# Avundsjuka Author: [Borttaget] Är det normalt att känna avundsjuka när andra blir gravida? Tänka -Varför hon, men inte jag? Vad har jag gjort för fel?  En person som jag inte kunde tänka mig, och som "skulle" bli gravid efter mig, har nu blivit gravid. Känner sån avundsjuka, sorg, besvikelse, ilska(?).. Givetvis glad för att hon har lyckats, trots att inte jag gjort det.. Så mycket känslor. Och ingen som förstår..  Kanske nån annan som känner som jag, som vill ventilera lite? ## Comment 1 Author: [Borttaget] Ja självklart, det är väldigt vanligt att känna så :) Personligen har jag dock ett litet annat dilemma; jag tjurar över de som har problemfria graviditeter. Jag vill själv ha flera barn, men det kommer jag aldrig att få, jag kommer att sterilisera mig inom kort. ## Comment 2 Author: [Borttaget] #1 Det är hemskt! Mår så dåligt, och det värsta är att inte ha nån att prata med. Och sambon förstår inte alls mins tankar, eller ja.. till viss del.  Varför ska du sterilisera dig? Det låter inte riktigt som ditt eget val, har jag fel? ## Comment 3 Author: [Borttaget] Det är mitt eget val. Det grundar sig i att jag mådde riktigt vidrigt dåligt som gravid, jag står helt enkelt inte ut en gång till så jag får vara nöjd med min lilla kille. Jag tror män generellt inte har samma förmåga att längta efter barn på samma intensiva vis, då de inte har samma typ av hormoner som härjar med dem helt enkelt. Självklart kan de också ha barnlängtan, men ah du förstår nog vad jag menar :) Vi har flera här på sajten som kämpar och har kämpat länge för att få barn, så du får nog snart flera stycken att prata med :) ## Comment 4 Author: [Borttaget] #3 Då förstår jag, jobbigt ändå. Men tänk om nästa graviditet skulle kunna kännas bättre?  Har läst om många som blivit gravida av olika metoder, bisolvon, rosenrot och massa andra saker. Är det nåt du tror du eller har erfarenhet av? Egentligen tror jag inte på det, och är för feg för att prova. Men är lätt desperat..  Vi har gjort fertilitetsutredningen färdigt, men de ser inga problem. Så nu är det provrörsbefruktning som väntar, om det inte blir ändå. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Den skulle bli värre, eller ja risken är 70% att jag får tillbaka hepatosen, och då riskerar den att bli värre och börja tidigare, vilket skulle innebära att jag skulle få föda nästa bebis ännu mer prematurt än jag gjorde nu (igångsatt v.35). På slutet låg jag inlagd i någon månad, neddrogad med morfin/ketogansprutor och skrek och grät i panik över all klåda och smärta jag hade. Jag gör inte om det, jag mister förståndet i såfall. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Angående din fråga så tror jag på vissa metoder, t.ex. koffein åt mannen och bricanyl till båda. Men jag tror också en hel del råd är mumbo jumbo. ## Comment 7 Author: [Borttaget] #5 Det låter inte alls behagligt :/ Hur stor är risken att det blir så? ## Comment 8 Author: [Borttaget] Jag tror också att det är jättevanligt! Därifrån där jag kommer så skaffar folk generellt sätt barn väldigt tidigt, oftast mellan 20-25. Jag har nog alltid haft barnlängtan men hade varken stabil partner eller stabilt liv när jag var i den åldern. Nu väntar jag mitt första barn och har precis fyllt 30. Det är ju ingen ovanlig ålder att få sitt första barn vid, men jag har känt massor av jobbiga känslor när jag sätt alla jag gick i skolan med bilda familj och få barn många år innan mig. Jag visste ju aldrig om det skulle bli några barn alls för mig. Har en barndomsvän som jag slutade umgås med för några år sedan. Hon har varit gravid 5 gånger (Det slutade dock aldrig med barn) Men jag får nog erkänna att jag blev rätt avundsjuk när hon blev gravid. Hon  bara "råkade" bli gravid gång på gång, och gjorde 3 aborter och fick 2 mf. Det sved verkligen att hon tog så lätt på det här med barn och inte verkade bry sig alls om vad hon höll på med. Där kunde jag fundera många gånger över hur orättvist livet kan vara. ## Comment 9 Author: [Borttaget] #7 Har inte exakta siffror, men risken att få hepatos är mycket låg, och den är typ 0.1% ytterligare på det att det blir som för mig att mediciner inte hjälper och värdena är skyhöga så bebisen måste ut. Jag var den där olyckskråkan en på miljonen typ.. ## Comment 10 Author: [Borttaget] #8 Ja, tänk vad vissa har så lätt för sig. Orättvist.. Vad tror du om det jag skrev innan, om olika metoder för att hjälpa på traven? ## Comment 11 Author: [Borttaget] #8 Genomsnittsåldern att bli förstagångsförälder i Sverige är 28,5 år om jag inte misstar mig, hörde det igår eller om det var förrgår på radion :) Så du är inte så gammal för att bli mamma för första gången. Jag bor själv i en brukskommun, där genomsnittsåldern är lägre, jag själv är 24 år och kommer få mitt första om 6 veckor ^^ ## Comment 12 Author: RoxannaS Kände likadant innan jag blev gravid. Känner likadant efter jag fått barn också. Har nu gått över 1 år och jag känner fortfarande lika. Det är nog kvinnans sätt att reagera som "könsmogen" eller vad man ska kalla de för. Kvinnan är ju gjord för att föda barn och "föröka" sig. ## Comment 13 Author: [Borttaget] #10 Jag tror faktiskt på lite hokuspokus haha 😃 Jag testade både det ena och det andra, bisolvon, rosenrot, vitex/munkpeppar, b12, b6. Sedan beror det ju på vad man har för problem också. Jag hade kort lutealfas inte jättekort men låg på gränsen, fick lite längre lutealfas när jag åt vitex. Hade även lite svårt att hitta ägglossningen, kunde se en stegring på stickorna men det blev aldrig positiva. När jag började ta rosenrot så hade jag positiva äl stickor i ca 2 dagar.  Nu vet jag inte om jag kanske hade blivit gravid även om jag inte testat med vitex och rosenrot, för vi hade inte försökt överdrivet länge eller så. Jag visste om detta med min lutealfas och det svaga äl stickorna innan vi började försöka så jag körde på men rosenrot och vitex från första försöket.  #11 Nej det är ju ingen gammal ålder alls egentligen, i storstäderna så tror jag snittåldern är lite över 30 till och med. Jag är nöjd över att vara 30 och få mitt första barn nu. Det som var jobbigt var när klockan ticka och man inte visste om det kommer bli några barn alls i framtiden. ## Comment 14 Author: Destany När jag hade fått MF så ville jag inte se en gravid kvinna. Tyckte det var så orättvist. Jag vet jag störde mig på en tjej som min kompis lillebror var ihop med innan. Hon tar inte hand om sina barn så bra o hon verkar bli gravid hur lätt som helst. Tyckte det var väldigt orättvist att hon kunde få barn o inte jag. ## Comment 15 Author: RoxannaS Ser jag en film eller något där en kvinna föder barn bryter jag ihop. De är faktiskt hemskt .. Att man kan vara så svartsjuk. :/ ## Comment 16 Author: densomundrar Jag förstår dig fullt ut, har försökt 1,5 år utan resultat medans kompisar sitter och talar om hur lätt det var att bli gravid, att det tog sig direkt och även de som "plötsligt" blev gravida utan att veta hur (trotts att de kör oskyddat) och sedan ska göra abort för att de inte vill ha barn nu. Det sistnämnda gör mig både ledsen, arg och väldigt avundsjuk. Tror det är fullständigt normalt, och det går nog över när man själv blir gravid :-) ## Comment 17 Author: Roxie Det är nog helg normalt. Jag själv har varit redo för barn i flera år i väntan på att min sambo skulle bli redo. För mig har det gått i perioder.. Har varit smått avundsjuk som successivt trappats upp tills jag bryter ihop och därefter är det bra en stund, sen börjar det igen. Nu när vi väl försöker så är jag sån hela tiden. Man tycker sig se gravida kvinnor överallt.. Exempelvis har jag fyra kollegor som just nu väntar barn. Det är jobbigt och man vill helst gå därifrån. Samtidigt som man är jätteglad för deras skull. ## Comment 18 Author: [Borttaget] Jag, min syster och min bästa kompis blev gravida i princip samtidigt - vi var nästan i samma vecka när vi berättade för varandra. När jag fick missfall ett par veckor senare var jag så himla ledsen, jag ville ju absolut inte att något skulle hända min syster eller min kompis barn men visst var jag avundsjuk på att det gick bra för dem. Ett par veckor efter mitt missfall fick min kompis reda på att hon också hade fått missfall (i samma vecka som mig men som inte visade sig förrän ett tag senare). Jag hade sådana fruktansvärda skuldkänslor för att jag ens hade tänkt tanken att det var orättvist att hon var gravid men inte jag. Jag bara grät när jag träffade dem och det var jättejobbigt. Min syster fick sin lilla dotter i oktober så hon är tre månade gammal nu :)