# Eran resa till barn Author: [Borttaget] Jag är nyfiken på hur ni har haft det i samband med graviditet och barn :) Jag tvivlar på att ni alla glider in på en räkmacka 100% redo med allt frid och fröjd och allt går perfekt enligt planerna. Hur var eran kamp? Vad fick ni kämpa med? Var det ekonomin? Ovillig partner? Svårt att få barn? Berätta! Jag tycker ämnet behöver lyftas fram, jag tror många som kämpar känner sig ensamma. ## Comment 1 Author: Anonym Väljer att svara anonymt på denna. För min del så var det en ovillig partner. Jag blev utkastad när jag var i vecka 11 och bodde under hela graviditeten hemma hos mina föräldrar. Fick gå igenom allt själv, alla besök och undersökningar. Jag hade dock min mamma vid min sida dygnet runt och utan henne hade jag inte klarat det! Det var riktigt jobbigt i perioder då pappan till barnet betedde sig rätt dumt emellanåt. Ena stunden ville han ha mig, andra så fanns jag inte. Så det gick mycket upp och ner. Många kvällar satt jag och grät för att han var en sån idiot. Kunde han inte bara låta mig vara ifred om han nu inte ville ha mig?! Han hade inte så bra rykte på den tiden så jag fick även höra så mycket konstigt från alla håll och kanter och allt var bara kaos dessa månader. Men ca 2 veckor innan BF så hör han av sig och säger att han vill vara med och det är han fram till förlossningen, där efter trappar han av lite. Det kunde gå två veckor mellan besöken, men sen hände något och efter det har han inte lämnat vår sida frivilligt en sekund. Så för oss löste det sig. Men det var riktigt tufft att behöva gå igenom en graviditet själv. Det blev många onödiga möten och mycket missförstånd i och med att jag är rätt tystlåten. BM och Soc ville ha in mig på ett mödrahem och allt möjligt. Många ROS-möten blev det. Men det gick bra, jag behövde inte flytta in på något hem och jag har inte haft kontakt med soc alls efter att min son föddes (mer än ett uppföljningsmöte om att allt går bra). ## Comment 2 Author: jackiejohn För oss var det svårt att bli med barn. Vi hade sett över vår ekonomi, jag hade precis slutat skolan och jobbade som vikarie maken hade fast jobb sen många år och vi hade en stor fin 3a. Vi han både gifta oss och köpa hus och renovera detta innan jag blev gravid, då det tog närmare 2 år för oss att bli med barn, otalig sjukhusbesök under fertilitetsutredningen och svaren vi fick var att allt så bra ut, allt fungerade som det skulle så det fanns ingen fysisk orsak till att vi inte blev gravida. Remitterades till Sahlgrenska för att påbörja ivf men dagen innan brevet med kallelsen kom så plussade jag :) Graviditeten var bra hade mycket ont av foglossning men fick regelbundena behandlingar av svågern så det var uthärdligt. Jobbade på som vanligt fram tills gravidpenningen då allt vändes upp och ner inför mina två sista jobbnätter fick jag istället åka in till förlossningen då jag hade sparsamma blödningar och värkar.. Dottern förlöstes med akutsnitt dagen efter (v31+1) det var en mycket jobbig tid både fysiskt och psykiskt. Vi fick ligga inne i 3 veckor så vi kom hem lagom till jul men vi hade hemvård så det var sjukhusbesök varje vecka till slutet på januari då hon skulle varit född. Jag fick livmodersinflammation när vi låg på sjukhuset då de glömde kvar fosterhinnor men repade mig inom ett par veckor. Jag har delade känslor om förlossningen, är tacksam att hon klarade sig och att allt gick bra men jag tänker inte tillbaka på förlossningen med glädje utan snarare sorg/vemod.. Jag vill gärna ha ett syskon till dottern och vi jobbar lite lätt på det men samtidigt är jag totalt skräckslagen över tanken att kanske behöva gå igenom det igen. ## Comment 3 Author: JeFo Vi hade "räkmacka". Allt var fixat och frid och fröjd. Vi var 21 och hade fast jobb. Vi hade precis köpt hus och hade varsin bil. Vi bestämde oss att vi var redo, det tog sig snabbt, allt var ok som gravid (ljumskbråck som gjorde mig sjukskriven, men det var inget mot 2a & 3e gången), förlossningen var sååå bra ( kan ju jämföra med de andra två!). Tre dagar efter förlossningen upptäcktes ett blåsljud och det var början på 6 jobbiga månader. Vi var in 2-3 ggr/v till hjärtmottagningen och vi behövde kolla henne dygnet runt så hon andades, hon vägdes innan och efter amning för att kolla hur mycket hon fått i sig, hon kaskadkräktes och vi behövde vara isolerade. En tuff tid väntade oss, men först efter förlossningen. Och vi fick ett gott slut 😃 ## Comment 4 Author: [Borttaget] Vi hade allt ordnat innan, bostad, båda hade fast jobb, bil, sparande mm. Vi var redo och efter 5 månader plussade vi. Det slutade i missfall 1 vecka senare. Ytterligare 4 månader senare plussade vi igen. Fysiskt så hade jag en oförskämt bra graviditet, mådde illa i början men som släppte efter den första trimestern. Fick en ganska liten mage så var väldigt rörlig och aktiv ändå tills slutet. Men bakom stängda dörrar mådde jag fruktansvärt dåligt psykiskt, jag kände mig bortglömd och att jag inte hade någon att luta mig emot. (Sambon fanns alltid där såklart). Personer som borde ha funnits där kände jag att dom inte hade tid eller lust med mig och jag bearbetade min barndom på ett sätt som jag inte har gjort förut. Dessutom levde jag dagligen men dåligt samvete, våran graviditet blev ett känsligt ämne och det trippades på tå och jag försökte dölja magen, inte prata om graviditeten mycket. Jag hade dåligt samvete mot några i vår nära krets och sen otroligt dåligt samvete mot min bebis samtidigt. När bebis föddes så var även det oförskämt enkelt, jag hade redan gjort halva arbetet utan att fatta det. Han kom ut snabbt och enkelt. En "perfekt" förlossning. Lyckan var total och nu skulle jag må bra! När bebis var 1 dygn så fick han ett andningsuppehåll och blev medvetslös. Som tur var (jag tackar gudarna för att jag var vaken och kollade på honom just då)så var en sköterska precis utanför rummet och tog honom på en gång och kallade på hjälp. Han klarade sig men det följde 2 veckor på neontalen där det togs prover efter prover, övervakning och undersökningar och sondmatningen för han var för svag för att amma och blodsockret sjönk hela tiden. Dom meddelade oss att han hade fått syrebrist fläckar i hjärnan och det fanns en risk att han skulle få bestående men och problem med motoriken. Tillslut så är slutsatsen att han fick sitt andningsuppehåll pågrund av att hans blodsocker sjönk i botten, hans kropp höll på att stängas av. Han föddes alltså utan dom här "energilagren". När vi fick komma hem började jag må bättre och mådde kanon ett tag. Men när sonen var 2-3 månader så började jag må extremt dåligt psykiskt igen. Vi har sprungit på sjukhuset stup i kvarten för allt möjligt känns det som för att dom vill va noga. Och jag har sprungit hos psykolog. Nu är sonen 1 år och vi ser inga tecken på att han skulle ha påverkats av syrebristen och läkarna tror inte han får några men alls längre! Små bebis hjärnor är otroliga! Jag mår extremt mycket bättre och är taggad för syskon i framtiden! För oss känns det som att vi blev "straffade" för att allt gick för enkelt. Jag måste säga att jag tycker detta är ett mycket bra intiativ för många väljer att inte prata om när dom mår dåligt runt graviditeten och många ser hur enkelt allas graviditeter och liv verkar vara! Jag kan lova att dom flesta ser på oss så, för att jag inte orkar/vill prata med folk IRL om detta. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Var osäker på om jag skulle skriva det här anonymt eller inte. Eftersom det i mitt fall handlar mycket om psykisk sjukdom. Men jag väljer att skriva det öppet då jag är oändligt trött på alla stigmatisering utav psykisk ohälsa. Jag anser inte att jag skall behöva skämmas över att jag är psykiskt sjuk. Är det någon som anser att jag borde det så är det dom som borde skämmas.  (Menar absolut inte att pika någon som skriver anonymt, har full förståelse för det) Jag är Bipolär typ 2  och har även ADHD. Min man väntar på att göra en neuropsykiatrisk utredning och har troligtvis Asperger. Detta har naturligtvis präglat mycket av våra tankar om att bilda familj. Inte minst då det inte är speciellt troligt att någon utav oss kommer att kunna ha ett vanligt jobb med en hyfsat inkomst (Vår ekonomi är på existensminimum nivå) Men det gäller ju att prioritera och planera, då går det att få ett drägligt liv på väldigt lite pengar även om det är tufft.  Det finns dessutom mycket i livet som är fantastiskt och roligt utan att kosta pengar. Sedan handlar det ju också om att kunna ta hand om ett barn när man är psykiskt sjuk och har andra svårigheter. Jag kommer visserligen inte att bli frisk men jag är betydligt mycket stabilare nu än vad jag någonsin varit tidigare, lever ett lugnt och ordnat liv och sköter mina behandlingar och medicinering, avstår från sådant som jag vet kan förvärra mina problem. Vi har ett bra skyddsnät runt oss om jag skulle bli väldigt sjuk. Men graviditeten är allt annat en rosa skimrande här. Eftersom att jag vanligtvis äter rätt mycket mediciner som jag nu har fått sluta med eller minskat på rejält pga graviditeten så är det rätt tufft. Visst kan jag ha dagar och stunder där allt är fantastiskt men bipoläritet, ADHD och graviditetshormoner i kombination gör inte att man blir en harmonisk och from person direkt.  Sedan har jag även mega ångest över att jag fortfarande måste äta vissa klass 2 mediciner om än i mindre dos. Tanken på att den lilla bebisen skulle drabbas utav något krossar mitt hjärta 💔 Jag ser verkligen fram emot att få ha vårt älskade barn i mina armar och visst är det häftigt att uppleva hur det är att vara gravid. Dock hade graviditeten gärna fått gå snabbare och jag hade gärna checkat ut psykiskt undertiden. Det kommer naturligtvis bli skit tufft med ett litet barn att ta hand om men då kan jag iaf äta min medicin som vanligt igen. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Vi har och hade det kämpigt på många plan. Jag är långtidssjukskriven (läkare vill pensionera mig men jag vägrar, en dag ska jag jobba så är det bara) och maken är arbetslös. Vi har urkass ekonomi och vi bor trångt. Vi löser det dock över all förväntan trots en del bakslag (räkningar som gått till inkasso pga att posten slavar. Vi har hittat post både ute i trapphuset och längre bort). Ekonomin är för mig bara en bisak, men det som verkligen strulat för oss är min hälsa. Jag hade egentligen bestämt mig för att sterilisera mig (eller ja, operera bort hela livmodern om man ska vara petig), och barn ville jag inte ha på grund av min sjukdom, som är genetisk och därmed ärftlig. Men som bekant ändrade jag mig till slut och vi fick Alvin. Graviditeten var ett helvete från början till slut, vilket jag visste om redan på förhand att den skulle bli. När vi beslöt oss för att skaffa barn var min inställning "jag är glad om jag och barnet överlever", och det gjorde vi ju. Det var egentligen aldrig någon fara för varken hans eller mitt liv, men det hade kunnat bli. Själv höll jag på att födas redan i vecka 19, då min mor har samma sjukdom. Så vis av erfarenhet efter hennes graviditet visste jag direkt vad jag hade att göra när samma problem började för mig i min graviditet. MVC var också informerade så jag gick på antenatalmottagningen regelbundet. Runt vecka 28 var jag så dålig i min sjukdom att jag mest låg och skrek, samtidigt som det började pratas om att planera igångsättning. Sen kom hepatosen och jag tappade det helt. Jag ville verkligen inte utsätta mitt barn för onödigt lidande, men efter månader in och ut på sjukhus, inläggningar, morfin/ketogan, sömnpiller, klådstillande, ursofalk i maxdos mot hepatosen och ett totalt nedbrutet psyke så sa läkarna att nu är det nog. Att vara kvar i magen var inte längre det bästa för Alvin, och med skenande levervärden så ökade risken för intrauterin fosterdöd för varje dag. Så jag blev igångsatt i vecka 35, och det har jag inte ångrat en sekund. Trots det sörjer jag. Jag känner att jag gjorde illa mitt barn, jag har en enorm skuld och känner mig dålig som inte orkade mer. Ni som följde min resa i hemliga hörnan lär väl vilja gräla på mig när jag skriver så, men det är såhär jag känner. Jag kommer nog alltid att göra det. Naturligt nog brakade jag psykiskt efteråt, och sen blev jag sjuk efter förlossningen (post-partum thyreoidit). Jag hade också ett tidigt missfall innan Alvin. Då kom jag snabbt över det, men nu sörjer jag det desto mer och känner dagligen att jag saknar ett barn. ## Comment 7 Author: Velinga1984 Ingen av mina två pojkar har varit en "räkmacka", deras historia står någon mer stans här på ifokus men skriver den igen. Barn 1, 20 år gammal : Jag kräktes konstant men MVC sa bara att det släpper vid vecka 12. Det släppte nånstans mellan vecka 20 - 25.  I vecka 22 hade jag första MVC-besöket, där SFmått visade 23 (vilket är medelkurvan i vecka 24). Blev nytt besök i vecka 25 och då hade SFmåttet ökat till 29 (en bit över översta kurvan). Blev akutremiss för glukosbelastning som inget visade, och vi blev skickade till spec.MVC för att kontrollera varför SFmåttet var så stort. Där och då började vår resa.  Spec.MVC hittade för mycket fostervatten som krävde mer nogrann kontroll på östra sjukhuset i Göteborg.  En heldag på det sjukhuset med prover och vaginalt ultraljud. Deras överläkare hittade misstänkta hjärnskador, och eventuellt en kraftig sväljningsproblematik. Efter det blev vi inbokade på MVC 1 gång per vecka, och spec.MVC 1 gång motsatta veckor. När vi ifrågasatte dessa täta besök så fick vi veta att de misstänkte att vårt barn inte skulle överleva utanför magen, och om det överlevde så kunde det bli allvarliga komplikationer.  Ifall vattnet gick så skulle jag lägga mig ner akut och invänta ambulans då det var så mycket fostervatten att navelsträngen kunde följa med ut och därmed riskera strypa bebisen.  Vi blev tillsagda att förlossningen skulle vara ständigt övervakad av en egen läkare och barnmorskor som aldrig skulle lämna rummet då läget ansågs vara så kritiskt.  9 november var vi på spec.MVC för TUL, och tillsammans med överläkaren på Östra i Göteborg bestämdes att bebisen skulle födas med kejsarsnitt dagen efter. De ansåg inte att bebisen skulle klara av ett värkarbete. Ingen större information gavs mer än att bebisen skulle akut till neonatalen, och eventuellt opereras om han överlevde kejsarsnittet. Tiden på kejsarsnittet gick långsamt och jag såg hela tiden det läkarteam som väntade bakom glasrutan med kuvösen. Bebisen visade sig vara piggare än vad de trodde så vi fick ha honom hos oss, och läkarteamet kallades tillbaka. Däremot fick vi inte lämna BB förrän han gjort kontroll på hjärnan, men då jag bröt ihop gång på gång av ångest pga sjukhusvistelsen så skrev tillslut en BM ut oss då hon trodde att jag bara behövde komma hem.  6 dagar gammal blev han friskförklarad, 3 veckor senare ringde överläkare på spec.MVC och beklagade sig att de bedömt fel samt förklarade att BM gjort fel som släppte hem oss då det låg en varningstriangel på mig då de misstänkte att jag skulle få förlossningspsykos pga de 3 sista tuffa månaderna av graviditeten. Jag fick även veta att barnmorskor på BB var tillsagda att jag skulle ha eget rum hela vistelsen samt extra övervakning, något jag faktiskt märkte eftersom de var inne på rummet drygt varann timme hela vistelsen.  Barn 2, 29 år. Jag kräktes konstant, och fick akut vätskedropp flera gånger. Men det gav med sig relativt fort, i vecka 18 låg det bara "latent" men uthärdligt. SF-måttet låg ständigt på översta kurvan, och jag reagerade men BM sa att det är helt normalt såvida jag bara följer kurvan utan avvikelser. I vecka 35 hade vi partnersamtal inför förlossningen och BM mätte magen. Hon mätte om 3 gånger, och hämtade sen 2 andra barnmorskor som mätte magen. De fick alla samma mått = 42. En ökning på 7 cm på två veckor, samt ett jättehopp över översta kurvan. Vi fick akutremiss till förlossningen då de var de enda med ultraljudsutrustning som kunde ta emot just då. Under ultraljudet säger läkaren "oj, detta var ett extremt stort huvud" och lämnar sedan rummet. Panik hos både mig och sambon ! Läkaren kom tillbaka för att mäta bebisen om och om igen men vikten på skärmen visade samma sak = 4500 gram. Läkaren förklarade att bebisen var alldeles för stor för åldern, i vecka 35 ska de inte väga 4500 gram! En glukosbelastning bokades in, som inte heller denna gång var avvikande så tillbaka till spec.MVC redan veckan efter. In hos deras överläkare igen, där han förklarade att bebisens uppskattade vikt vid BF är 5400 gram. Så en vaginal förlossning kunde innebära våran död pga bebisens tyngd mot mitt tidigare ärr kunde leda till att det sprack. Kejsarsnittet gick riktigt bra, och mycket riktigt var det en stor bebis på 5270 gram, 57 cm lång som föddes. Lyckan över att det gick bra grusades snart för han började rossla, vi slog larm gång på gång men både personalen på förlossningen och BB tyckte att vi överreagerade. Vid ett tillfälle kollade läkaren på honom och sa i princip samma sak, vi överreagerade. Blev ingen sömn alls den natten då han bubblade fostervatten samt rosslade. Vid 8 på morgonen kom en BM in på rummet, och helt panikslagen säger hon "detta låter inte alls bra. Han måste till neo". Så hon och sambon sprang iväg till neo som låg vägg i vägg. Där kopplades sonen till cpapmaskin då han inte syresatte sig ordentligt. Vid 11 hade jag fått lov att duscha, och fick åka rullstol in på neo.  Min älskling låg uppkopplad med massor av maskiner, så jag bröt ihop igen. Hit skulle vi ju inte med fullgången bebis där allt verkade bra! I 5 dagar låg han på neo varav jag fick ha honom på mitt rum de 2 sista dagarna. I 3 dagar låg han på deras övervakningsrum och jag hade mitt rum på BB.  En tvåsal, där en nyförlöst kvinna kom samma kväll. I 3 dagar fick jag lyssna på hennes bebis skrika utan att ens veta vad som var fel med mitt barn. Neo visste inte heller, och de kunde därför inte heller ge svar på hur länge vi behövde vara där. Till slut tog en läkare oss på allvar och begärde lungröntgen som visade fostervatten i lungorna samt ett litet hål i lungsäcken, cpap kopplades då bort eftersom det förvärrar situationen. Samma kväll fick vi dela rum! Lycka! 6 dagar gammal ansågs han vara såpass frisk att vi kunde åka hem, dock hade han inte gått upp önskad vikt men de ansåg att det var inget bekymmer då han ändå vägde runt 4,8 kg. Vid 2 månaders kontrollen hade han tung andning så BVC-läkaren skickade remiss till barnmottagningen, japp inlagd hela helgen då de inte hittade varför. Remiss gick därför iväg till en lungspecialist, som vi träffade när sonen var 6 månader. Han berättade att sonen har svårt att pressa ut luften, men att det kommer växa bort. Vi träffar denna specialist 2 gånger per år, och ännu är inte sonen friskförklarad trots att han snart fyller 2 år.  Vid sista kontrollen så trodde läkaren dock att vi snart är där då det bara är minimala missljud kvar.  Jag behöver inte tillägga att jag nu när jag väntar tredje barnet bara väntar på vad som kan gå fel denna gång? ## Comment 8 Author: Anonym Väljer också att skriva anonymt denna gången..... Med första blev jag gravid på första försöket, vi var nygifta och allt var bara frid och fröjd. Sen med andra barnet så blev jag inte gravid igen. Var väldigt frustrerande. Fick veta att jag har PCOS. Fick göra utredning, provade piller, sprutor, spolning av äggledare och till slut IVF. Lyckades på första IVF-försöket. Sen nu med tredje blev jag spontant gravid. Trodde inte jag kunde bli det naturligt. Har varit lite mer tveksam denna gången för att jag är äldre, blivit mer bekväm, har varit nöjd med de två jag har, ändå känns det roligt och jag ser fram emot det. Min man har velat ha fler barn mer än mig. Jag tänker mer på om jag kommer räcka till, kommer jag orka?  Ändå är det ett annat lugn när man har barn sen innan.... man vet ju vad det är man ger sig in i på något sätt. ## Comment 9 Author: Zelmabus För mig var det för jag slarvade med p pillerna. Min sambo har velat haft barn länge men inte jag. Fick ett nytt märke p piller eftersom de jag alltid har använt typ har slutat tillverkas. De jag hade spelade inte så stor roll om man slarvade lite, men de nya var tydligen känsliga ;-) Pga att jag slarvade så var jag van med att ha oregelbunden mens så därför reagerade jag inte så mycket plus att jag hade en lätt blödning i maj . Men sen kom alla symtomer . När jag väl var hos bm så sa jag att jag visste inte hur jag ville göra så hon bokade tid till ultraljud för att se hur långt gånget det var , men hon trodde att det var nog inte så många veckor (eftersom jag sa att jag hade haft mens i maj). Väl på ultraljudet så frågade de först om jag ville se på skärmen (för de hade läst att jag inte visste hur jag skulle göra). Jag sa ja. Och där låg min princessa, 12 v. De på ultraljudet skrev ut bilder . Sen pratade de med mig, inte att de sa för eller emot vad jag ska göra , utan att jag ska fatta ett beslut som jag kan stå för om 5 år. Då jag inann var 99% säker på abort (och min sambo var ledsen) så sa han , det är väl bara att boka tid då. De hade sagt att jag hade 3 veckors tänketid. Men jag hade tror att det var en geléklump och inte något som ser ut som en människa , så började jag tänka om, hittade på ursäkter till min sambo varför jag inte kunde boka tid osv. Sen en dag när jag var hemma och han var och jobba så blev jag så ledsen på tanken av abort, så ringde till honom och bara grät och sa "jag kan inte". Nu känns allt väldigt rätt och jag längtar. Min sambo blev såklart väldigt glad btw :-) ## Comment 10 Author: JossanH Jag arbetade säsongsjobb och sambon har fast sedan några år. Vi började prata barn och "testade" en gång utan skydd. Blev en bebis. Andra gången hade vi planerat för syskon. Och hon blev till direkt också. Inte jobbiga graviditeter men lite krämpor så som foglossning osv. Har varit hemmaförälder sedan första som snart blir 3,5 år. Trots att bara en arbetar och jag har en ganska dålig föräldrapenning så kan vi även lägga undan lite pengar till ett framtida hus. Hyr nu hus på landet och lever väl i stort sett helt så som vi vill ha det :) ## Comment 11 Author: Sarah Vi försökte första gångerna i slutet av 2010/början av 2011. Skämtade att om det blir en flicka som föds 20111111 så får hon heta Elva. 2012 började vi försöka mer aktivt. 2014 satt vi och funderade på om vi skulle starta en utredning. Hösten 2014 bestämde vi oss för att vänta med det och lägga barnaskapandet på hyllan. Jag blev erbjuden en projektanställning efter min disputation och ville hoppa på det mm. Iaf, någon månad senare blev jag gravid, med Elva :) Disputationen blev uppskjuten dock :p ## Comment 12 Author: mollyt Min man ville att vi skulle börja försöka för något år sedan, men då höll jag på med min vidareutbildning och vi planerade bröllop så jag ville vänta. Sedan gifte vi oss i somras och i slutet av bröllopsresan bestämde vi oss för att nu kunde vi sluta skydda oss, "så får det ta sig när det vill". Sagt och gjort, det tog sig på första försöket. Helt overkligt! Jag mådde bra första veckorna efter att vi plussat, men sedan kom huvudvärken från helvetet och så illamåendet och spyorna... Var på flera utredningar men "det är bara hormoner" och inget de kunde göra, vid v 20 ungefär så släppte det värsta. Nu är jag i v23 och mår ganska bra, magen växer och det känns väldigt overkligt fortfarande.  Jag har fast jobb och min man är provanställd, vi äger en lägenhet där vi har plats för barnkammare i ett bra område, nära till våra respektive familjer och det känns ganska fixat än så länge. Men det är ju lite tid kvar, så hur resten blir återstår att se! ## Comment 13 Author: em.nord Vår första graviditet måste jag säga var en räkmacka. Jag tyckte iofs att vi försökte i eeeevighet innan jag blev gravid och jag mådde väldigt dåligt vid varje negativt test. (Höll på i 4 månader) Jag tror jag försökte för mycket, räknade dagarna och minns tydligt en gång när han inte kom i mig utan medan vi höll på och "lekte". Jag blev vansinnig. Att han bara vågade att inte komma i mig vid ägglossning. Sa inget till honom men åh så arg jag var. Insåg då att jag hade gått för långt. Alldeles för långt! Köpte kattunge och försökte att inte tänka på dagar eller bebis. Kan säga att inget hände de 3 månader jag räknade dagar och låg med fötter i vädret. Men den månaden Elliot blev till tror jag vi hade sex 1 gång. Ingen aning om dag men tydligen var det rätt dag ;) Bra graviditet. Inga direkta komplikationer. Gick upp lite mycket på slutet men mitt egna fel. Däremot vid förlossningen upptäckte dom att han hade för lite vatten och var tillväxthämmad. Vilket kom som en chock och allt slutade i akut snitt. Detta var jag inte alls beredd på. Men återhämtade mig fort och 1v på neo sen var vi hemma ♡ Denna gången tog det direkt på första försöket. Något jag aldrig trodde. Men vilken resa sen då... I v 13 fick jag beskedet om enäggstvillingar. "Eh, nej, vi har inga tvillingar i släkten så det måste vara fel" minns jag att jag sa. :'D Direkt märkte dom att den ena var mindre. Varannan vecka ultraljud. Sjukskrivning och "högrisksgraviditet". Har mått piss. Har inte orkat något alls! :( Är nu i vecka 28+2 och som några av er vet har jag legat på Linköpings universitetssjukhus nu i 2 veckor. Vet fortfarande inte hur denna historia slutar... :) ## Comment 14 Author: Intehärutandär Jag var 20 år och blev våldtagen flera gånger och hölls till fånge 1 månad. Tog mig fri genom att han drog från stan och strax efter kom mitt positiva besked.  Idag är min son 16 år och vi har levt ensamma sedan dag 1. Ingen kontakt med den sk pappan. Mer än hot till mig.  Aldrig upplevt några svårigheter förrens han började Åk 3 och blev misshandlad i skolan varje dag. Då skolan vägrade ta sitt ansvar fast han hade självmordstankar på lektionen, så fick jag ensam agera skola, sjukvårdare, polis, soc osv - det fick mig att gå rakt in i väggen några år senare efter en lång kamp att få tillbaka min trygga glada pojke. Han kommer aldrig tillbaka.  I år föddes lillasyster stilla. Det var en tuff graviditet, precis som med sonen. Fick foglossning tidigt med båda och hade illamående hela graviditeterna med. Och långa förlossningar. 50 h för sonen, 26 h för dottern som föddes i säte och fastnade. Sonen hade gulsot, så vi fick på neonatal och sola i 6 dygn. Hade pojkvän med dottern, men han var frånvarande. ## Comment 15 Author: plommon1 Snovit79: Jag tycker det är oerhört starkt att du vågar dela med dig så öppet av så svåra händelser och upplevelser. Det gör ont i mig när jag läser vad du varit med om. Ingen ska behöva utsättas för något sånt. ## Comment 16 Author: Destany Jag o min sambo hade precis blivit ihop så blev jag gravid. Den graviditeten slutade i v 14 med ett foster i toalettstolen o fick skrapas . Var helt förkrossad Sen tog det 10 mån innan jag blev gravid igen o jag var skräckslagen fram till v 14 sen kunde jag slappna av lite men jag spydde varje dag från v 12-38 då sonen föddes för jag blev allvarligt sjuk i symtomfri havandeskapsförgiftning. Nu e sonen 2.5 år o jag e gravid med nr 2. Denna graviditeten har varit jobbig än så länge , är i v 11 och spytt som en gris men fått medicin utskriven denna gång så hoppas de hjälper. Det tog ca 3-4 mån från vi började försöka tills det tog sig. Jag har lätt för att bli gravid men kroppen mår ej bra när jag är det. ## Comment 17 Author: [Borttaget] Jag och min pojkvän bestämde oss för att sluta med p-piller i maj/juni 2014, det hände ingenting på ett par månader men i december 2014 tog det sig. Vi var så glada! Sen visade det sig att min syster var gravid (det skiljde bara två veckor mellan oss och dem) och det gjorde oss ännu gladare). I februari fick jag missfall. En lördagmorgon när jag satte mig på toaletten började det rinna blod. Usch, vilken mardröm. Jag bara skrek på sambon som kom springandes, vi skyndade in till sjukhuset och där konstaterade de missfall. Det tog lång tid innan kroppen återhämtade sig, jag fick inga tabletter direkt och jag skrapades inte heller. Gravidhormonet ökade istället för att minska vilket fick läkarna att undra vad som egentligen hände. Var hos ett par fruktansvärt dåliga läkare och kände mig så himla deppig och värdelös. Vi började försöka igen och vid midsommar 2015 tog det sig. Jag fick en blödning ganska tidigt och var så rädd att det var något fel på mig, att min kropp skulle stöta bort fostret. Jag skakade när vi gjorde ultraljudet, jag kände mig som världens sämsta person och tänkte att jag kanske inte förtjänade att få barn. När läkaren sa att allt såg bra ut och vi fick se det lilla hjärtat som slog så fint började jag gråta av lättnad. Varje gång jag är på toaletten är jag rädd att pappret ska bli rött. Men det har gått bra. Nu är jag i vecka 24 och. Det känns helt fantastiskt. Vi är beräknade till 13/3-2016:-) ## Comment 18 Author: [Borttaget] För oss var det nog lite räkmacka över det hela, enda som inte var perfekt var väl ekonomin om man ska vara petig. Men maken hade fast jobb och jag pluggade och jobbade extra. Vi pratade om barn redan innan vi blev tillsammans, han var väldigt sugen och jag som absolut inte ville ha några insåg att jag ville det ändå. Med Honom. Det var så självklart att vi skulle få en liten, en perfekt blandning av oss två. Så vi skyddade oss aldrig faktiskt, vi blev tillsammans i juni och i början av augusti plussade jag. Bör väl tilllägga att vi känt varandra sedan vi var små och var inte direkt några främlingar :) Wille kom tio månader efter vi blev tillsammans, då hade vi hunnit gifta oss också. Wille föddes med några mindre bekymmer så det blev en del läkarbesök i början men allt ordnade sig. Efter Wille så sa vi att nästa kommer när han eller hon kommer, och sex månader senare var jag gravid. Och nu var vi David, tre månader, också. Inser att vi är väldigt bortskämda med hur lätt det gått. Lite så att man undrar vad det är för annan skit det är som ska drabba en.