# Känns konstigt Author: [Borttaget] Jag har en underbar dotter på 18 månader. Hade en jobbigt graviditet och en traumatiserad förlossning. Nu har jag börjat arbetsträna efter att af vill detta. Som tur är de med hästar. Nu har jag arbetstränat i 3 veckor 3 dagar i veckan. Detta blev hastigt för dotter även för mig. Där på har jag 2 personlighetsstörningar som är krävande i sig. Nu efter 3 veckor har jag märkt att min man set de som ett tvång att vara hemma med dotter som blev sjuk förra onsdagen vilket blev akut sjukhus i lördag. Jag få som är mamma fru extra mamma till två flickor som är manens sen innan. De blir en stor roll för mig.  Där på ska jag arbetsträna. Jag tycker att allt känns fel och konstigt. Gubben mår skit sen innan. Mår uppenbart sämre nu. Gnäller på allt. Dotter som var jätte mammig innan har totalt valt bort mig :'( vilket gör de ännu jobbigare för mig. Varje gång jag går hemme ifrån så slås jag med varje millimeter inom mig för att ta nästa steg. Jag vill inte lämna henne. När jag inte är där även när jag var hemma hon på dagis. Så fick jag upp hemska bilder i huvudet jag mår skit ingen lust att äta mm. När jag ser min älskling så försvinner allt för att jag kan ta henne krama henne leka med henne mm. Men dom dagarna när jag inte ska jobba får jag inte gå på toa in i köket mm. För hon ska med mig. Hon gråter och skriker om jag stänger en dörr. Hon blir hysterisk när jag tar jackan. Kanske ska flytta den eller hämta något i den. Jag måste passera dörren vart jag än ska i lägenheten. Så fort jag ska passera dörren blir hon hysterisk. Jag vill INTE lämna min dotter. Jag vill knappt sova på natten :-\\ jag vet om att de låter konstigt. Någon kommer säkert säga kontakta psyk och snacka med någon om detta. Jag har försökt. Dom fattar inte. Min dotter var bara några minut gammal när min livmoderkaka inte släppt och jag fick akut opereras efter att tappat 2,2 liter blod vid förlossning plus något mer på op. Jag lovar er. Jag ser mitt liv få vingar och känslan att hon var bort. Fan de får mig att gråta än. Jag är skit rädd att något ska hända när jag är ifrån henne som gör att jag inte får träffa henne igen. Förlåt för felstavningar fel formuleringar. Jag har dyslexi ## Comment 1 Author: [Borttaget] \*Skickar ett gäng varma tröstekramar\* förstår att det var ett trauma för er! Hoppas att du får hjälp att bearbeta detta ordentligt! ## Comment 2 Author: [Borttaget] Fy vad jobbigt det låter 😕 Kanske kan du få någon att prata med igenom vårdcentralen istället för psyk? Det är ju jättesvårt att och lång kö innan man kan få en kontakt inom psykiatrin. Har du fått någon möjlighet att prata om den jobbiga förlossningen genom mvc eller liknande? Det låter ju som att du behöver stöt för att bearbeta det här. Hur många timmar i veckan arbetstränar du? Kan det var så att du har gått på ett för hastigt tempo? Du kanske skulle behöva en lugnare start för att vänja dig. Karmar  Edit: Såg att du skrev 3 dagar i veckan nu, det är hela dagar då gissar jag? Kanske skulle du må bättre av att jobba halvdagar nu i början? ## Comment 3 Author: [Borttaget] 11-15 går jag! Så 4 timmar 3 dagar!  VC har KBT och KBT hjälper inte mig :( Idag är allt KBT vilket är fel. Då de inte är anpassat för individen vilket sjukvård ska vara. Du och sin läkare ska hitta de som passar dig som person ## Comment 4 Author: [Borttaget] Det håller jag helt med dig om. Tyvärr så är det väldigt stora brister inom psykiatrin. Har du hört talas som EMDR? Det är en väldigt effektiv behandlingsmetod om man har gått igenom trauma. Har själv gått i EMDR terapi.   Det handlar ju även väldigt mycket om att hitta rätt person att få komma och prata med också, det är ju viktigt att personkemin stämmer. Det är verkligen inte lätt att kriga för att få hjälp när man redan mår dåligt, lider med dig! ## Comment 5 Author: SoeN Det du beskriver och känslan/rädslan att något ska hända er dotter, är inte ovanligt och jag vet precis hur du menar! Vi hade en del läkarbesök under graviditeten med vår dotter (minskade fosterrörelser, havandeskapsförgitning) och sen en jobbig förlossning där de fick springa iväg med henne för att suga upp slem och liknande. Allt gick bra men det hade satt igång en oro för oss. Vaknade på natten för att kolla så hon andades, så där abrupt, ändå låg hon bredvid. Oroliga över om hon var för varm, kall. Ja alla möjliga saker. När hon var ca 1 år fick hon förkylningsastma och det var också en jobbig och orolig resa men det växte hon ifrån sedan, men allt det där har skapat ett "kontrollbehov", främst hos mig. Det är väl först nu de senaste två åren som jag har tyckt att det känts bättre att låta henne sova hos mina eller sambons föräldrar. Inte för att de inte är noga, utan för att jag inte har "kontroll" (alltså en ångest över att något ska hända). Tänk på det, det, det och så vidare. Vår dotter har inte varit "beroende" av oss, eller hur jag ska uttrycka det. Menar på det sätt som du beskriver er, men det har ju att göra med din egen oro. Hon känner vad du känner och måste se vad du gör hela tiden. Att lämna bort eller på förskolan var jobbigt för mig med. Jag var själv orolig. Jag förklarade detta för personalen och de var förstående. "Tänk om det händer, tänk om de inte ser" och så vidare. Men jag var tvungen att släppa, för Hennes skull! Summan av allt har som sagt handlat om min egen ångest och rädsla. Det känner jag ännu och kommer säkert alltid göra men jag kan inte gå runt och vara orolig hela tiden. Hon är 7 år nu, en stark och bestämd tjej. Hon brukar själv säga "mamma du är så orolig jämt, jag är stor nu". Men hon är noga med att berätta att hon går in till kompisen istället för att vara på gården, inte springa till ställen hon inte får vara på, och det har gjort att hon vet att vi litar på henne. Alltså att vi inte påpekar och förmanar om allt. Hon har en storebror och så kände jag inte då, eller det är väl klart man är och har varit noga men mer balanserat. Nu är vi gravida igen och har haft en ganska tuff start men jag har bestämt mig för att inte låta "överdrivs-oron", som jag kallar den, ta över. Allt kommer gå bra för er också. Tänk för dig själv att du vill att er dotter ska kunna stå på egna ben och inte vara beroende av dig/er hela livet. Det handlar inte om att man älskar någon mindre utan om att hjälpa henne att bli en Egen individ och du likaså.