# Känslor inför eventuella syskon Author: Anonym Jag behöver få höra hur ni upplevde det när ni planerade syskon! Jag har längtat efter ett syskon till min son sedan han var några månader och har tjatat på sambon som inte varit redo. Vi bestämde att efter årsskiftet så börjar vi. Sagt och gjort och första försöket misslyckades och nu börjar jag tvivla? Jag får så dåligt samvete för min sons skull och jag känner att jag är så oerhört elak mot honom som tar bort hans fulla uppmärksamhet genom syskon. Att inte få ligga och hålla om honom hela nätterna ger mig så mycket ångest. Men jag vill ha ett till barn, jag vill ge han syskon. Jag längtar efter en liten till. Men jag vill inte göra det mot min son, känner mig hemsk. Jag kan väl inte vara ensam om detta? Hur kände ni och hur blev det sen? ## Comment 1 Author: Tjeja Vaddå? Du får väl gosa med båda? Syskonet kommer aldrig att vara "den enda" så länge första barnet lever ändå. Så är livet. Orättvist är det inte förrän du som förälder behandlar barnen på ett felaktigt sätt och premierar den ena före den andra. Syskon behöver varandra! Det är väl klokt att skaffa dem så tätt in på som möjligt så de får största möjliga nytta och glädje av varandra genom uppväxten och övriga livet. Kör på och skaffa syskonet nu säger jag som inte har några syskon alls själv! Bättre nu än senare! Bäst av allt vore nog tvillingar..utifrån barnens perspektiv egentligen. (inte roligast alltid kanske, men bäst, och nyttigast i den stora bilden är jag övertygad om) ## Comment 2 Author: typjessica När vi bestämde att skaffa syskon till vår son så var det så självklart ända tills jag vart gravid. Då började hjärnspöken komma. Då kunde jag ofta få dåligt samvete mot sonen efter som han skulle behöva dela på mig och sin pappa med någon annan. Tänkte typ att det skulle vara som att min sambo helt plötsligt kommer hem med en till kvinna och bara det här är Lena och jag älskar henne lika mycket som dig så var snäll nu! Haha men sen försökte jag tänka på hur kul dom kommer ha med varandra då det är tät mellan dom. Men som sagt tankarna dök ofta upp. Sen när bebis väl var född ville jag bara hem.och visa upp honom för sin storebror vi var så glada! Det har vart lite avundsjuka från storebror på 2 men väldigt mycket glädje så allt känns rätt. Så tror det är normalt att man känner så! Men i det stora hela så är det underbart att se sina barn växa upp med varandra ❤ ## Comment 3 Author: Velinga1984 Vi planerade aldrig syskon, vi planerade fler barn. I 8 år ville jag ha ett barn, sen vände det och jag väntar nu min andra "sladdis". Mina barn är 11 år, 2 år samt bebis som kommer i mars 2016.  Det blir tätt mellan "sladdisarna" är enbart för att jag vill studera efter att ha fått alla barn av olika skäl. Annars hade jag gärna väntat flera år även mellan dem ;)  Jag går helt emot att det finaste man kan ge sina barn är syskon, nej det finaste man kan ge sina barn är en kärleksfull uppväxt antingen som ensambarn eller flera barn i familjen. Jag har idag ingen/minimal kontakt med mina syskon där det skiljer 18 mån till min syster och 5 år till min lillebror. Under vår uppväxt har vi aldrig lekt ihop eller ens varit sams. ## Comment 4 Author: fluffis Jag känner samma som du #0. Dåligt samvete. Det ligger mycket ansvar på en som förälder. Jag är helt inne på Velinga1984as linje. Det är mycket jobb med barn och först och främst ska man känna som föräldrar att man verkligen vill ha fler barn. Jag tror absolut inte att man kan anta att barnen kommer att bli kompisar bara för att de är syskon och i liknande ålder. Tvärtom är det mycket jobb som förälder att hantera avundsjuka, bråk etc. Jag vet flera fall där det skulle kunna ha gått betydligt bättre. T.ex. ett fall med två bröder där det bara skiljer 14 månader. De stod varandra rätt så nära varandra när de var små. De hade mycket gemensamma intressen och lekte mycket tillsammans. Men det var också mycket bråk och mycket rackartyg. Mamman "löste" deras fajter genom att den äldre alltid fick som han ville. Den yngre var det ingen som lyssnade på. Hur tror ni det gick för dem? Som vuxna har det lett till att den äldre är stöddig och rätt så odräglig och den yngre är tyst och inbunden. De är inte ovänner men har å andra sidan inte särskilt mycket kontakt. De pratar hövligt med varandra vid födelsedagar. Det är nog lätt att säga att det inte kommer att hända en själv att låta barnen bli odrägliga, stygga, otrygga eller vad det nu kan vara, men det är nog inte så lätt när det kommer omkring. Jag känner att det ligger mycket ansvar hos föräldrarna att barnen ska kunna samsas och ha respekt för varandra. Jag har läst några artiklar där barnpsykologer och diverse förståsigpåare säger att det är mer optimalt för barnen om det är 3-4 år mellan dem än 1-2 år. Hur mycket som ligger i det vill jag ha osagt. Jag kan för lite om ämnet. Men det är nog inte fel att läsa mer om detta och kanske få tips om hur man hanterar avundsjuka, bråk m.m. Det finns även en del barnböcker om att skaffa syskon som man kan läsa för det äldre barnet. ## Comment 5 Author: Tjeja Men avundsjuka och bråk mellan syskon tillhör ju nyttigheterna ett barn behöver lära sig handskas med för att inte bli så förtvivlat lättkränkt sedan som vuxen. Det är i min mening en av de mindre trevliga men stora fördelarna med syskon. Att ha jämnåriga i nära relation att slipas mot! Det dummaste som finns att försöka curla sina barn undan livets alla naturliga konflikter! Sorgen och bedrövelsen blir så mycket större sedan som vuxen när man får svårt att bygga och beh0lla några nära relationer som vänner eller partners för man inte har med sig hur man anpassar sig och samsas med jämbördiga. Nej syskonbråk och svartsjuka är i min mening en precis lika stor anledning till att faktiskt skaffa jämnåriga syskon som nyttan och glädjen i livet att ha någon med samma bakrund som kan förstå en och som vuxna dela bördan och glädjen av föräldrarna med! Visst det finns inga som helst garantier för att syskonrelationen genom livet blir ett motsatt svartsjukedrama och helvete heller. Men den biten beror ju mer på föräldrarnas hantering av relationerna till barnen när dem är små än något annat. Glädjen och nyttan av att ha någon mer jämnårig att växa upp med och ha en relation med som vuxen är så mycket större, även om relationen är mer sval än varm, än att vara ensamt barn eller ha syskon som man egentligen inte riktigt växer upp med. Less på trams curlande som egentligen på lång sikt förstör livet för barnet mer än hjälper! Låt barnet byggas upp till en kapabel individ som kan bygga ett lyckligt liv för sig själv med sina egna redskap! Även när livet inte är allt igenom rättvist eller serveras lättsmält! ## Comment 6 Author: Velinga1984 #5 Sen när blev antal barn en fråga om curling ?!? Du menar alltså på fullaste allvar att man curlar sina barn om man väljer att bara ha ett barn? ## Comment 7 Author: Tjeja #6 Det beror ju givetvis på vad -anledningen är- till varför man skaffar bara ett barn. Gör man det för att man som endel ovan resonerat, vill skydda sitt barn från svartsjuka och syskonbråk så är det väl verkligen curling det handlar om! Men sedan kan man ha en miljon olika anledningar till varför man skaffar eller inte skaffar ett visst antal barn. Det är som sagt anledningen som avgör om det är osund curling eller ett sunt motiverat beslut man tar. ## Comment 8 Author: Anonym Oj! Känner att tråden glider lite ifrån huvudämnet även om det såklart är sidospår. Sen anar jag en viss irritation i några inlägg vilket drar ner stämningen rätt rejält. Jag känner kanske att jag behöver förtydliga. _Jag vill ha fler barn , för att jag längtar efter en liten till att ta hand om , att älska och dels för att ge mitt barn syskon och för att i många fall är syskon en glädje för alla! Jag har alltid velat haft flera barn! MEN jag känner att när jag nu planerar nr 2 så känns det på något sjukt sätt som att jag väljer bort min son fast jag INTE gör det. Jag får så dåligt samvete av detta samtidigt som jag längtar efter en till, detta kommer nog inte ändras vare sig det är 2 eller 5 år mellan barnen. Så jag undrade om någon var i samma sits och hur det blev sen? _ ## Comment 9 Author: Anonym Sen tycker inte jag att det viktigaste är hur många syskon man har, eller hur många år det är emellan. Det viktigaste är ens egen personlighet och vilken uppväxt man fått av sina föräldrar! Om man väljer att skaffa 1 barn så tycker jag folk ska acceptera det och ge blanka fan i vilken orsak till detta man har. Ensambarn blir inte per automatik bortskämda, oförskämda vuxna! ## Comment 10 Author: Tjeja #9 Helt rätt, ensambarn blir inte per automatik mer bortskämda än andra barn! Dessutom kan man ha många lika bra anledningar till att inte skaffa fler barn än ett som det finns dåliga anledningar till att göra det. Däremot kan jag av egen erfafenhet som ensambarn säga att man per automatik faktiskt blir mer ensam i livet hela vägen. Blod är ändå tjockare än vatten och hur bra, många och nära vänner man än har med jämnåriga barn ensambarnet får växa upp i sällskap med, så blir det ändå alltid mer ensammet och den ensamheten bara växer med åldern hela tiden ända tills man blir gammal och dör. Det är ett fakta man aldrig kommer ifrån. Tyvärr. Även om många ensambarn har perioder i livet då de stormtrivs med att vara just det enda barnet både som liten och som vuxen kvarstår sanningen om ensamhet. Och som ordspråket säger är det också sant: Helvetet är att vara ensam, himmelriket är att kunna vara det. Dvs. väljer man själv är det underbart. Men när man inte vill vara ensam men inte kan välja är det en stor sorg. Förlåt. Avslutar mitt OT skrivande här nu och lämnar tillbaka tråden till er mödrars känsloliv. ## Comment 11 Author: fluffis Att curla sina barn känns inte som en bra idé. Vet inte om du tycker att jag menade det Tjeja? I så fall har jag uttryckt mig fel. TS: Du säger att du inte tror att det där med dåligt samvete kommer att förändras beroende på hur många år det är mellan barnen. Varför tror du det? Hur gammalt är ditt barn nu? På sätt och vis tror jag att du har rätt. Det ligger kanske lite på en moders lott att vara lite extra orolig och att lätt få dåligt samvete etc. För vissa åtminstone. Men på ett annat sätt så tänker jag att ju äldre barnet blir (det eventuella äldre syskonet), i desto högre grad klarar hon eller han sig själv. Och då kan man som förälder lägga mer tid på ett yngre barn, med ett förhoppningsvis bättre samvete. ## Comment 12 Author: Tjeja #11  Jag tänker istället att risken för svartsjuka och känsla an av att bli åsidosatt för det större barnet ökar för varje års åldersskillnad. Så till vida inte det äldre barnet hunnit bli tonåring som mest vill bli lämnad ifred. ## Comment 13 Author: Velinga1984 #12 Du är inne på en bra poäng. Att matcha syskonens behov vid stor ålderskillnad är svår och kräver mer av föräldrarna. Kan utgå ifrån mig där det skiljer 9 år som mest. Vi vuxna får turas om att varva oss mellan liten och stor, för att barnen ska "få lika mycket förälder". Det är svårt, och vi är redan nu på planeringsstadie för sommaren då vi kommer ha en 11,5 åring, en 2,5 åring samt en 3-4 månaders. Men för mig är det värt det, och när jag inte är gravid så varvar jag och äldsta sonen simning med lek ("nytta med nöje"). På mina lediga vardagar så går äldsta sonen i skolan så då har jag tid med andra barnet. ## Comment 14 Author: tlover #4 det exempel du ger är nog snarare dålig uppfostran än just för att dom är syskon. Dålig uppfostran är dålig uppfostran varesig det gäller ensambarn eller ett barn med 10 syskon. Ang ämnet så har vi än så länge bara ett barn men vill ha fler (särskilt då vi ser dottern med andra barn). Men vi känner inte att vi överger vår dotter. Varför vet jag inte, kanske för att vi inte vill skydda dottern från allt, såklart vill vi skydda från hemska saker men saker som tex några syskonbråk kan hon lära sig mycket av. ## Comment 15 Author: [Borttaget] Jag har aldrig förstått det där med att första barnet ska få mycket egentid innan syskonet kommer. För det första får ju inte ett eventuellt syskon det och varför är det då så viktigt att första får? För det andra så minns inte det större syskonet all egentid ändå, jag är tre år äldre än min syster men inte minns jag tiden då hon inte fanns. I sådana fall får man ju ha en åldersskillnad på sju-åtta år minst. Vi skaffade ett barn till fort för att det fanns längtan, plats och ekonomi till det. Även om familjen var himla bra innan lillebror kom så var det ändå något som saknades. Nu är familjen komplett, åtminstone för stunden. Båda barnen får tid med oss vuxna, när den andre sover eller så tar vi en var. Och det är ju något som blir enklare och enklare ju äldre lillebror blir, när han inte ammar längre kan ju jag och storebror hitta på mer saker bara vi, även utanför hemmet. Sen ser jag inte hur det kan vara hemskt att få ett syskon, även det som i vårt fall uppstår mycket svartsjuka så är ju syskon och en glädje. Att få lära sig att dela med sig och vänta på din tur är i mitt tycke faktiskt en gåva för oj vad mycket enklare ens vuxna liv blir om man kan det. ## Comment 16 Author: fluffis Jag får nog ta att revidera mitt inlägg #4 eftersom jag verkar ha misslyckats med att uttrycka mig rätt. Det är främst två saker jag vill få fram i ämnet egentligen. 1. Jag tycker TS verkar osäker på om hen verkligen vill ha fler barn nu eller överhuvudtaget och då menar jag att det är okej att vänta. Om man vill. Eller så kör man på. Det viktiga är ju att beslutet blir rätt utifrån vad TS och resten av familjen känner. Att skaffa barn är alltid ett stort beslut att ta oavsett om det är det första eller det tionde. 2. Det är väldigt givande att ha barn men oftast också väldigt krävande och uttröttande. Jag tänker att ju yngre barnen är, desto mindre klarar de sig själv. Då behöver de hjälp av föräldrarna. Detta i sin tur kan leda till väldigt trötta föräldrar. Och detta leder till att man helt enkelt inte orkar vara pedagogisk och reda ut eventuella bråk på ett bra sätt. Det kanske inte ligger något i det... Men jag har hört många småbarnsföräldrar och särskilt de med fler barn, säga detta. Därav mina tankar. Ifrån min synvinkel känns det som om flera inlägg låter som om det vore en dans på rosor att skaffa fler barn snabbt. Det tror jag inte att det är, men om vilja, hjärta och ork finns där så tror jag det finns riktigt goda möjligheter till att det blir bra :) ## Comment 17 Author: Sarah Jag har vuxit upp som ensambarn (har en halvbror som är 12 år yngre som vuxit upp i Sydafrika) och kan ju inte hålla med om att man blir ensam per automatik. Jag har tur som har fina vänner, men jag har även en sambo, en egen dotter och en släkt. Jag håller med om att blod är tjockt, men blod är inte bara syskon, utan det är kusiner, farbröder, svägerskor, mostrar, ingifta m.fl. Familjen är viktigast, men familjen är stor. Förhoppningsvis. Syskon är ingen garanti för att slippa ensamhet. Att vara ensambarn betyder inte heller ensam eller själv. Med det resonemanget ser jag inte syskon som varken bu eller bä för det första barnet. Det finns säkerligen mycket att lära av att ha syskon, men samma sak finns att lära av att umgås med och komma överens med andra barn. Syskon kan säkert ha jättestor glädje av varandra genom livet, men de kan också bli främlingar, eller orsaka varandra stor smärta. Så anledningen till att skaffa fler barn, borde vara samma som när man skaffar det första, man vill ha ett barn och man känner att man kan ge barnet det det behöver och förtjänar. Min kille vill gärna ha ett till snart, mycket pga att det är så fint med syskon. Jag däremot vill vänta. Vi har en underbar dotter på 6 månader och just nu funkar allt bra. Jag är inte redo att rucka på den jämvikt vi har. Samtidigt som vi är 34 år och vill vi ha ett eller tom två till någon gång så kan vi ju inte vänta för evigt. ## Comment 18 Author: [Borttaget] Du får vara lite strategisk om det uppstår problem. Se till att var och en får en stund med mamma själv när det behövs, om så en gång dagligen eller nån gång i bland är mindre relevant. Vissa sörjer att dom inte fick syskon, andra sörjer att de inte fick vara ensambarn. Alla är vi olika, och man kan omöjligt veta innan man provat. Kärleken du har att ge är oändlig, du kommer älska nästa barn lika mycket som det första, även om det kanske känns omöjligt att föreställa sig innan. ## Comment 19 Author: [Borttaget] #18 Amen. ## Comment 20 Author: Theres En i min klass hade inga syskon. Hon började gråta varje gång vi pratade om syskon i skolan. Det är en av anledningarna till att jag vill ha syskon. Sen har jag alltid sett mig själv med 3 barn också. Antagligen för att jag har två syskon och är van vid det. Men jag känner också lite ångest inför fler barn för man inte kan rikta all uppmärksamhet på Pluttis längre. Kände iofs samma sak när jag väntade henne ifall hunden skulle bli ledsen. Det var ju ganska befogat också eftersom hunden blev väldigt svartsjuk. Men nu går det bra. Hunden får massa ensamtid med mig. Hon är faktiskt den enda som får ensamtid (om vi inte är på ÖF eller i simhallen). Hunden är ju alltid med mig i stort sett. Det roliga är dock att min klasskompis fick veta när hon var 18 att hon hade en halvsyster som var 26 ^^ Tänk alla tårar som hade sparats om hon hade vetat om det när vi gick i lågstadiet :) ## Comment 21 Author: Tjeja #20 Åh vad härligt för din klasskompis att upptäcka att hon faktiskt hade ett syskon!.. Jag skulle storgråta av lycka om jag fick veta att jag hade något "gömt" syskon någonstans! Har alltid sörjt att inte ha någon mer familj än mina föräldrar. Varje jul och annan familjehögtid vad alla andra familjer tillsammans. Idag bryr jag mig inte längre. Orkar inte med julstök osv ändå. Men som barn hade jag alltid enorm ångest inför alla högtider och släktträffar och annat där jag var enda barnet. Så fruktansvärt tråkigt och ensamt och ännu värre varje gång man kom hem igen och allt för tyst och tomt. Nej barn med syskon kan välja om de vill vara ensamma eller ifred när dem blir äldre. Men är man ensam kan man inte välja att få större familj alla gånger. Kan man förebygga ensambarn tycker jag att man ska ta chansen att göra det! Men livet händer och allt är inte alltid möjligt. Dock kan man alltid göra det bästa möjliga för sina barn.  Att dessutom inte ha haft syskon att slipas mot under uppväxten gav mig många problem med relationer och anpassning till andra som tonåring och ung vuxen på ett vis jag noterade att andra från större familjer aldrig hade.  Jag blev tvungen att medvetet lära mig hur man umgås med jämnåriga, för de reagerade, tänkte och förstod inte saker alls på samma sätt som alla andra (vuxna) i min omgivning. Och framför allt.. de tog inte alls samma hänsyn som de vuxna. Vilket gjorde att jag åkte på ordentligt med emotionellt däng och stora besvikelser när jag upptäckte att jämnåriga inte alls gick att lita och tro på på samma vis som "alla andra" (vuxna i min omgivning) osv. Nej... syskon är bra! Syskon behövs! Men går det inte att få syskon kan livet bli bra ändå. Men kan man ge sina barn syskon tycker jag att man ska göra det. Det är i alla fall min personliga bestämda åsikt. ## Comment 22 Author: LoAEmma Men Tjeja, du gick väl i skolan och träffade jämnåriga där? ## Comment 23 Author: Tjeja #22 Det är inte alls samma sak som att leva med syskon. Jag kom aldrig in i någon klass på samma vis som de andra. Jag var hela tiden tvungen att försöka förstå hur lekar fungerade, hur de jämnåriga fungerade, vad de menade när de sade saker men inte förklarade så man förstod osv osv...  Grundskolan var skitjobbig för jag visste inte hur man skulle vara.. rasterna var ju bara korta stunder under dagen. Annars bodde jag även avsides ifrån andra barnfamiljer.  Blev alltid utfryst för att jag var konstig och pratade som en vuxen och inte förstod lekarna o s v. Och nej.. jag har inte någon aspberger eller annan autismliknande diagnos av något slag. ## Comment 24 Author: Sarah #21 tycker att det låter som att du haft en ovanligt barnlös uppväxt. Jag har aldrig haft de problemen. Kompisar och kusiner har varit tillräckligt. Jag har aldrig saknat ett syskon. Älskar min halvbror, men har som sagt aldrig ens bott i samma land som honom. Inte heller har jag haft problem med relationer, varken romantiska eller vänskapliga. Tror inte att det ser ut som du beskriver för de flesta svenska ensambarn. Nästan alla går ju på dagis /hos dagmamma och sen i skolan och har man inte lärt sig hantera jämnåriga innan det, så lär sig ju nästan alla det då. ## Comment 25 Author: Tjeja Nu är ju mitt liv och min upplevelse förstås bara min och inte alla andra ensambarns förstås. Men jag har med åren hittat fler som mig och vi är många som känner igen oss i liknande känslor i många situationer i livet. Visst finns det positiva saker med att vara ensam också. Vi "ensamkompisar" kan till exempel skoja om att vi aldrig kommer behöva gräla om arv t e x.. ALLT blir ju vårat per automatik. .. men det känns mer som galghumor än faktiskt kul. För vem kommer hjälpa oss att ta hand om allt när våra föräldrar blir gamla? Vem kommer hjälpa oss att bära bördan och sorgen av gamla och sjuka föräldrar man inte vill ska bli övergivna och ensam? Vem skall vara med och hjälpa till att rensa upp och ut allt efter mamma och pappa när de försvunnit? Vem kommer förstå och vilja lyssna och dela våra minnen med oss om våran barndom och närheten med just våra föräldrar? När mina föräldrar oroar sig till dödsångest över de äventyr jag företar mig... har jag inget syskon att dela lite av det med utan måste ensam ta emot all deras oro och överbeskyddande av mig. För de har ingen annan att tänka på som betyder lika mycket för dem. Jag har ingen annan att fira familjehögtider med om jag önskar. Inga andra som jag självfallet hör ihop med om jag inte själv får flera barn (för sent nu, gick tyvärr inte så jag har inga barn, fast jag ville ha flera). Om jag inte har en partner den dagen mina föräldrar går bort kommer jag inte att ha NÅGON.  Visst en faster och en moster på andra sidan Sverige som också är gamla och sjuka om de ens lever, kanske någon avlägsen syssling eller brylling som jag aldrig träffat. Hur mycket kommer de att bry sig? Jag skulle aldrig någonsin i hela mitt liv vilja utsätta en annan individ för den ofrivilliga stora ensamheten som jag har i mitt liv på det viset. Aldrig att jag skulle skaffa barn och då bara ett. Fick jag ett barn skulle jag göra allt i min makt för att få åtminstone ett syskon till det så dem åtminstone var två och kunde välja varandras gemenskap om de ville! Då hade jag som förälder i alla fall gjort vad jag kunnat för att ge mina barn bästa möjliga förutsättningar på den biten. Även om syskon aldrig är en garanti för gemenskap så är det lättare att ha gemenskap med människor som existerar än människor som inte finns! Jag lovar! ;) Uj nu fick ni nästan mitt livs historia och alla mina memoarer här på en gång! inte meningen! ha ha ## Comment 26 Author: Sarah #25 jag hoppas att dina vänner står bredvid dig när dina föräldrar inte längre kan. Grunden till att du inte umgicks mer med barn som liten måste ju även ligga i att ni bodde avskilt. Jag hade min bästa kompis två portar bort hela uppväxten och vi umgicks varje dag. Jag ser såklart behovet av syskon som större om man bor långt ifrån andra och inte går på dagis. Barn behöver barn, så långt är vi överens. ## Comment 27 Author: [Borttaget] och jag förlät aldrig min mor när lillebror kom till världen... :)  (såklart tycker jag om honom idag och respekterar honom som en självklar familjemedlem, men inte under uppväxten). ## Comment 28 Author: [Borttaget] Jag tyckte att det var underbart att få ett syskon. Jag var 3 år då och undrade hela tiden när han skulle kunna börja leka. Jag gick med min mamma upp när hon skulle amma på nätterna, nästan varje gång :P Jag trodde typ att det var min bebis haha. Tyckte att han var skitjobbig när vi kom i tonåren och vi kunde bråka rejält, men annars är jag väldigt glad över att ha ett syskon och önskar att jag hade haft ännu fler :) ## Comment 29 Author: Intehärutandär Min son var ensambarn i 16 år. Han **är** bortskämd som tusan. Med kärlek, trygghet och engagemang. Nu då han är inne på sitt 17:e år så umgås han gärna med sin  mor - varje dag.  Att han inte fått syskon är för att jag inte kan hur som helst och var nöjd så då han började bli större. Trodde aldrig jag skulle bli gravid igen. Men så kom vår ängel och for iväg till himlen. Nu fick han aldrig chansen att praktisera storebror, men han är det ändå förstås.  Mellan mig och lillebror (på mammas sida - där jag växte upp) är det 7 år och jag blev att agera mor till honom pga puckad mamma. Vi står varandra nära pga det, annars hade vi nog inte gjort det då vi inte har mycket gemensamt pga åren.  Att få barn tätt är vad man tror sig mäktar med själv. Men största delen handlar om hur man själv uppfostrar barnen tycker jag. Inför man rutiner direkt, så får man en nära relation - oavsett år mellan. Spelar ingen roll om barnen är pseudo-tvillingar eller den ena kunde vara förälder till sitt syskon. ## Comment 30 Author: [Borttaget] Jag har knappt någon kontakt med min syster medan maken har bra kontakt med sin. För mig är syskon inget måste utan som andra säger en kärleksfull uppväxt är viktigare. Sen är vi många som troligtvis aldrig får ett till barn och våra barn lider inte för det. ## Comment 31 Author: plommon1 Jag har ganska många syskon och jag har alltid känt mig utanför och annorlunda ändå. Tror inte det har med syskon eller inte att göra, snarare hur man är som person. Jag trodde jag ville ha stor familj, men jag har omvärderat det för jag tycker inte alls om att vara gravid och vill inte vara det fler gånger. Däremot har vi pratar om att vara familjehem i framtiden. ## Comment 32 Author: fluffis Tjeja, du verkar ha haft en ganska extrem och jobbig uppväxt. Vill bara säga tack för att du delar med dig öppenhjärtligt. Alla har vi ju olika erfarenheter och det är intressant att läsa om andras, tycker jag. TS: Har du blivit något klokare efter alla spridda svar? :) ## Comment 33 Author: Anonym Jag skulle säga att jag blivit liiite klokare! Det har iallafall varit jättenyttigt att läsa alla eras syn på det hela. Fluffis frågade förut om hur gammalt mitt barn är och han är strax över året bara. Det **#18** skrev om att vissa sörjer att dom inte fick syskon och att vissa sörjer att dom fick syskon fick mig att tänka lite. Om man sen läser det ni alla skriver om era erfarenheter så visar det ju verkligen på samma sak! Att hur man än gör så är det inte säkert att barnet/barnen blir nöjda för det, eller så blir dom jättenöjda! Så jag tror helt enkelt jag får svälja min rädsla och satsa för jag vill så gärna ha fler barn! ## Comment 34 Author: villavägen Jag har inte läst alla kommentarer men jag förstår dej ts och dina tankegångar. Jag har tvillingar och visst ibland skär det i mamma hjärtat att inte kunna ge fullt fokus på en när båda har samma behov samtidigt.... Man lär sig, hittar knep och sätt i vardagen. MEN det är jobbigt.... Man behöver inte ha tvillingar för att känna sig kluven ibland. Mina två har ändå alltid varandra, och det positiva överväger det negativa. ## Comment 35 Author: tlover Ett tips på vad min mamma gjorde då jag var liten var att vi fick en "mammadag" per år. Dvs en dag då mamma lämnade syskonen hos nån barnvakt och det barn som hade mammadag fick bestämma helt själv vad man skulle göra. På så sätt fick man en hel dag med full uppmärksamhet. Det går säkert att göra oftare än en gång/år men min mamma hade inte så jättemycket pengar så det gick nog inte att göra oftare för henne. ## Comment 36 Author: Gaara Jag har alltid tänkt att om jag ska ha barn, så ska jag ha två. Tycker det är lite taskigt att inte ge sitt barn ett syskon. Antagligen så tänker jag så för att jag själv har en storebror och för att min bästa vän är ensamt barn och alltid önskade sig ett syskon tills vi blev vuxna. :) ## Comment 37 Author: [Borttaget] #36 och jag tycker det är taskigt att skaffa syskon om det betyder att mammas kropp inte klarar framtiden eller att framtiden betyder fattigdom.... ## Comment 38 Author: Gaara #37 Absolut! Jag har bara sagt vad JAG anser om framtida syskon och syftade mest på om jag själv skulle skaffa barn. :) Min bästa väns familj hade inte heller de problem som du påpekar och med min kommentar så syftade jag på om man kan ta hand om två barn. Annars kan jag säga att det är taskigt att skaffa barn alls om man inte har råd eller inte kan ta hand om det för att ens kropp är trasig. Jag tycker även det är taskigt om man skaffar väldigt väldigt många barn, då de äldre kommer bli tvungna att hjälpa till ta hand om de yngre för att allt ska gå ihop i livet. ## Comment 39 Author: Sarah Taskigt... Vilket ordval... ## Comment 40 Author: plommon1 Jag tycker helt enkelt att man ska göra som man vill och känner blir det bästa för sig och sin familj :) Jag tror inte det är bra att skaffa fler barn för att det "ska" vara så, eller låta bli det av samma anledning. Tycker inte det är taskigt att bara skaffa ett barn eller att skaffa flera barn. Finns inget rätt eller fel för mig, för det är så olika och individuellt vad man kan/vill/orkar. Jag vill inte vara gravid fler gånger så det blir antagligen inga fler barn. Jag kan inte tänka mig att offra mig för att mitt kommande barn ska få syskon. Själviskt? Man kan säkert se det så, men det är ändå min kropp, mitt liv och karriär. För mig är huvudsaken att orka vara en närvarande mamma till barnet jag har i magen. Vi har alla olika förutsättningar och prioriteringar i livet och ingen av oss är knappast perfekt. :) ## Comment 41 Author: Aleya Jag är född ensambarn. Och jag led aldrig ont av det. Sen när jag blev äldre fick jag veta att jag har två halvsystrar som är 19 respektive 11 år äldre än mig, då genom min far. Hade jag tyckt att det var något jag saknade, att ha ett syskon kring mig? Ne, jag hade min då bästa vän som var mig nära. Men jag tror samtidigt att ett barn kan tycka att det är kul med syskon. Oavsett om det är nära eller långt i ålder. Men man måste bestämma själv. Men jag säger ts att förta inte ditt liv med att ha ångest över om din son får ett syskon eller ej. Sker det så sker det. ## Comment 42 Author: [Borttaget] Jag tycker det är väldigt bra det som plommon1 skriver. Man kan aldrig veta hur det kommer bli. För vissa passar det bäst med ett barn för andra passar det bättre med 2 eller 3 osv. En del önskar syskon en del önskar att få var enda barnet. Det går aldrig att veta hur framtiden blir. Men känner ni att ett till barn är vad ni vill ha så tycker jag att ni skall köra på det :) Som plommon1 redan skrivit så finns det inga rätt eller fel här så länge ni gör det eller inte gör det för att det är vad ni själva vill. ## Comment 43 Author: mollyt Nu har jag inte läst alla andras svar, men jag håller med dig om att det här är svårt! Jag har alltid tänkt att jag vill ha två barn, jag har själv en bror och tycker att vi haft det så bra tillsammans när vi var små (2år mellan oss).  Nu är vår dotter 3 veckor gammal och jag känner mig inte alls sådär säker längre. Hon är helt fantastiskt och jag vill bara ge henne ALLT! Min man känner nu samma sak - han är desto mer inne på att vi bara ska ha henne för att alltid kunna finnas där 100% för henne - att inte behöva "dela upp oss" med fler barn. Jag blir lite ledsen av tanken, jag vill ju ge mitt barn ett syskon - att ha kvar "familj" även när vi föräldrar dör. Men å andra sidan så känner jag så starkt för att vi skulle ha en väldigt bra familj vi tre där all uppmärksamhet kan gå till dottern. Skitsvårt! Jag har ändå haft en förhållandevis bra graviditet, en bra förlossning och än så länge har tiden med dottern gått mycket bra! Min man och jag har "hittat tillbaka" till varandra och närheten riktigt snabbt och allt känns helt enkelt djävligt bra nu! Jag känner att jag hinner vara både mamma och hustru precis i den balans jag vill. Jag börjar bli lite rädd när jag tänker att det inte finns någonting som säger att det kommer gå lika bra nästa gång. Vågar jag chansa och riskera att det faller om vi skaffar ett barn till? ... Vi har inte bestämt oss ännu, vi har sagt att vi vill ha tätt mellan barnen om vi ska ha syskon - så jag tänker att det får gro lite nu men att jag inte tänker bestämma mig fören dottern är närmare 1 år.