# Försöker bli gravid men komplikationer.. Author: Araminta Halloj! Jag tänkte försöka skriva av mig lite sorg som jag springer runt och bär på. Det är nämligen så att jag och min sambo försökt skaffa barn i 6 månader nu... Ingen lycka.. Och varje gång jag får mens blir vi båda två helst hispiga och oroliga att den inte ska sluta, då jag har blödarsjukan och nästan dött av blodförlust av mens förut.. Varje månad samma sak... Och vi vill inget hellre än att ha ett barn... Men det känns som om det är helt omöjligt... jag känner väldigt ofta att det är mitt fel att vi inte får något positivt svar... Enda sedan jag var 14 år och kom ut från sjukhuset pga utav blodförlusten har jag funderat på om jag är steril då jag inte kunnat vara utan preventivmedel sen dess. haft hormonspiral sen 14 års ålder känns helt fel... Kan själva spiralen ha ställt till problem? Eller är det min sambo som inte kan få barn? Eller är det helt enkelt inte våran tur bara... (tänker lite på Dia psalma - Höstmåne) Jag hoppas att det blir våran tur någon gång, och jag längtar verkligen tills det visar positivt. Den glädjen vi skulle känna då skulle kunna få oss att leva i evighet. Men varför är jag fortfarande så nervös över födseln när det inte ens visat positivt för mig en enda gång...? :'( ## Comment 1 Author: Fridborg Jag vet inget om blödarsjuka, så jag e mest nyfiken; är det inte en gigantisk risk för dig att föda barn? Både vid vaginalt och kejsarsnitt kan det ju blöda en hel del? ## Comment 2 Author: Araminta jo det är det tyvärr, men vi är villiga att ta den risken, läkarna har sagt att det är ca 90% chans att jag förblöder. :( Så jag och sambon har pratat mycket om det. Vi har bollat lite ideer och först och främst försöker vi få eget. Men pga blödarsjukan så är det extra svårt för mig att bli gravid tyvärr... Så om inte annat så ska vi försöka att adoptera. :/ Dock inte riktigt vad jag vill, men jag har inte något emot de. Bara de med känslan av att ha ett barn utav sitt egna kött och blod känns så mycket starkare. :( ## Comment 3 Author: Fridborg Hade jag haft blödarsjukan hade jag nog adopterat om risken var 90%. Jag ser adoption som att man köper en hund och en katt (självklart fattar jag att ett barn e mer "värt" än en hund eller katt) men att man kan komma att älska ett adoptivbarn som sin egen familjemedlem. Så får man ju tänka på ditt biologiska barn, om du dör i barnsäng, hur skulle barnet växa upp utan sin mamma? Detta är ingen kritik, inte alls och du har säkert funderat på de här sakerna, men jag bollar lite med dig bara. ## Comment 4 Author: JossanH Håller med #3. Jag förstår att man väldigt gärna vill ha barn av sitt eget kött och blod men 90% risk att du förblöder är en otroligt stor risk. Vill din sambo hellre ha ett barn av sitt eget kött och blod än leva resten av sitt liv med dig? Vill du hellre vara gravid i 9 månader än att inte leva mer där du har satt ett barn till världen som får leva hela sitt liv utan sin moder? Och om du blir gravid och det inte går bra, kommer din sambo kunna hantera ett nyfött barn och samtidigt hantera sin flickväns bortgång? Valet är ju inte mitt eller någon annans, det är ju ditt. Tänk på dig själv, din sambo och barnet. Du kanske inte ens hinner se ditt barn... Vore det verkligen värt det? ## Comment 5 Author: Sussi89 Jösses! 90% risk! Att din kille går med på att skaffa barn, min sambo skulle ALDRIG få göra något som var 90% risk att han skulle dö!![Rynkar på näsan](http://gravid.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan")![Rynkar på näsan](http://gravid.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan") Förstår samtidigt att ni vill ha ett biologiskt barn...men till vilket pris om du kanske inte ens får ta hand om barnet och lämnar det och din kille efter dig. Hjälp jag börjar nästan gråta bara av att tänka på det!![Skäms](http://gravid.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif "Skäms") (Se till att din kille inte gör som killen i Dia psalma låten bara!![Flört](http://gravid.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört")) Och lycka till med allt, hur ni än gör! ## Comment 6 Author: Araminta #5 det sak jag verkligen inte låta hända. Vi har som sagt pratat jätte mycket om det här. Och framförallt om det nu skulle hända att jag skulle dö vid förlossningen. Han sa att det är skulle bli sjukt jobbigt och att han inte ville ha ett barn om han inte kunde få dela det tillsammans med mig. självklart om detta så var fallet så skulle han göra allt han kunde för att få det att må bra. Men det är verkligen jätte svårt för oss att veta riktigt vad vi ska våga göra. det har som sagt inte visat positivt ännu. och vi har ju funderat på adoptiv barn. #3 jag vet att jag skulle älska ett adoptivbarn. Men det är fortfarande inte samma sak. :( Usch... varje gång som jag tänker på det här problemet blir jag så fruktansvärt ledsen... självklart så vill jag ju inte föda ett barn och låta den växa upp utan en mamma. Men det finns ju en chans att de inte händer... chansen är väldigt liten. Men den lilla chansen ställer till så mycket att vi faktiskt har 2 val.. :'( och jag vet inte vilket av valen jag vill.. Min sambo är lika krossad som jag och har till och med sagt de att han kan strunta i att skaffa barn även om han drömt om att få bli pappa i 5 år... :( Känns som om båda våra drömmar går i kras... ## Comment 7 Author: Fridborg #6 Ni har inte funderat på att åka till Danmark och skaffa surrogatmamma då med en kvinna ni känner väl? ## Comment 8 Author: Araminta Det ser jag definitivt inte som ett alternativ faktiskt. :/ Det gör ingen utav oss. Då kör vi hellre på adoption... ## Comment 9 Author: JossanH I mitt huvud vore kanske 50% chans till överlevnad ett val, 1 på 10 är minimal chans att överlevnad. Om du ens överlever mensen vill säga.. Jag tror ni borde prata med en psykolog. Någon som hjälper er att släppa tanken och gå vidare. ## Comment 10 Author: Araminta :( jo kanske de. Men vi får se. Det har faktiskt gått väldigt bra med min mens nu på senare, har blödigt någon dag och sen så har de slutat. Så vi ska gå på lasarettet iaf och kolla upp om blödarsjukan blivit bättre med åren eller om de fortarande är samma sak. :/ Jag hoppas de har blivit bättre... ## Comment 11 Author: Fridborg #8 Jaha... det ser jag lite lustigt eftersom ni var ute efter biologiska barn och surrogat är så biologiskt du kan komma utan den faktiska graviditeten... Men ja, jag håller med dig om att adoption isf är bättre, men det är inte alla som får adoptera (varför det är så noga med adoption när vem som helst får skaffa barn hur som helst fattar jag inte, handlar väl om byråkrati i guess?), så om ni får ett nej, kommer du riskera livet då? Jag förstår att det är väldigt jobbigt för dig, kan inte ens föreställa mig eftersom jag inte ens vill skaffa barn, men att ta en sån risk är lite själviskt i mina ögon. Känns ju inte som att grundtanken är att du verklligen vill ha ett barn som en del i din familj, för även om det är en avkomma är det även en människa och familjemedlem. Om det var ombytta roller, säg att du är ditt eget barn, hur hade du reagerat om din mamma hade dött i barnsäng och du fått växa upp med pappa och tillslut en plastmamma, som kanske inte älskar dig lika mycket som din riktiga mamma skulle gjort? För din sambo kommer inte vara singel för resten av livet om du dör. Eller så skaffar han fler barn med någon annan, du skrev att han verkligen vill ha barn och att vara halvsyskon är inte kul, det vet jag, det blir särbehandling så det står härliga till. Tänk dig att hundratio personer står på en fotbollsplan, 90 av dom är moderslösa barn, eller varför inte 9 av 10 barn på dagis som bara blir hämtade av sin pappa. Sedan har vi ju missfallsrisken. Om du får ett missfall kan du väl blöda ihjäl så har ni gjort allt helt i onödan och din sambo sitter där utan dig eller utan barn. F\*n, nu lät jag elak, jag försöker bara få dig att inte göra något dumt. ## Comment 12 Author: Araminta de är lugnt jag förstår vart du vill komma. Och de är helt klart att jag inte vill ta den risken. men på ett sätt så vill jag ändå. Men jag har läkartid på onsdag, så jag ska kolla upp det. :) ## Comment 13 Author: JossanH #11 du drar lite alla över samma kant där. Jag vet flera som är halvsyskon som har stor glädje av sin utökade familj. ## Comment 14 Author: Fridborg #13 Maybe, men hel och halvsyskon e inte samma sak, iaf inte i föräldrars ögon. ## Comment 15 Author: JossanH #14 där gör du det igen. Det beror väl på vem eller vilka det gäller, man kan inte utgå ifrån att alla tycker eller känner samma sak.. Det finns föräldrar som särbehandlar helsyskon också. ## Comment 16 Author: Fridborg #15 Lustigt att det är det enda du reagerar på i den här tråden. ## Comment 17 Author: LaSadie #15 alla behöver inte skriva att de håller med heller, det är inget krav. Men för att instämma i #14 inlägg, mina föräldrar favoriserar min stora syster i val av utbildning, arbete och pojkvän. ## Comment 18 Author: Daisymink Har en halvbror och det är ingen av oss som favoriseras. Så att säga att det skulle vara så för alla är inte sant, så håller helt med dig JossanH. ## Comment 19 Author: Fridborg Nu tycker jag det blir för mycket fokus på halvsyskon än hennes längtan efter barn. Orka störa sig på en sån liten grej. ## Comment 20 Author: Daisymink Det är väl inget liten grej att säga att det är så? Var får man den faktan ifrån? Självklart läser och pratar vi om hennes längtan till barn men om man skriver som du gjorde måste du väl ha räknat med kritik? Det är ett känsligt ämne du tar upp och att ta för givet kan självklart göra människor upprörda. ## Comment 21 Author: Fridborg #20 Jag statuerade det mest som ett scenario. ## Comment 22 Author: LaSadie #19 Du tog upp det ![Obestämd](http://gravid.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd"), någon reagerade att du drog alla över en kam ## Comment 23 Author: Fridborg #22 Okej. Men det var menat som ett möjligt scenario. ## Comment 24 Author: Daisymink Lika bra att jag inte skriver mer. Tänker inte göra det till en diskussion på någon annas tråd. ## Comment 25 Author: Fridborg #24 Exakt vad jag tänkte komma till. ## Comment 26 Author: JossanH #16 du har tydligen missat mina tidigare inlägg i denna tråd, hade du sett dessa hade du kanske märkt att det var mycket annat jag reagerat på och diskuterat om i denna tråd innan mitt svar till dig.. hade du lagt upp det som ett scenario hade det varit en annan sak, men du konstaterade snarare att din uppfattning var den rätta, att det är så det är, och jag sa emot. Som ett scenario är det förstås helt rimligt. ## Comment 27 Author: pernillaa Jag förstår er extrema längtan och sorg. Måste säga att det jag reagerar mest på är det faktum att ni har försökt skaffa barn i 6 månader redan. Du säger att du ska till läkaren snart för att få lite mer att stå på men det hade ni inte när ni började försöka. Sen säger du att ni samtidigt funderar lite fram och tillbaka fortfarande. Vad är det för mening att fundera om ni redan försökt så länge trots de dåliga oddsen? Får jag fråga hur gamla ni är? Jag förstår att ni tänkt mycket på det här och diskuterat mycket och känner att det är värt det. Men är ni helt säkra på att ni tar ett ordentligt genomtänkt beslut eller har ni mest "kännt" er igenom det här? Känslor kan ställa till det mycket ska jag säga. Det är oftast känslor som får oss att fatta dåliga beslut. Man står på en punkt där man JUST DÅ känner en viss sak och vill ha en viss sak, men som senare visade sig få konsekvenser som man inte hade tänkt på. Hur lång tid, innan ni började försöka, har ni funderat på det här och diskuterat det sins-emellan på allvar? Sen vill jag vända på steken lite. Om du skulle få veta att din mamma riskerade sitt liv med så dåliga odds och gick bort, vad skulle du känna då? Skulle inte du vara rasande och besviken på att hon bestulit dig på en sån grundläggande och enormt viktig sak i livet som en mamma? Det är alltså ett val du gör medvetet, att själva grejen att sätta ett barn till världen, att få gå igenom en graviditet och känna den där speciella lyckan och gemenskapen med din sambo, är så viktig att du är villig att beröva ditt barn på sin mamma. Är det värt det? Är det verkligen ett osjälviskt medvetet val du gör då? Som jag uppfattar situationen nu så går ni och funderar och försöker samtidigt, så då har ni ju inte bestämt er helt. Tänk om du nu kommande tiden, i funderandet kommer på att du hellre vill adoptera. Och precis när du bestämt dig för det, upptäcker att du är gravid. En abort måste ju vara lika farlig som en graviditet? Jag väntar barn nu och sitter i skrivande stund och känner mitt barn röra sig i magen. Det är ett litet försvarslöst barn som är helt beroende av MINA beslut. Den har ingen som helst chans i världen att skydda sig om jag fattar ett dåligt beslut. Det ligger helt i min makt, vad för framtid detta lilla barn kommer få. Min åsikt är som så, att man skaffar barn för att man vill dela och berika dess liv. Inte bara för att skapa ett liv. Jag kan tro att du tycker jag är hård och orättvis men jag säger bara min åsikt som den är. Du har ett stort ansvar i det här beslutet, inte mot dig själv eller mot din sambo, men mot ditt barn. Det är en skyldighet du har, att se till ditt barns bästa och det är INTE det här. DU och din sambo lider av att vara barnlösa, men ditt barn skulle lida tusen gånger mer i saknaden av sin mamma och ilskan mot henne för det val hon medvetet gjorde. Har du ingen familj? Mamma, pappa, syskon som har något att säga i det här också? Är det ingen fler än din sambo som skulle sakna dig om du dog? ## Comment 28 Author: [Borttaget] Hej. Jag kan inte föreställa mig sorgen ni känner, och jag tycker det var modigt av dig att dela detta med oss. Jag är säker på att alla här menar väl och försöker tänka sig in i er situation, även om det är jättesvårt. Tänkte på detta med adoption...om du blir gravid vilket rent krasst med största sannolikhet blir din död så har du lämnat ett litet barn moderlöst. Såklart kan din sambo klara att ta hand om det jättebra, men till vilket pris? Men det finns ju så jättemånga små barn som inte har varken mamma eller pappa i den här världen. Tänk vilken möjlighet att få ge detta till ett av dessa små! I mina ögon är adoption er bästa möjlighet att få bli en hel familj. Och jag uppfattar det ändå som att det är det ni längtar efter. Jag hoppas du inte tycker jag är för frispråkig... Kram ## Comment 29 Author: pernillaa Kanske bör tillägga jag också att jag inte menar på något sätt att vara elak eller trycka ner. Jag är bara rädd att ni gör ett enormt misstag som aldrig kommer gå att rätta till. Jag menar, du skulle inte satsa alla dina pengar och ägodelar i ett lotteri där det är 90% risk att du förlorar allt. Och ett liv går inte att jämföra med materiella ting. ## Comment 30 Author: Fridborg Jag ger upp, ingen förstår vad ja menar ## Comment 31 Author: Araminta Jag förstod, har faktiskt 3 st halkvsyskon själv. men också 3 helsyskon. Men jag är yngst och fått levt med mina halvsyskon själv, och jag blev också väldigt särbehandlad. Men nu är det såhär, att om mina värden visar att det fortfarande är samma risk för mig att skaffa barn imorgon så blir de att stoppa in en hormonspiral igen. Om inte... ja då är de väl bara att fortsätta försöka. :) Allt löser sig nog för oss. Och Fridborg, jag förstår vad du menar, självklart så vill jag faktiskt helst undvika att mitt barn får styvsyskon, kanske låter elakt. Men utav mina egna erfarenheter så skilda föräldrar är något utav det värsta jag varit med om. än idag kan fortfarande inte mina föräldrar prata med varandra, eller ens vara i samma stad utan att dom ska nojja... :/ ## Comment 32 Author: Fridborg #31 Ah, skönt att du förstod. Handlar inte om att jag försöker dra alla över en kam men idag är det jättevanligt med styv, hel, halv, bonus och jag vet inte vad. Personligen hade jag velat ha tryggheten med en hel familj och inte en styvmor som hatat mig och som har gjort allt för att jag inte ska få träffa min pappa eller mina småsyskon, Säger inte att det kommer hända dig, men jag tror som sagt inte att din sambo skulle vara singel livet ut. Att lyssna på doktorn låter som en bra idé och jag håller med #27, väldigt bra skrivet. ## Comment 33 Author: Araminta Jag har också en känsla utav att han inte skulle vara singel livet. Och även fast de kanske är en fin sak så vill jag verkligen inte att mitt barn ska få någon styvmor, styv systrar osv... :/ ## Comment 34 Author: JossanH Puttar upp nu när det diskuteras högriskgraviditeter. ## Comment 35 Author: Sussi89 TS hur har det gått för er? Det var ju ändå senast 2012-02 ni skrev sist i denna tråden (Vet inte om ni skrivit i andra trådar) ## Comment 36 Author: Araminta Ingenting ännu. :/ tyvärr... men vi kämpar, och har slutat tänka på de för att se om de inte blivit något för att man varit så uppstressad av att tänka på de. :) ## Comment 37 Author: somjagvillvara Vad sa läkaren om din Blödarsjukdom? hade den blivit bättre? :)