# Tankar runt mf.. Author: Anonym **Hej allihopa!** För några dagarsen fick jag svart på vitt att jag fått ett missfall.. Den enda som visste om graviditeten var sambon, och jag känner mig helt tom. Då jag fick svaret om missfall försvann alltihopa, alla graviditetssyntom, känslan och pshyket hänger inte riktigt med. Jag vill så gärna ta upp luren och ringa till morsan, för att jag vet om att hon med haft missfall i sina dar, så jag vet om att hon vet om hur det känns, det som jag känner nu. Men jag är så rädd att hon ska bli ledsen för min skull, för inte ens hon visste om att jag var gravid. Men jag måste prata med någon om detta, sambon och jag har pratat en himla massa och sa bestämt att vi ska försöka igen, men jag har ingen känsla för det, det som låg i min mage trots att den inte var större än en ärta måste jag på något sätt "sörja".. Förstår ni hur jag menar eller låter jag bara knäpp nu? Detta är min första graviditet, alltså mitt första missfall.. Jag ser så mycket ner på mig själv och mår så jävla dåligt över detta.. Så SNÄLLA.. Vad gjorde ni som varit med om detta? Tog ni det lika hårt som mig? Och berättade ni för nära och kära? Jag vet inte vad jag ska göra, jag är helt knäckt.. Kramar och styrkekramar till er som varit med om detta.. /E ## Comment 1 Author: Katthemsmatten Jag har ingen personlig erfarenhet av missfall, men jag tycker du ska tillåta dig själv att sörja det som inte blev. Håller tummarna hårt för att nästa graviditet ska gå som planerat. ## Comment 2 Author: _Fisken Min sambo, senare fru, fick ett par tre missfall. Hon var superledsen och jag också. Sorgearbetet gick över och vi körde på o fick tre barn.  Så jag säger som föregående;  tillåt sorgen komma. Prata med din mamma om det lättar för dig. Hon vill att du ska ha det bra.  Tids nog ska du se att det blir barn. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag grät i flera dagar efter vårt ma. Kände mig totalt misslyckad och bara blääää. Så absolut, sörj! ## Comment 4 Author: Aleya Sörj och prata med din mamma om du vill. Hon kommer nog bara vara glad att du öppnar dig. Men sörj. Och prata med kurator om du känner att du behöver. ## Comment 5 Author: Anonym Åh fina ni tack så hemskt mycket, känns så mycket bättre nu när jag har fått läsa eran kommentarer, tack! ❤️ Tycker det är så svårt att lägga fram det bara.. "Ah du förresten mamma.." Usch och blä! Jag är en sjukt känslig person och vill alltid alla väl, så känns så dumt för jag vet om att lilla mamma kommer bli ledsen!  Men tack åter igen, så glad att jag hittade till detta forum, ni har hjälpt mig så mycket! Ska försöka ta "mod" till att berätta detta, för jag känner att jag måste ha någon att prata ordentligt med om känslor och tankar! **Kramar till er allihopa, och ta hand om er!  /E** ## Comment 6 Author: [Borttaget] Jag grät massor med mamma i telefonen(bor långt ifrån varandra) och hon grät lika mycket. Både för att jag mådde dåligt och för att hon gått igenom samma sak. Men det var så skönt att få gråta ut tillsammans med mamma. ## Comment 7 Author: Aleya #5 men tänk själv. Om du haft en dotter hade du inte som mamma velat vara med och dela denna slags sorgen? Jag vill dela min mammas sorger om hon är med om nått hemskt. Och din mamma om någon vet ju hur missfall är. Jag trodde själv aldrig att jag skulle kunna prata med min mamma om alla gynekologiska saker jag är med om. Idag exempelvis berättade jag om en läkarstudent som inte hittade hålet. Hade jag aldrig trott att jag skulle kunna dela med mig. Så ta det i din takt men tror att din mamma kan vara lösningen. ## Comment 8 Author: flocken Jag har haft mf. O ligga där vid ul o de beklagade. I hissen bröt jag ihop helt. Min man bara ringde sin mor o sa att det gick inte bra. Man får vara ledsen. Man förlorade något man längtat efter så mkt. Vår historia är lite speciell då vi förlorade vår förstfödda 1 timme efter förlossningen. Fick sen en son, sen mf o sen en son till. Min svåger idiot förklarade oss som bara vågade bli gravida igen. Jag var själv svårt sjuk vid första barnet o överlevde precis ## Comment 9 Author: RoxannaS Haft både missfall och missed abortion. Vet hur de känns. Första gången jag fick missfall pratade jag med mamma. Och de hon sa då är de som sitter kvar än idag ett x antal år senare. Man kan aldrig säkert veta varför man får ett missfall. Men kroppen väljer att stöta bort fostret av någon anledning. De är något fel med fostret eller så är de inte livsdugligt. Vi ska vara tacksamma att kroppen sköter sig själv så pass mycket som den gör. De är inte ditt fel att fostret inte klarar sig. De hade aldrig klarat sig ändå. Hellre att de blir missfall tidigt i graviditeten än att gå hela och få föda ett dött barn eller att barnet dör strax efter eller har någon allvarlig skada och så med ge kroppen och dig en chans att få ett friskt barn som är livsdugligt. Mitt MA var nog bland de jobbigaste jag varit med om. Jag grät och ville bara ta livet av mig och allt vara bara skit. Hade gått i 10 veckor vad jag hade räknat ut. Men fostret hade redan dött i vecka 6+2 (vecka 7 alltså) och med andra ord hade jag inte känt på mig att något var fel direkt efter pluset hade jag kanske fått gått 3-10 veckor till inför antingen kub ultraljudet eller rul innan jag fått veta att fostret var dött. Ju tidigare ju lättare å sörja och komma över de fort. Ju längre gånget ju mer sorg och kämpa innan man kan gå vidare. Satte även spår i min man. Han vill knappt ha sex längre efter detta... :( Så gråt och sörj! Allt du behöver. Prata med din mamma. Ring/gå dit och säg att du är ledsen och behöver stöd för att du fått missfall. Lägg fram sorgen först och förklaringen sen så bör hon förstå. Men kom ihåg! De är INTE ditt fel! Kram! ## Comment 10 Author: Anonym **Tack så mycket för eran tankar, känslor och historier! ❤️** Angående det **Aleya** skriver, så jo jag förstår hur du menar och ABSOLUT hade jag velat veta om jag var i min mammas sits men har så svårt att prata känslor och helst över telefonen som jag är tvungen till då vi bor en bit ifrån varandra, men ska ta mig i kragen imorgon och försöka hitta en flik bland allt babbel som hon alltid lyckas sätta igång (haha..) Blir så ledsen för eran skull, jag hade ju "turen" eller hur man ska säga att jag inte var mer gången än 3-4 veckor, så jag slapp se "fostret" när jag fick mitt missfall, istället såg jag massormassor blod.. Vilket såklart inte heller var så jäkla roligt, gud vad jag grät.. Men jag önskar er alla all lycka, och massor av styrkekramar och tack för att ni delar med er eran historier och tankar! **RoxannaS**, vilka fina ord din mamma gav dig, och hur mycket man än inte riktigt inser det när man är som mest ledsen så är det ju sanningen i det hon berättade för dig. Tror det är viktigt att när man är i lägen som jag är just nu och som ni andra med varit i är det så viktigt att få höra att "Du har inte gjort något fel, det är INTE ditt fel" när man försökt göra allt.. Och angående det andra du skrev, usch vad hemskt :( Du verkar inte alls har haft det lätt så massor av kramar till dig och din man!! ❤️ Kram på er allihopa, och tack för ni lagt tid att kommentera mitt inlägg. Blir så glad när man får så fint bemötande! /E ## Comment 11 Author: Intehärutandär Jag har haft tidiga mf och fött ett fullgången barn som avled då värkarna startade. Sörjer inte mina missfall, men förlusten av mitt barn som jag begravt. Det kommer jag aldrig komma över. Det är en bottenlös sorg och smärta ändå in i hjärteroten och själen varje sekund av mitt liv. Ett mf är ju också en påbörjad dröm också, som sakta suddas ut då man får levande barn. Medans ett dödfött barn aldrig suddas ut. Kan man inte få levande barn så sörjer man sina mf hårdare. Mina änglamammor som fått dödfödda barn och mf på mf efter ivf, jag sörjer med dem. Det är så orättvist. ## Comment 12 Author: Anonym **Snovit79**, men OJ vilken mardröm :( Fy och blä vad hemskt..!! Styrkekramar till dig! ❤️ /E ## Comment 13 Author: _Fisken Någon har sagt till mig att 3 av 4 grav slutar i missfall. Kraftig mens kan alltså vara ett mf.  Kan nån bekräfta? ## Comment 14 Author: [Borttaget] #13 vet inte exakta siffror men nått sådant är det. ## Comment 15 Author: [Borttaget] #13 vet inte exakta siffror men nått sådant är det. ## Comment 16 Author: [Borttaget] 4 av 5 till och med uppskattar man det till. ## Comment 17 Author: OlgaMaria Berätta för din mamma! Just do it. :) Tycker det är fascinerande hur mycket vi människor brukar bli hjälpta av att få prata om det som är svårt. I våras var jag riktigt deprimerad och vid några tillfällen berättade jag ordentligt för olika av mina anhöriga om hur jag mådde, och jag mådde så mycket bättre efteråt. Tror det var en stor del av att jag blev bra att jag öppnade upp mig och inte gick omkring med det själv. Det är som att man kommer ett steg vidare då man delar sin sorg och smärta. Tänk också på hur mycket mer din mamma kommer glädja sig med dig i framtiden om du blir gravid igen, ifall hon också fått dela din smärta nu. De glädjeämnen som livet ger oss, av vilket slag de än är, blir så mycket mer betydelsefulla att dela med andra om vi också delat smärtan. ## Comment 18 Author: Anonym **\_Fisken,** Så var det för mig iallafall. Fick ett tidigt missfall, kan inte varit mer än i vecka 3-4 och det såg ut som en väldigt kraftig mens och kändes som väldigt kraftig mensvärk, aldrig sett eller känt något liknande. **OlgaMaria,** Du har så rätt i vad du skriver!! Och jag vill så gärna berätta det men har så svårt att bara ta fram orden, dem sitter på tungspätsen hela tiden! Jag ska försöka ta fram orden ur munnen nu idag när hon ringer mig. Men gud, vad svårt det är. Jag har diganoseringen panikångest så detta sätter fart på hela karusellen kan jag tala om för dig hehe, men absolut ska jag berätta för henne, då som du och många andra berättar så kommer jag mår bättre, och hon är ju min mamma och min bästavän så hon ska definitivt få veta, ska bli skönt när jag tar tummen ur r\*ven och berättar alltihopa, för jag vet om att hon är den största stöttepelaren som finns i hela världen! **Tack** för allas kommentar, ha en trevlig fortsatt torsdag! Kramar, E