# Från att inte ha längtat till att ha längtan? Author: xcess Jag lekte aldrig med dockor när jag var liten, och har aldrig haft en längtan efter att få barn över huvud taget. Jag kan till och med säga att jag förr tyckte nästan illa om barn, bebisar som "större". Jag höll aldrig frivilligt i ett barn innan min kusin föddes för ett par år sedan, det var första gången jag inte tyckte det var jobbigt att ha barn nära mig (som i knät osv) Jag har alltid varit säker på att jag inte vill ha barn alls, och att jag måste träffa någon som inte heller vill ha barn i framtiden. Ända tills för ca 7 månader sedan när jag träffade min nuvarande sambo. En annan värld håller på att öppnas för mig, jag får inte längre panik av bebis skrik och jag tycker små barn är söta och vill gärna vara nära dem. Jag har fortfarande svårt för andras barn (som jag inte har någon typ av relation till) Det här är en livs vändning som jag är väligt glad över men samtigt tycker jag det är lite skrämmande. Men som det känns nu vill jag ha barn om ett par år. Har någon känt liknande som mig? dela gärna mer er i så fall. ## Comment 1 Author: Trollhassel Japp. Har känt så. ![Glad](http://gravid.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Tror det är relativt vanligt. ## Comment 2 Author: Linn jo, inte precis som dig, men jag hade liknande känslor. väntar nu första barnet efter att ha längtat i många år. ## Comment 3 Author: Trine Jag tror att det är ganska normalt så som du beskriver det.. Jag är i v 37 med mitt tredje barn och har även än idag lite ångest för att andra ska tvinga mig bära deras bebisar..Jag vet inte riktigt varför, jag menar, jag har haft två egna så jag är ju inte ovan så..Men tänk om...![Skäms](http://gravid.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif "Skäms") Lite knäppt men så kan det vara, bara o acceptera. ## Comment 4 Author: xcess Skönt att flera har känt som mig. Tidigare när jag pratat med vänner om detta med barn har alla varit helt övertygade (större delen av livet) att de vill ha barn, vilket jag inte har. Jag är vldigt glad att jag har längtan, även om det inte känns som det är dags för barn än. ## Comment 5 Author: MimmieM Förr tyckte jag barn var fruktansvärt obehagliga, stora som små, och jag avskydde hur töntiga alla vuxna blev runt barn - fjantade runt, jollrade och hade sig! Sedan blev det en totalvändning, jag är idag fördigutbildad förskolepedagog/lärare och har en son på 1½ månad (och jag är den som fjantar runt och jollrar högst utav alla). Så visst ändras det - och tack och lov för det! ## Comment 6 Author: Crispig För mig hände det när jag var arton, kommer precis ihåg när det slog till också. Innan dess var jag inte särskilt intresserad, barn var något som hände andra. Jag var påväg hem med tunnelbanan när jag såg en bild på en bebis (säkert reklam för babyolja eller något liknande) och då överfölls jag av ett luktminne från när min lilla syster var liten. Den där speciella bebisdoften, vi vet. (Inte kräk och blöja då :P Utan den där speciella man känner om man snusar lite försiktigt på deras huvud.) Sedan dess har jag velat ha mitt egna lilla monster. :) ## Comment 7 Author: crystalica Xcess: Tror inte att det är ovanligt. Har själv inga barn men jag känner samma som dig. Har svårt för andras barn, deras skrik och stoj men om man känner dem på något sätt och så då är det ok, då tycker jag att de är söta, och roliga och man kan umgås med dem. Försöker inte dadda med dem, som många andra gör. Det är helt enkelt inte jag. Man kan väl gilla dem ändå..! Men bara för 1-2 år sen var jag verkligen "anti" barn. Inget i världen kunde få mig att hålla i ett barn, prata med dem (mer än nödvändigt) eller leka med dem..(mardröm). Och ju mer man ignorerar dem destå mer ska de ju oftast hålla på vilket var sjukt jobbigt. Är rätt reserverad idag,fortfarande men vill ändå ha eget barn snart!Låter helt knäppt men man kan ju inte gilla allas barn eller?! Helt galet hur det kan ändras, när man träffar vänners barn osv. Min bästa vän fick barn för ca 1,5 vecka sen och jag är så avundsjuk.