# offra sitt liv för sitt ofödda barn Author: [Borttaget] Vanligtvis, eller hela mitt liv har jag varit JÄTTERÄDD för att dö och lidit av dödsångest så länge jag kan minnas. Dessutom är jag en extremt livsglad människa som verkligen uppskattar varje minut av mitt liv och är så otroligt tacksam för allt jag får uppleva. Dock tror jag det har ändrats lite nu, till det bättre. Nu när jag är gravid och börjat få modersinstinkt så är jag helt plötsligt inte alls lika rädd för att dö. Jag tar det som det kommer. Jag tror det beror på att jag insett att jag på något sätt ändå lever vidare genom mina barn, barnbarn etc. Jag tror även att jag skulle föredra att min sambo hade räddat barnet före mig om han skulle ställas inför det valet. Någon annan som känner igen sig? Vem här inne skulle offra sitt liv för sitt foster i magen? Jag vet inte om jag hade varit beredd på det om det väl kom till kritan, det är typ omöjligt att veta, men spontant så känns inte mitt liv lika viktigt längre, mitt ofödda barns liv känns viktigare. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Jag har faktiskt inte tänkt på det, är dock bara i vecka 18 så om jag skulle dö nu så skulle väl bebisen också dö. Jag är snarare mer rädd för att dö nu då jag inte vill att något ska hända bebisen. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag var beredd att dö för Alvin, annars hade jag aldrig valt att skaffa barn. ## Comment 3 Author: [Borttaget] #2 Jag vet flera stycken som sagt att de under graviditeten inte hade varit beredda att dö för sitt foster. Sedan när barnet är fött så kände de annorlunda. ## Comment 4 Author: Linusidah Ja, det är naturligtvis ett starkt band som knyts under alla månaderna och efter förlossningen. Jag är beredd att dö för min Alvin (den äldre) och den lilla ofödda i magen, men innan jag blev gravid första gången hade jag nog svårt att förstå just det bandet och dom känslorna. Efteråt känns det självklart. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Jag hade kunnat dö för Wilmer när han låg i magen men inte för David, det låter hemskt men anledningen är enkel: När jag väntade David hade jag redan Wille som behövde mig. Nu skulle jag offra mig för båda. Hade aldrig tvekat. ## Comment 6 Author: Sarah Inte i magen och nu har jag svårt att sätta mig in i någon situation där det skulle behövas. Så, kan helt enkelt inte svara på frågan. ## Comment 7 Author: em.nord Jag känner lite tvärtom. Självklart skulle jag dö för mina barn. Ingen tvekan. MEN, jag är rädd för döden mer nu då jag skulle lämna mina barn. Får panik över tanken på att jag kanske inte får se mina barn mer. Att lämna dom. Nej fy. Tänkte aldrig på döden innan. Nu gör jag det. Var inte rädd för döden innan. Nu är jag det. Att jag eller Daniel skulle gå bort... Men skulle offra allt för mina barn såklart. En fruktansvärt stark instinkt! ♡ ## Comment 8 Author: [Borttaget] #3 jag menar att jag i och med min sjukdom bara har att acceptera att jag riskerade livet som gravid, ffa i samband med förlossningen. Hade jag inte varit beredd att dö för att få ett barn hade jag inte tagit risken.