# Helt kluven... Author: Squalus Hej alla! Jag vet inte riktigt vart jag skulle sätta gruppen i, hoppas detta är okej. Jo, såhär är det. (Detta inlägg kanske kan bli lite långt) Jag fick reda på att jag var gravid i mitten av Juli, sedan dess har jag varit helt förstörd och inte vetat vad jag ska göra, har aldrig varit gravid förut. Jag har även pratat med min partner som tyckte att det skulle tas bort och vi kom överens om att boka tid hos en barnmorska. Jag gick dit och tog prover och ultraljud, var i vecka 6+1 Vi bokade då även in tid för abort som jag skulle starta idag men som jag inte klarade av att göra då jag isåfall skulle få gå igenom den ensam. Sedan har jag funderat lite och känner att jag enbart vill göra abort för att inte gå igenom en förlossning då jag är livrädd för sånt (Sjukhus i allmänhet) jag är helt enkelt rädd för att jag ska dö. Har även pratat mycket med vänner och familj och alla är ju såklart glada och vill att jag ska behålla det, jag kommer få så mycket stöd men är ändå så livrädd att jag nästan funderat på självmord. Jag har alltid haft den åsikten att om jag blir gravid så ska jag självklart behålla den då det är välkommet oavsett, men känner mig också som ett svin mot min partner ifall jag behåller det, har så svårt att tänka på vad jag själv vill då jag är så mån om andra.. Jag vill såklart ha kvar det ändå trotts allt då jag mer än gärna vill uppleva barnåldrarna ur ett annat perspektiv.. Men är somsagt helt förstörd av det som väntas. Har någon annan varit i min situation, eller är jag helt enkelt onormal som inte känner bebislycka på samma sätt som andra? ## Comment 1 Author: Ellismakaroner Det enda jag med säkerhet kan svara är att nej det låter inte som att du är det minsta onormal, snarare eftertänksam och omtänksam🙂 Varför vill din partner att ni ska göra abort? ## Comment 2 Author: OlgaMaria Du är inte onormal. Det är enormt många olika känslor som far igenom en då man blivit gravid, och pressen att känna lycka och problemfrihet är ju ångestskapande bara den. Likaså pressen att inte behålla. De flesta känslor brukar reda ut sig, om man bara ger sig själv tillåtelse att vara förvirrad och rädd och allt vad man känner. Inga känslor är fel. Ge alla dina känslor tid, så brukar det bli bra. På det du skriver tycker jag det låter som att det skulle kunna bli väldigt jobbigt för dig att gå igenom en abort. Visst är det kanske lite taskigt mot din partner, men det vore också enormt taskigt mot dig själv att gå igenom en abort mot din vilja. Och din partner har ett val att delta om han vill eller inte. Om du väljer att behålla barnet kanske du skulle gå och prata med någon under tiden. Finns massor av bra stöd att få! Också när det gäller förlossningsrädsla och sjukhusrädsla. ## Comment 3 Author: kattöga Jag tycker inte att det är det minsta taskigt mot din partner om du behåller barnet. Både din partner och du har vetat vad ni har gett er in på, och att det finns "risk" för att du blir gravid. Vill man absolut inte ha barn så gäller det att "säkra det" _i förväg! _ Hur det än är, så är det alltid "lättare" för en man som inte vill ha barn (av vilken anledning som helst) att välja abort, eftersom han inte har något som händer i hans kropp. Om din enda anledning till att genomgå en abort är för att du är rädd för förlossningen, så tror jag att risken finns att dina "våndor" nu kan kännas som "ingenting" jämfört med vad dom kan bli om du gör abort som faktiskt är "mot din vilja"! Så tänk och känn efter mycket noga innan du tar ett beslut.  Och gör för allt i världen inte abort för någon annans skull! Väljer du abort så ska du göra det för att du själv anser att det är det bästa och rätta. (Jag vill bara poängtera också att jag inte är emot abort, jag har själv gjort abort men jag var 200% säker på att det var vad jag ville göra. Så för mej fanns det inga tvivel.) ## Comment 4 Author: Squalus Åh, tack för era svar! 1#: Jag vet inte varför han vill det, tror nog att det har och göra med att han är rädd för att livet ska bli annorlunda, att han kanske inte kommer kunna hålla på med sin hobby. 2#: Jag var rätt säker på att jag ville göra en abort då jag var så rädd, men när jag väl satt där så kunde jag bara inte. Jag tror inte att han kommer vilja vara delaktig när jag berättar för honom att jag inte kommer göra det, så jag lär få gå igenom allt detta ensam. Jo, jag ska ta och kontakta någon, tack så mycket! 3#: Precis, man vet ju att risken finns liksom. Jag har dock trott att jag varit steril då jag inte blivit gravid med min förra pojkvän då vi testade i två år. Var väl lite naivt av mig kanske då. Problemet är väl att jag inte vet VAD jag vill riktigt och dagarna tickar ju iväg så snart är det liksom försent oavsett. ## Comment 5 Author: Nilla_93 Min sambo krävde abort när jag blev gravid. Jag hade själv tänkt abort men jag gick genom för och nackdelar. Berättade för min sambo att en abort är inte så lätt att det kan vara smärtsamt och ha flertal komplikationer, och att en av mina kompisar hade gjort abort för att hon var för ung och upplevde en hemsk smärta och gick i depression i flera år efter.  Förklarade att göra abort inte är någon liten struntsak att det är jag som måste utstå smärta, jag ska gå igenom hela aborten och han kommer inte behöva känna eller förstå smärtan utan han fortsätter med sitt. När jag förklarat och pratat om det ett tag så förstog jag att han var rädd och nervös att han kanske skulle kunna bli pappa, jag visste att han gick och hoppades lite på missfall, men nu när jag är i vecka 27 så har jag märkt att för varje vecka har han accepterat det och blivit glad å planerar och funderar lite över saker hur han vill vara som förälder.  Jag rekomenderar prata och förklara hur du känner att du är rädd och kanske komma fram till en gemensam lösning och inte bara ta den korta vägen, att nu är du gravid du gör abort och så funderar vi inte mera på det. vad har han för hobby han är rädd han måste sluta med?  Sen ska du själv bestämma över vad du vill ## Comment 6 Author: OlgaMaria #5 Ja, jag tror att de flesta ovilliga föräldrar, både mammor och pappor, mjuknar med tiden och lär sig att glädja sig i situationen. Det är enormt hur mycket människor kan förändras och mogna av att de blir föräldrar. Men alla behöver tid på sig att vänja sig vid tanken. ## Comment 7 Author: Nilla_93 #6  Funderar om det kan vara en normal reaktion för blivand pappor att klart vi kör abort.. just för att det kan komma som en överraskning.  Och sen när dom får fundera över det ett tag så kommer dom på att dom gärna vill bli pappa och bevisa att dom klarar av det. ## Comment 8 Author: Squalus #5: Jag har varit rädd för abort smärta med, har läst lite hur andra upplevt osv och det har inte gjort saken bättre. Jag får ta och prata med honom om det Vi har bara varit tillsammans i 3 månader så det är väldigt nytt för oss båda så jag tror inte att han kanske kommer reagera positivt oavsett. Men jag är glad att ni kommer bra överens :) Han har sin hobby med bilar och cruising samt bilträffar med vänner som han säkert är rädd att han kommer behöva ge upp. Men livet behöver inte ändras så super drastiskt bara för att man får barn liksom. När jag sätter mig ner och funderar så känner jag ju hur underbart det skulle kunna vara med barn, allt vad man kan göra tillsammans och hur underbara högtiderna såsom jul kommer bli igen och allt det där. Men en annan del av mig är liksom rädd och vill fly fältet, som att jag inte känner mig redo. Så jag VILL ju ha barnet kvar, men ändå liksom sjukt rädd ## Comment 9 Author: villavägen Om du är osäker kring abort skulle jag råda dej att noga väga för och nackdelar. Skriv ned på ett papper. Jag är inte alls abortmotståndare men har varit i din sits. Jag var osäker men gjorde tillslut abort (vecka 12) jag ångrade mej ganska omgående..... Idag har jag tre fina barn, men det fattas hela tiden ett barn.... Jag har kommit på att det har med aborten att göra, det kommer liksom alltid fattas en oavsett hur många barn jag får. Kram! ## Comment 10 Author: Sarah Om du vill ha barnet, så låt inte killen eller rädslor stoppa dig. Rädslor kan du få hjälp med :) ## Comment 11 Author: hannalouise Hej! Jag kände mig livrädd när jag insåg att jag var gravid, låg och skakade av chock. Nu tre veckor senare är de fortfarande surrealistiskt att jag ska bli förälder. Jag tror att många upplever tvivel och hopplöshet. Hade dock inte min partner sett positivt på detta vet jag inte vad jag hade gjort. Jag är orolig för mina studier som jag kommer behöva göra uppehåll i, förlossning och allt annat obehag med en graviditet. Jag tänker att du klarar det på egen hand! Jag har flera vänner som fått välja mannen eller barnet.. Det har oftast löst sig bra och pappan vill vara en del av barnets liv när det kommer till världen. ## Comment 12 Author: sisela Klart att livet blir annorlunda och man börjar (förhoppningsvis) prioritera lite annorlunda, men nästan alla jag känner har barn OCH hobbys. Kanske går fritidsintressena lite på sparlåga i några år i början, men sen kan man greja vidare. En del är riktigt duktiga på att få det att funka med en gång. ## Comment 13 Author: Squalus Som någon skrev så är jag också rädd för att ångra mig om jag gör en abort . Jag menar killar kommer och går men familj består ju livet ut så det är väl ganska uppenbart att jag vill ha kvar det. Bara allt obehag/smärta inför det hela som jag hatar, får ångest, hyperventilation och svimningar bara jag ser en gyn stol så jag har väl en del problem. Men får ta och söka hjälp och sedan ta dagarna som dem kommer Tack till er alla som skrivit! ## Comment 14 Author: OlgaMaria #13 Helt rätt inställning - en dag  i taget. :-) ## Comment 15 Author: Sarah Har man en normal graviditet så slipper man gynstolen :) är först efter förlossningen och då kan man vara hög på lustgas om man vill :D ## Comment 16 Author: PogoPedagog Tänk bara på att du inte kan behålla barnet bara för att du är rädd att du eventuellt kanske ångrar dig om du gör abort. Ett barn ska vara efterlängtat och älskat inte ett resultat av att du inte vågar göra abort.