# Barn senare än tänkt Author: Surpan Hej allihopa! Jag är lite nyfiken - ni som ville skaffa barn "tidigare" men inte kunde det utan blivit med barn senare, hur har det känts för er sedan efter ni fick barn? Bara spännande och skönt att det äntligen hände, eller har det legat kvar en känsla över att livet "inte blev som tänkt" trots att man tillslut fick sitt efterlängtade barn? ## Comment 1 Author: [Borttaget] Jag känner en lättnad över att det inte hände tidigare trots att jag ville ha barn 10 år innan jag träffade maken. Försökte aktivt med exmaken i 2 år innan jag insåg att vi nog båda mår bättre av skilsmässa.... Sen träffade jag maken och det tog erm.. 2 månader innan vi blev gravida av misstag ... ## Comment 2 Author: Ria74 Jag är tacksam att jag inte fick barn med mitt ex. Nu ville han inte ha barn heller för den delen, men för att hålla mig kvar skulle han ha försökt. Är mest tacksam att det blev just nu för annars hade jag ju inte fått världens underbaraste lilla tjej 😉 ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag hör egentligen inte hemma i tråden då jag inte ville ha barn innan jag träffade maken, men det är blandade känslor. Jag älskar min son över allt annat, men ibland sörjer jag. Jag behöver vänja mig vid mitt nya liv som mamma. ## Comment 4 Author: Surpan Spännande att läsa! Själv är jag också oerhört glad över att det inte blev några barn med mitt ex trots att jag ville det då. Men jag kan inte låta bli att önska att mitt "nya liv" hade startat tidigare, att jag fått dela hela min ungdom med min gubbe och (eventuella) barn och inte bara en del av det. Att livet hade blivit som jag hade tänkt från jag var tonåring. Jag är rädd att jag ska jaga tiden som redan passerat så pass länge att jag slösar tiden som finns kvar (hoppas jag makes sense). Har lite ålderskris... ## Comment 5 Author: Zelmabus #4 får man fråga hur gammal du är? :) ## Comment 6 Author: Jaguar_ Jag är lite halvt olycklig när de kommer till om detta ämne. Jag ha aldrig varit intresserad av barn och de flesta människor jag varit runt har typ tryckt upp sina ungar i mitt face så jag ha blivit mer emot barn. Plus att se hur barn är i dagens läge. Sen träffade jag min sambo och han hade redan en unge (runt 1 år). Jag vande mig in i ämnet med barn och senare ville jag ha med honom. Men dessvärre har vi haft sådan otur hela tiden så vi har alltid fått skjuta upp våra liv. Först krisen, senare jobblösa, senare studerande, dåliga jobbförhållande som inte varit säkra, förlorat jobb, fått jobb, förlorat senare, studier, jobb och sen hängde det på mig att få fast, men var på bemanning så fast där spelar inte större roll. Osäkert ändå. Har fast idag med heltidssjukskriven för tillfället. Vi har alltid velat ha fasta jobb för detta och det har tagit tid med kris och allt. Vi har även åtminstone rest 1 gång som vi ville, men tänker resa en gång till. Jag ville få mitt första barn innan 30, men det ha skitit sig helt. Jag ha fått Struma med överfunktion och får inte ha barn för tillfället. Väntar på operationstid. Efter operation behöver min kropp återställa sig och det kan ta upp till 1 år. Under detta och efter måste jag träna för att bygga upp mina muskler sjukdomen har ätit upp. Nu har jag målet att få mitt första innan jag fyller 32 år. Vill inte vara för gammal, men när allt går emot en så har man inget val. Vi har pratat om ämnet och sagt om 1½ år så är det dags. Jag längtar! Men just nu kan jag inte tänka längre än till operationen och min tid för en bra återhämtning. ## Comment 7 Author: Surpan #5 Självklart. Jag blir 25 detta år. :) ## Comment 8 Author: oh-la jag och  min man träffades året vi fyllde 19, på gymnasiet. jag har alltid varit säker på att jag velat ha barn innan jag fyllde 25 men saker har alltid kommit i vägen. när jag var 24 och verkligen kände att allt fallit på plats med jobb för oss båda, hans utbildning var klar, vi hade en stor och bra bostadsrätt och vi höll på och letade hus insåg min man att han inte alls ville bli det han pluggat till. ett år senare hade han kommit in på en 5,5- årig utbildning i Stockholm (vi kommer från Gbg). jag hade ingen inkomst, vi skulle flytta ner oss till en mindre lägenhet, allt var kaos och jag insåg att något barn innan 25 skulle det inte bli. jag fick nog inse att om jag blev gravid innan 30, då min man tar sin examen på min 30-årsdag, skulle vara mest tur.  just då var jag fruktansvärt arg på min man. inte för tat han fullföljde sin dröm, jag hade alltid alternativet att lämna, utan för att jag lämnades med valet att just lämna eller sätta alla mina drömmar om hus och barn på vänt. vi var båda väldigt överens om att det inte blir några barn under studietiden. vi skulle ha ont om pengar, alldeles för långt bort från allt stöd från familj och vänner. han ville inte heller, utan han ville kunna koncentrera sig på sin ganska tuffa utbildning utan att ha en liten hemma också. till på köpet bestämde han sig för att undvika studiemedel så långt det gick och jobba istället, 40% fast som det han först utbildade sig som. vi sågs alltså i perioder otroligt sällan. nu har 5 år nästan gått av våra 5,5 år här uppe. vi ser slutet på hela resan. jag är ju gravid med vår första och helt ärligt ångrar jag ingenting. jag kommer med några månader klara "målet" att ha barn innan 30. vi har hunnit så mycket på den här resan. jag har hunnit få jobb som jag bara kunnat drömma om, på gott och ont. vi har hunnit med att köpa och sälja ett par lägenheter och gjort oss en del pengar. vi har kommit varandra närmare. det har varit skittufft ibland, framför allt när barnlängtan varit som störst, men nu står vi här idag och jag känner att jag inte vill ha det på annat sätt.  något jag lärt mig uner de här åren är att man inte får fastna i en tanke om något som kommer. för oss har det varit att få flytta hem igen, att liksom bara överleva 5,5 år här uppe så vi kommer hem. det är då man förlorar tid, inte om man skjuter något på framtiden som man kanske önskat tidigare. jag har inte förlorat något just på att vänta med att skaffa barn. istället har jag haft tid att göra andra saker som jag inte skulle ha gjort om vi skaffat barn. livet tog ett sidospår från min plan och sidospåret bjöd på andra helt fantastiska erfarenheter och upplevelser som jag idag är glad att jag fick vara med om. det som jag ångrar är att jag inte släppte min tanke om hur jag ville ha det tidigare och levde i de förutsättningar jag har nu.  man lever bara en gång, och man vet aldrig vad livet har att erbjuda så det är bäst att hänga på även om det kanske inte riktigt blev som man tänkt :) ## Comment 9 Author: Surpan #8 Åh det känns som att du förstår exakt! Det är precis så jag känner just nu, det här med att inte kunna göra någonting just nu, utan bara vänta. Och samtidigt försöka vara glad över det man har och "leva i nuet". Hur hanterade du barnlängtan? När andra runt omkring skaffade barn? ## Comment 10 Author: oh-la #9, helt ärligt? jag önskar att jag kunde säga att jag hanterat det med ro och varit glad å andras vägnar. i själva verket har jag hanterat det skitdåligt :P jag har blivit arg på min man för att vi sitter fast där vi sitter, jag har varit ledsen för att jag kännt sån hopplöshet över situationen, jag har i smyg hoppats att jag ska vara gravid trots spiral och efter jag tog ut spiralen vart jag skitledsen varje gång jag fick mens och intalade mig att det inte skulle funka bara för att jag så gärna ville ha barn innan 30 :P sedan skaffade jag hund också som något slags substitut :P mina råd om att ta det som det kommer och inte missa något på vägen är alltså inget jag själv följt, men skulle jag åka tillbaks 5 år i tiden skulle jag verkligen vilja få säga det till mig själv :P men jag kan sätta mig in i hur du känner... det är ingen rolig känsla att önska något så mycket och inte kunna nå dit. nu har jag haft "tur" på det sättet att i princip alla mina vänner är akademiker som lagt otroligt mycket tid efter gymnasiet på diverse långa utbildningar, vilket gör att jag är först att bli mamma även om vi alla närmar oss 30. däremot har jag yngre kusiner, svåger och andra i min närhet som både hunnit skaffa en och två barn under tiden som jag bara längtat.  försök bara komma ifrån känslan att du förlorar tid, för helt ärligt är det just då man förlorar tid. man ser bara något i framtiden som man vill till och glömmer lev på vägen... ## Comment 11 Author: Destany Jag e tacksam att jag inte blev gravid med nån av dem jag dejtade innan jag träffade min sambo. Levde rätt vilt då o hade svårt o slå mig till ro.Ville ha barn innan jag var 25 år o fick min son när jag var 29. Jag ville inte ha barn efter jag blev 30. Nu e jag 32 o väntar vårt andra barn. Livet blir inte alltid som man planerat men e som sagt tacksam att jag fått barn med just honom ## Comment 12 Author: villavägen Fick mina barn vid 37 år och 39 år. Livet blir inte alltid som man tänkt. Jag njuter av mina små nu. Tänker inte så mycket på ålder. Jag har aldrig behövt kämpa för att bli gravid. Blev gravid på första försöket vid 39 års ålder. Min barnlängtan kom sent, inte förrän efter 35 år då jag träffade min sambo. ## Comment 13 Author: Zelmabus #7 äsch, du har lång tid på dig ju :) Fick mitt förta i år och är nyss fylda 33 ;-) ## Comment 14 Author: Surpan #10 Åh.. Ja. Jag kan känna igen mig lite. Tack för råden! Det är skönt att läsa om dina erfarenheter av samma sak fast fem år i förväg. #13 Jo det vet jag. Men det hjälper ju inte känslan direkt. ## Comment 15 Author: Sarah Jag är nyfiken, varför är vissa åldrar så viktiga? Varför är det viktigt att bli förälder innan exakt 25, eller 28, eller vilken ålder det nu må vara? Jag förstår inte alls :)  För mig var det endast viktigt att inte få barn för tidigt :) ## Comment 16 Author: Surpan #15 Jag har ingen direkt fast gräns som mål utan det är mer det att jag vill så gärna ha en familj, och då är det trist att bli uppehållen. Sen är det väl normalt att ha en livsvision? När folk frågar "vad gör du om 5/10 år?" så börjar man fundera på hur man vill att det ska se ut vid exempelvis 25år. ## Comment 17 Author: Sarah Ja en vision är en sak, men just en så fast gräns som ex #8 haft. Innan 25 år. Vad är det magiska 25 i det fallet? Är man för gammal vid 26?  Jag vill ex gärna ha ett barn till, någon gång när det känns bra. Men att sätta en åldersgräns och därmed bädda för besvikelse. Nej. Ett barn till om ngt år eller två eller tre, för att det passar då, är vad som gäller här :) ## Comment 18 Author: mjioo Jag träffade min man när jag var 22 och trodde att jag var redo då att skaffa familj så har bara gått och väntat. Men nu när jag är 28 så har jag hunnit ta itu med mig själv och se till att jag känner mig trygg i mig själv. Jag påbörjade en 4,5 års utbildning o höstas men vi bestämde oss för att försöka ändå och blev gravida månaden efter. Trots att jag studerar så känner vi oss trygga med att skaffa barn nu, han har fast jobb, vi bor i bostadsrätt och har inga lån utöver mitt nu från CSN. Vi har dock valt bort att leta ny bostad nu, vi skulle gärna vilja flytta men tänker att det får vänta tills jag har fast jobb igen :) Jag är så himla glad nu att vi väntade och fokuserade på oss först innan vi gav oss på att uppfostra en ny liten person. ## Comment 19 Author: Intehärutandär Jag är tvärsemot. Fick barn då jag var 20 år, för då jag såg min mor då blir mormor innan 40 så förstod jag att jag är ung efter 30 med och har hela livet på mig att göra "barnfria" saker. Och då med mer visdom, än 10-15 år tidigare.  Men så blev jag gravid med hans syskon då jag var 35, hon dog och föddes då jag var 36. Jag saknar henne enormt, fast nu slits jag mellan att vara "klar" och allt skönt som det innebär och förlusten och saknaden. Den där pusselbiten. ## Comment 20 Author: LoAEmma Jag längtade aldrig särskilt mycket utan har sett det som en väldigt "läskig grej" att vara gravid och att föda. Men nu är det gjort och nu har jag min lilla tjej sovandes på bröstet! Jag är 36 år och känner mig helt klar med barnafödande nu :) ## Comment 21 Author: Surpan #19 Jag vet inte om jag förstod dig rätt nu, men det är lite därför jag alltid velat ha barn tidigt också, för att man sedan har barnfri tid när man är äldre och har mer pengar/erfarenhet. Min mormor var 41 när jag föddes och jag blir också rädd att mina föräldrar/svärföräldrar inte kommer ha samma energi som hon hade, eftersom de är äldre. ## Comment 22 Author: Jaguar_ #13 Haha skönt att höra det iaf 😃 De flesta är ju numera runt 30 till 35 när de får sitt första. ## Comment 23 Author: oh-la #17, fast gräns vete sjutton om det är, jag är ju trots allt 29 och har fortfarande inte barn. hade det varit en fast gräns hade jag gett upp efter 25 och det har jag ju aldrig gjort. jag har ju vetat att jag vill ha en familj. anledningen att jag önskat barn innan 25 är helt enkelt omvänd anledning till dig, jag vill inte vara för gammal :) det handlar både om mig själv, jag vill att min kropp ska vara så redo för det som möjligt, jag vill ha gott om tid om det faktiskt skulle vara så att det inte fungerar av någon anledning, både för utredningar, behandlingar och eventuella adoptioner om det faktiskt inte fungerar. har kollegor som hållit på i tiotals år, med många behandlingar, både i sverige och utomlands och där vill jag inte stå och inse att jag närmar mig 40. sedan ser jag inget fel med föräldrar i 40:årsåldern som så, r man inte redo förrän då, eller om det av olika anledningar inte fungerar förrän då är det helt upp till var och en. jag vill dock inte stå där. till på köpet har jag alltid varit väldigt karriärsinriktad, vid sidan om min önskan att skaffa familj. i princip har jag då två val. vänta tills jag kommit dit jag vill i livet och skaffa barn efter det. det kan innebära det jag inte vill, familj vid 40, eller skaffa barn tidigt och satsa efter det! jag har alltid velat det sista. det har känts mest rätt. men som sagt, fasta gränser har det ju aldrig varit, snarare en önskan. ## Comment 24 Author: Sarah Är också väldigt karriärsinriktad :) Men, jag skaffade barn under tiden som 33åring :P Blir klar med min doktorsavhandling nu och disputerar när dottern är 10.5 månader. Då har jag "pluggat" i 12 år. Sen har jag en forskartjänst som står och väntar.  Dock köper jag helt argumentet om tid för utredningar och adoptioner :) ## Comment 25 Author: oh-la #24, som sagt, det finns flera sätt att attackera problemet :) jag har aldrig pluggat, och pluggar man förstår jag absolut att man lägger barnplaner på is ett tag. vi har ju också gjort det när min man studerat just för att vi inte får ihop det och han måste få fokusera på just sina studier.  själv har jag inte pluggat, och kommer troligtvis inte göra det heller. jag har trillat in på arbetsmarknaden på ett bananskal och det har passat mig som handen i handsken. tyvärr gör ju det att jag behöver köra rätt intensivt för att komma dit jag vill, och det bästa skulle vara om jag var färdig med barnen och kunde börja satsa på att nå dit jag vill utan att behöva göra avbrott. jag har igen utbildning i grunden och slåss med arbetslivserfarenhet mot ingenjörsutbildningar. jag hade haft tiden att satsa tidigt på barn och sedan köra karriär. just nu har jag lite bekymmer eftersom jag blir föräldraledig när jag fått chansen att börja söka mig dit jag verkligen vill. nej, olika sätt att attackera samma problematik skulle jag säga :) ## Comment 26 Author: Sarah Ja det blir väl så, antingen innan eller efter den stora mängden arbete :) ## Comment 27 Author: soundtrack Jag tillhör också skaran som fått barn senare än tänkt. Enda sen jag var tonåring så hade jag en tydlig bild av att jag skulle bli 2 barns mamma och jag skulle bli det före 25 ;) Just det här med 25 grundar sig nog i att min egen mamma hade 2 barn (mig och min lillebror) när hon var 25, jag är alltså uppvuxen med en "ung mamma" och jag ville själv bli det. Jag tycket under min uppväxt att kompisars föräldrar kändes så gamla... (och dom var kanske i 30årsåldern när dom fick barn). Men det blir ju sällan som man tänkt sig. Jag träffade min sambo när jag var 22,5. Mitt ex, som jag hade separerat ifrån ett halvår tidigare, och jag hade börjat nosa på tanken kring barn men istället gick det förhållandet åt skogen. När sambon och jag träffades fanns det här med barn inte riktigt i hans värld än. Visst, han ville ha barn nån gång (det var jag noga med att kolla upp :P) men inte om dom närmsta åren. Och eftersom jag verkligen ville leva med just honom så fick jag vackert foga mig och invänta att han skulle bli redo. Åren gick och jag hann bli 28,5 innan vår dotter föddes. Nu försöker vi med nr 2, och då jag precis haft ett andra missfall så kommer jag hinna fylla 31 innan nästa bebis förhoppningsvis föds. Inte riktigt som jag hade tänkt mig med andra ord.. Men med facit i hand så känns det helt ok. Jag har hunnit göra "karriär" på mitt jobb, jag och sambon har hunnit resa en del, vi har en stabil inkomst båda två och jag är bra mycket stabilare i mitt psyke idag än vad jag var för 5 år sedan. Vi har helt klart bättre förutsättningar nu. Och jag kan inte påstå att jag känner mig gammal direkt heller ;) ## Comment 28 Author: Velinga1984 När jag låg på BB nu i mars så berättade min rumskompis att hon var en 43 år och förstföderska. Hennes liv hade helt enkelt inte varit redo för barn förrän nu.  För några år sen så hade jag tyckt att det var gammalt men numera tycker jag att det är rätt smart tänkt.  Man måste vara redo. Fick första barnet oplanerat som outbildad och arbetslös 20åring. Inte riktigt optimalt läge att skaffa barn då och jag upplevde stor skillnad när jag fick mitt andra barn som var planerad vid 29 års ålder. Utbildad och med fast tjänst som gjorde att jag inte längre var stressad över hur jag skulle kunna försörja mina barn. Fyller snart 32 och fick mitt tredje barn förra månaden. När han skolas in på förskola nästa år så kommer jag istället satsa på högskolan.  Det blir liksom lite omvänt i mitt liv, något jag önskat att det inte var. För att studera på högskola med tre barn varav ett barn med neuropsykiatrisk funktionshinder kommer bli tufft. ## Comment 29 Author: JeFo Jag var 21 med första. Hade jobb, bil och hus då. Är idag 31 och har fått två till efter det. Jag träffade min make när jag var 11 år. Jag kan idag känna lite rädsla över framtiden. Tänk om han lessnar på mig?! Vi har hållt ihop såå länge. Vi har det väldigt bra och jag tänker tyvärr för mycket på konstigheter som kan hända. Man ska nog vara glad för det man har och njuta så mycket man kan. Du är 25 och det är väl en bra ålder. Finns fördelar och nackdelar med allt. ## Comment 30 Author: [Borttaget] Jag ville ha barn med mitt ex då jag var 17 år, haha :P Kanske inte just vid den åldern såklart men någon gång tänkte jag. Men jag är sååå glad att det inte blev så för han var inte helt stabil och inte jag heller direkt. Vi hade båda våra problem och vårt förhållande var inte bra även om vi älskade varandra. Vi bråkade och grät varje helg när vi sågs, haha :P Men när jag var 19 år (för ca 9 år sedan) blev jag och min nuvarande fästman ett par och vi var rätt snabba och förlovade oss 3 år senare (vi är fortfarande inte gifta och vi har varit förlovade i 6 år, haha :P). Men sen har vi bara njutit av vårt underbara förhållande. Jag vet att det är vanligt att känna såhär med de flesta man blir tillsammans med men det känns verkligen som att vi kommer att vara ett par för alltid, han är min bästa vän, vi har alltid roligt ihop och vi älskar varandra mer än allt efter 9 år som ett par :) Hur som helst så tänkte jag att jag ville ha barn när jag var 26 - 27 av någon anledning, men nu är jag 28 år och min bebis kommer om 30 dagar (om bebis är punktlig) :) Så det blev inte så mycket senare än vad vi tänkt men livet kom väl i vägen lite och jag trodde till och med att jag skulle vara ännu äldre när jag skulle skaffa barn för det kändes inte som att man var riktigt redo än (men ändå var vi det till 100 %). ## Comment 31 Author: Aleya Jag ville vara tidigare än min mamma när hon fick mig. Har två år på mig men ja... vi får ju se.