# Hur kan jag förlåta honom? Author: Svartram Hej, jag och min sambo har försökt få barn i snart ett år. Vi har bestämt oss för att hålla de för oss själva för att det inte ska bli en stor grej. Våra bästa kompisar berättade om sin graviditet fyra månader efter att vi börjat försöka. Min sambo berättar då för sina killkompisar att vi också försöker. Utan att fråga mig om lov att berätta. Till detta hör att jag sen jag tog ur på p-ring inte fått tillbaka min mens eller äl på det fyra månaderna som gått. Och att jag börjat misstänka att något inte stämmer med mig. Jag kände mig så oerhört sviken när han gjorde det för att jag ville inte bjuda in dem i något jag ansåg var privat. Och när de dessutom var jag som problemet låg oss. Nu har det gått tio månader och jag har fortfarande inte fått något äl och blivit diagnostiserad med PCO. Vilket bevisar att felet låg hos mig. Hans kompisar frågar honom hur det går och undrar typ varför de inte händer något. Jag känner mig så sviken att han bjöd in den så långt i vårt privata liv utan att ens fråga mig om han fick berätta. Och även jag får frågor och hintar. Trotts att det är snart över ett halvår sen han berättade så mår jag fortfarande dåligt så fort de kommer på tal. Det känns som han berättat det mest personliga jag hade och Jag tycker redan det är oerhört jobbigt att vi kommer ha svårt att få barn, och var inte redo att dela det med hans vänner ännu. Jag klarar knappt av att träffa hans vänner längre för jag vet att de frågar och undrar och jag är helt i min egna läkningsprocess av detta och orkar inte. Men nu till den stora frågan. Varför kan jag inte förlåta honom för det? Jag tycks inte kunna släppa att han gjorde så. Jag får en klump och ångest varje gång det kommer upp och går in och gråter för jag känner att han svikit mig så mycket. Känner mig så oerhört larvig men mår så dåligt av det. Har ni några tips eller bara pepp hur jag ska göra för att må bättre? ## Comment 1 Author: Roxie Prata med honom och förklara hur du känner. Känns som en bra start 😊 ## Comment 2 Author: Roxie Prata med honom och förklara hur du känner. Känns som en bra start 😊 ## Comment 3 Author: Wizbot Jag förstår att du känner dig sviken men om jag själv skulle sätta mig i situationen så skulle jag själv inte heller stå ut med att min partner inte lät mig prata med mina bästa vänner om att vi försöker skaffa barn. Sen har jag inte heller något emot om min partner skulle gnälla om mig till sina närmsta vänner när vi bråkat eller jag varit irriterande så länge han i det stora hela förmedlar en rättvis bild av mig. Just för att jag själv tycker det är så viktigt att jag ska kunna få prata med min mamma och min bästis när jag behöver lyfta något om förhållandet. Men också för att jag tror att det är hälsosamt och också minskar bråk och spänningar i längden att båda involverade kan prata med några få utomstående som de litar på. Har du inte pratat med dina föräldrar eller bästisar om det här? Även om det är en jobbig situation så tycker jag verkligen att ni båda borde prata även med andra om det, om än inte hela världen. Och kom också ihåg att saker inte är ditt fel bara för att du har pcos, det är ingens fel. Det bara blev så, och går det inte så kan du om några månader få sprutor som sätter igång ägglossningen och så kommer det mest troligt funka. Pcos är ingen katastrofdom utan går oftast att jobba med. Sen tänker jag också, hoppas du inte tar illa upp här. Men jag har själv pcos och kan inte alls gå utan hormonpreparat för att jag mår så fruktansvärt psykiskt dåligt. Innan jag började med p-piller i tonåren så hamnade jag på akuten pga självmordsförsök varje gång jag hade mens. Hormonernas inverkan på den psykiska hälsan är MASSIV. Tror du kanske att hormonobalansen som blivit när du slutat med hormonpreparaten kan ha gjort att allt det här med både svårigheterna att bli gravid och med förhållandet tar hårdare på dig? Jag menar inte alls att förminska dina känslor på något sätt utan bara att din kropp kanske gör att det blir svårare för dig att hantera och orka med känslorna just nu? Det finns annan hjälp än hormoner att få för att kunna må bättre. Och det här säger jag bara för att du förtjänar att må så bra som möjligt och jag vet hur tufft det kan vara! ## Comment 4 Author: Karlsson369 Är det kanske så att du känner att du har svikit honom (som jag inte tycker du har gjort)? För när felet ligger hos en så kan man väldigt lätt skylla på sig själv. Samma sak som du beskriver hände en av mina vänner och hon kände samma sak som du när hennes kille sa till sin kompis att dom försökte. Dom fick också veta veckan efter att hon hade problem med att bli gravid utan hjälp. Hon blev mer sur på han efter det. Men allt släppte när hon blev gravid ändå och då kom hon fram till att hon kände nog så för hon skyllde så mycket på sig själv samtidigt. Detta kanske inte är just för dig men det kanske hjälper dig med något. ## Comment 5 Author: Svartram Klart han ska kunna prata med sina vänner. Eller en vän men han berättade för flera på samma gång utan att ens kolla med mig. Jag har en kompis som vet som jag kunnat prata av mig med. Han hade såklart också kunnat ha en men han drog in flera. Nu när våra kompisar fått barn har två stycken av dem frågat ”ja hur går det för er egentligen?” ”Har ni någon lycka?” NEJ då hade jag väl sagt det! Mår ju redan dåligt ni behöver inte lägga er i mer känner jag. Såklart jag är besviken för att de är mig det är fel på och jag känner skuldkänslor. Jag försöker förklara för honom men han tycker bara jag ska släppa det ## Comment 6 Author: Svartram Klart han ska kunna prata med sina vänner. Eller en vän men han berättade för flera på samma gång utan att ens kolla med mig. Jag har en kompis som vet som jag kunnat prata av mig med. Han hade såklart också kunnat ha en men han drog in flera. Nu när våra kompisar fått barn har två stycken av dem frågat ”ja hur går det för er egentligen?” ”Har ni någon lycka?” NEJ då hade jag väl sagt det! Mår ju redan dåligt ni behöver inte lägga er i mer känner jag. Såklart jag är besviken för att de är mig det är fel på och jag känner skuldkänslor. Jag försöker förklara för honom men han tycker bara jag ska släppa det ## Comment 7 Author: Norrlandsbruden #6 Jag hamnade litegrann i samma situation förut. Strax innan vi började försöka så satt jag med en vän i salongsberusning då hon berättade att hon och hennes sambo skulle börja försöka till hösten, varav jag sa att jag och min sambo också planerat att börja försöka. Min sambo blev lite besviken när han fick höra då han själv hade velat berätta för sin kompis (killen) istället för att han ska få höra det genom sambon(hon jag berättade för) och att vi liksom skulle försöka vara lite tysta. Sagt och gjort så höll jag tyst efter det. Ca 4-5 månader efter att vi börjat försöka så berättar sambon att hans mamma gett stort bidrag till att kunna köpa en fertilitetsmonitor till oss och jag totalt bröt ihop i besvikelse och skam. "Jaha så nu vet din MAMMA om att jag inte lyckats än och då ska hon lägga sig i?" -Blev min respons. Jag mådde dåligt över detta en lång period och VÄGRADE(vägrar faktiskt än) att prata eller få råd från hans mamma angående våra försök då jag anser att detta är väldigt privat för mig och vill inte ha hennes åsikter eller tips. Jag låtsas som ingenting i hennes sällskap. När vi började utredningen så fick jag reda på att sambon pratat med 2 av hans vänner angående prover osv och då bröt jag ihop en gång till och kände att "vi skulle ju vara tysta + att nu vet också DOM om att det inte går bra". Men då menade sambon på att jag missförstått och att jag SÅKLART får prata med någon vän också för att snacka av mig osv... vilket jag sedan dess även har gjort. Det är 2 stycken nära vänner till mig som vet hela processen. Jag har dock fortfarande svårt för att hans mamma vet då jag inte gillar att dela med mig av den delen till henne hur fin och hur mycket jag än tycker om henne, men det kan sambon få göra för sin egna del. Hon tog nyligen upp lite utav delen i vår verkstad och jag försökte då undvika att svara på ett sätt som fortsatte konversationen då jag som sagt inte är bekväm med det hela. Det jag vill komma fram till är att: kom överens med din sambo om vart gränsen går angående hur många som vet, men se till att det känns bra för båda. För BÅDA ni kan behöva få ventilera er till andra vänner, men det ska såklart inte bli en föreställning för alla runt om er. Jag hade stor ångest i att andra visste förut, men mår bättre nu när jag fått välja ut 2 från min sida som vet och som jag själv kan prata med angående min synvinkel. Sen arbetar jag med att försöka sätta en acceptans i mig själv för att inte anklaga mig och min kropp för allt, vilket är svårt då jag känner stor skuld.. Men det är ett heltidsjobb jag inte blir av med än, tyvärr. Är allt detta lulligt eller förstår du hur jag tänker?💜 ## Comment 8 Author: mollyt Vad tråkigt att läsa att det är så jobbigt för dig! Spontant tänker jag att det är naturligt att vilja dela med sig till sina vänner - även om sånt som är jobbigt och att man vill ha stöd i. Nu hade vi lite kämpigt med att få till vårt andra barn och vi var väldigt öppna med våra närmaste (familj/vänner) redan från att vi började försöka. Vi fick upprepade missfall och jag tycke att det var skönt att våra vänner/familj visste varför det var extra kämpigt i perioder och eftersom de visste vad det berodde på så behövde vi inte få frågor. Jag har flera vänner och bekanta med fertilitetsproblem och ofrivillig barnlöshet och jag har upplevt att det släpper på ”skam” och nyfikna frågor om man är öppen med det. Att försöka vara mer avslappnad i ärligheten att gärna vilja ha barn och att man gör vad man kan - att säga att det är väldigt känsligt så därför undanbeds frågor eller kommentarer på ämnet. Så vitt jag vet har de i min närhet fått stor respekt i den frågan. Det är svårt att veta att man sårar någon (genom att till exempel fråga hur det går) om ingen sagt att det är sårande. Jag hoppas att det går bra för er och att ni får det barn ni längtar efter!