tog till lustgasen. Det var helt enkelt oväntade omständigheter som försvårade för mig, och valet att ta till smärtlindring var klokt eftersom jag blev ännu mer trött och slut av smärtan. Jag har fortfarande för avsikt att klara mig utan smärtlindring nästa gång men jag kommer prioritera likadant även den gången om det uppstår liknande omständigheter och det visar sig behövas.

Och det var inte så konstigt att det blev så intensivt på slutet.
Klockan 01:35 är jag öppen 6 cm.

51 minuter efter det, klockan 02:26 drar krystvärkarna igång.
8 minuter efter det, klockan 02:34 går vattnet.
8 minuter efter det, klockan 02:42 föddes sonen.
Så sammanfattningsvis gjorde jag bort både de 4 sista centimetrarna och krystandet på 1 timme och 7 minuter.
Inte att undra på att värkarna var så intensiva och att jag knappt fick en paus mellan dom.
Han fick lite bråttom på slutet. Hehe.

Han föddes på lördagmorgon och mitt på dagen på söndagen åkte vi hem. Jag sov knappt någonting under de dagarna så jag var helt slut när vi kom hem. Trots att lilleman sov mest hela tiden hade jag inte riktigt ro i kroppen att sova. Jag bearbetade allt som hade hänt och försökte greppa situationen och oroade mig för att lilleman skulle sluta andas plötsligt eller liknande. Haha, man blir lätt nojig de här första dagarna, särskilt när de bara sover och sover. Magnus sov nog lite mer än jag men var helt slut han också. De där dagarna på BB kändes nog väldigt overkliga för honom som nybliven pappa.  Jag hade ju barn sen tidigare. Visserligen mindes jag inte så mycket p.g.a. min amningspsykos men bara hela grejen att bli förälder överhuvudtaget var ju något jag redan gjort, men inte Magnus.
Tänk att man kan sitta dygnet runt och bara titta på ett barn på det här sättet. Det finns nog ingenting större än de här allra minsta.

Hemma föll allt fort på plats för oss och livet kändes helt enkelt logiskt plötsligt. Det var som det skulle helt enkelt.
Lilleman sov för det mesta och var så lättsam de första dagarna men fick sen skrikperioder på kvällarna. Nu har vi bytt till modersmjölksersättningen Althéra och han mår mycket bättre. Jag tampades med en mjölkstockning som blev bröstinflammation med hög feber. Det i sin tur utvecklades till bröstinfektion och resulterade i en kur antibiotika. I skrivande stund har jag ätit det i 3 dagar och det kommer fortfarande var, men det känns bättre.
Jag har pumpat och flaskmatat hittills men kommer nu stoppa mjölkproduktionen med hjälp av tabletter.
Storebror är jättestolt och hur duktig som helst. Han hjälper till med matning m.m. och verkar tycka väldigt mycket om lillebror.
Magnus bara hade det i sig sen första stund. Han är hur duktig som helst som småbarnsförälder och njuter av vår lille pojk. Tänk, de växer så fort.

Och just ja, han ska heta Alexander. =)