# mamma-ångest Author: Magda har nyss fått reda på att jag är oplanerad gravid, sambon & jag har bara varit tillsammans i 4 mån. jag pendlar mellan att vara lycklig & vilja bli mamma & att allt bara känns hopplöst med halv kass ekonomi & förhållande som kanske kommer att ta stryk av det hela.. men samtidigt vill jag ju bli mamma & sambon vill verkligen bli pappa nu. vill ju inte ta bort det speciellt med tanke på att jag haft 2 missfall & vill ju inte riskera att inte kunna få barn t.ex.. det är många gånger som jag tänkt på de "barnen" som jag kunde ha haft nu.. usch tänk om jag inte klarar av att vara mamma??? ## Comment 1 Author: Magda att jag vill vara tillsammans med min sambo för alltid det vet jag, det känns speciellt..  så det känns ändå stabilt på det sättet.. men det känns väldigt tidigt.. vill gärna prata med folk som varit/är i samma/liknande situation.. ni får gärna skicka ett pm med ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) ## Comment 2 Author: lisette klarar av att vara mamma - det gör du. hur gamla är ni? ## Comment 3 Author: Magda #2 vi är 24 båda två..  sambon har fått ett nytt jobb nu, men ett mestadels provisions baserat sådant, visserligen har han talang för säljandet & det mkt möjligt att han hinner jobba upp en rätt hyffsad lön på 9 månader.. usch, jag vet inte om det här är "normal" oro eller om det innebär att jag inte kommer att klara det.. ## Comment 4 Author: Elisabeth-J Du klarar det! En sån oro är nog vanligt att man känner ibland, så du är inte ensam. ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) ## Comment 5 Author: MaMaMade Skulle vilja säga att man klarar det mesta...fast det kan vara tufft på vägen. Själv har jag börjat tro på Ödet på min livsväg...jag kan påverka mitt liv men att saker händer för att jag ska lära mig ngt på vägen. Hur är ditt sociala nätverk i övrigt? Har du syskon, föräldrar, många vänner o bra kontakt m dem? Kommer de att ställa upp för er...el bara dig om det nu skulle gå illa? Självklart att du är nervös över att bli mamma! Jag tycker att det är sunt. Det är en stor omställning för en själv att få barn, det är ett ansvarsfullt åtagande o man har inte en susning om \*ngt\* i förväg...o det är alldeles, alldeles \*underbart\*! :) Själv fick jag på skalle av en människa på ett forum när jag uttryckte min rädsla för att bli mamma första ggn. Om jag var rädd för att skaffa barn kanske jag inte skulle ha några, lät det. Jag blev jätteledsen...jag uttryckte som du farhågor inför ngt enormt stort, att jag ville mitt barn väl...ge det den bästa mamman i världen o att jag kände en stor press pga det o så får man höra att "vaddå din lilla mes...sådana som du ska inte ha barn"...nej, hon sa ju inte så men det kändes så. Då våra barn är adopterade så får man ha en del annat i bakhuvudet också; eventuell separationsångest hos barnet, anknytningsproblem, det kanske är undernärt, har parasiter...man får sitt barn i ett främmande land där man inte kan göra sig förstådd...varken m lagfolk, läkare, folket på gatan o dessutom inte kan kommunicera ordentligt m sitt barn! Du å din sidan ska gå igenom en graviditet m allt vad det innebär; kanske du kommer att må pyton...el ovanligt bra, vem vet. Du kommer att oroa dig för knyttets väl o ve i magen såväl som inför födseln o livet efter det. Matvak...kanske koliknätter...men komihåg...även om man ibland funderar på varför man i hela fridens dagar skaffade sig barn så överväger allt det underbara m flera ton...kärlek i massor! Lyckokramar till dig från mig! :) ## Comment 6 Author: Magda tack för svaren..  det är skönt att veta att det finns folk här att prata med.. jag ringde BM idag & fick tips om en kurator som vi kan prata med så att vi kunde bestämma om vi ville fortsätta graviditeten som hon sa..  men det sa jag att vi hade ju redan bestämt att vi vill ha detta barnet.. men det kan ju iofs vara bra att prata lite med någon ändå eftersom jag är så orolig för hur det ska gå.. ## Comment 7 Author: [Borttaget] det kan ju även vara så att erat förhållande stärks pågrund av detta. ## Comment 8 Author: Magda #7 jo visst kan det bli så..  men det känns ju som att man har mkt emot sig i denna situationen egentligen.. ## Comment 9 Author: Magda #5 det är nog ganska mkt så jag känner, om jag är så här orolig för att bli mamma efter att ha vetat det i en vecka, är jag verkligen redo för det? VILL jag verkligen om jag känner såhär upp&ner? Hur vet man vad man ska göra.. ## Comment 10 Author: charlie Min mor sa till mig strax innan jag plötsligt skulle bli pappa: \- Man känner aldrig sig själv och den andre föräldern innan man blivit förälder. Jag tror liksom henne inte att det spelar någon större roll om man varit ihop i 10 år innan man blir förälder eftersom det förändrar så mycket i livsvilkoren att historiken inte spelar någon roll. ## Comment 11 Author: [Borttaget] #10 helt sant det hon säger din mamma tror jag iaf=) ## Comment 12 Author: Pernilla Hej Magda! Du skulle nog vara en sämre mamma om du **inte** oroade dig... :) Oroar sig gör man ju för att man tar ansvar för hur barnet kommer att ha det. Det är rätt naturligt. Det betyder **inte** att man inte borde skaffa barn. Kan du bena ut vad du är orolig för? Jag fattar att det är oroligt ekonomiskt - sitter själv här och räknar på föräldrapenning och skakar på huvudet. Vad gäller relationen tror jag det är som Charlie säger ovan- man kan aldrig veta. I parentes sagt har jag aldrig varit så förälskad i min sambo och jag tycker aldrig vi har haft det så bra som sedan vi blev gravida. Få se hur det funkar med skrik, kolik och nattvak så småningom... Det behöver inte vara nattsvart - även om det kan kännas så när man sitter där med sin oro och en drös hormoner som inte gör saken bättre... Lycka-till-kramar //Pernilla ## Comment 13 Author: MaMaMade Magda! Du stannar väl kvar här...du måste berätta hur det går för er...annars blir \*jag\* orolig! ;) /MaMaMade (MaMa = mamma på mandarin + Made = gjord/tillverkad) ## Comment 14 Author: Magda jag är orolig dels för det ekonomiska, sambon har skulder till kronofogden med mera & jag är sjukskriven pga depression,   jag älskar min sambo av hela mitt hjärta men jag vet inte om jag klarar av ett barn just nu,  men samtidigt känns det som att hade det varit om ett år eller två så hade jag inte tvekat på att behålla,då hade vårt förhållande antagligen kännts mer stabilt & vi hade kanske fått lite styr på ekonomin..  som det är nu så känns det som att det inte är snällt att sätta ett barn till världen med så mkt tvivel om allt.. ## Comment 15 Author: Magda på onsdag nästa vecka är det dags för kurator besök iallafall, försökte prata med min mamma om den hopplösa förtvivlan som jag känner inför det hela, men hon förstår inte alls & säger att det ordnar sig säkert på ngt sätt & allt fixar sig nog, men ajg vill kunna känna mig trygg & glad som gravid... inte gråta hela dagarna & vara förtvivlad.. ## Comment 16 Author: Pernilla Kan ni gå och få någon sorts ekonomisk rådgivning så ni kan sanera / få koll på er ekonomi? Är det något i ert förhållande just nu som känns osäkert eller är det bara det faktum att ni inte varit tillsammans så länge? Att ni redan är sambos tyder ju ändå på att ni vill satsa. Jättebra att du har en kurator att prata med. Jag förstår din känsla av att vilja kunna vara trygg och glad, man orkar ju liksom inte med oro när man går där med maggisen. Det enda tips jag kan ge dig som har hjälpt dig är att bena i de praktiska problemen och hitta lösningar tillsammans. Det har gjort mig mindre stressad. ## Comment 17 Author: Magda jag är ju i början av min grav. & funderar fortfarande på om jag ska behålla eller ej, har bara vetat att jag är gravid i en vecka.. om man vill ha hjälp med att ordna ekonomin, är det banken man vänder sig till då eller? vi bor ju dessutom i marklägenhet & har löjligt många djur, jag vill ju så gärna ha ordnat med jobb & hus & sådant innan jag blev gravid & så.. sambo med betalnings anmärkningar & 6mån prov anställning & jag utan betalnings anmärkningar men även sjukskriven & alltså utan fast anställning, någon som har koll på om man kan få lån ändå? (tänkte som att låna för att betala av alla skulder + ev köpa ett litet hus & fixa körkorten...)  hade allt det varit fixat så hade det kännts som ett mer säkert beslut att fortsätta graviditeten.. ![Gråter](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-cry.gif) \*förtvivlad med ångest\* ## Comment 18 Author: MaMaMade Visst vill man vara glad när man väntar barn... Vi var på G m vår 3:e adoption när svärfar dog o en min mans närmaste vänner/vår granne dog. I samma veva hände det lite ekonomiska smällar o det är ju allmänt kännt att det inte är billigt att adoptera. Året efter dog min mamma... Hör till dem som blir höstdeppad o de 2 höstarna innan vi fick Minstan...vill inte att \*ngn\* ska behöva må så dåligt o då vet jag att det finns många fler som mår så mkt mer dåligt än vad jag gjorde då. Jag mådde urdåligt under hela vår adoptionsutredning o väntan på barnbesked...för att inte tala om när vi fick beskedet o insåg att bara en av oss hade råd att åka iväg för att ta emot barnet. Inte hela fam som vi drömt om... Det var \*inte\* roligt, jag grät mig igenom 2 v ensam i Kina...men det gick. Nu kan jag se tillbaka på min resa o känna mig stolt, jag växte av att ta tag i saker som min man tar hand om i vanliga fall; pappersarbete, ta beslut alldeles ensam (Minstan var ganska så sjuk så jag fick åka till sjukhuset m henne i Kina), hålla reda på pass, biljetter, bagage, tider...inte vad jag är van vid. Jag är en riktig tomte i vanliga fall... ;) Gör som Pernilla säger; ta kontakt m ngn som kan hjäpa er att sanera ekonomin. Kronofogdemyndigheterna kan hjälpa er m det, även er bank. Se till att träffa kuratorn regelbundet, det är skönt att få prata av sig o h\*n kan ge goda råd o visa vinklingar som ni inte tänkt på. Fixa ek innan hus...det är mitt råd. Man kan bo ganska trångt även m barn o det blir oftast billigare (vet ju inte var ni tänkt bygga o hur kostnadsläget är för tomt o/el hus där). Vi byggde hus för att vi skulle skaffa barn. Sedan satt vi 7 år i ett hus utan barn innan sonen kom...nu har vi 3 ungar o hade byggt helt annorlunda! :o Reta dig inte på att din mamma tycker helt annorlunda...ni är säkert olika personligheter; hon är en "det-fixar-sig"-typ o du är mer grubblande. Är det så det är så ödsla inte energi på att reta upp dig utan säg att "Visst, vi har ju dig...det känns bra att du finns som kan hjälpa oss!" ;) Massvis m varma kramar från mig! ## Comment 19 Author: Pernilla Skaffa er för sjutton inte fler skulder och utgifter! Börja med att reda ut de problem ni har. Alltså; det blir inte som man tänkt sig med de små liven i alla fall. Jag hade också gärna haft hus, ett eget rum för bäbisen, och jag hade gärna blivit med barn för läääääänge sedan - om jag hade fått välja. Men sånt är livet med småttingar att det blir inte så där perfekt som man drömt om. De kommer när de kommer, verkar det som. Sedan om du är redo för barn nu eller ej, det kan faktiskt bara du veta innerst inne. Det praktiska kan ni hitta lösningar på men inget kan  "lösa" om du inte vill ha barn just nu. Och vet du vad, det är helt okej att inte vilja det också. Det är ditt beslut. Lycka till, lycka till, lycka till! ## Comment 20 Author: mocchino Jag förstår rätt så bra hur du känner just nu. Jag hade dock hunnit vara tillsammans med min pojkvän i ca 1år innan jag vart gravid. Pojkvännen ville igentligen inte alls behålla vilket kanske inte är så konstigt då han endast var 21 och jag 22. Plus att jag har socialbidrag, vi bor inte ihop och lite andra saker oxå.. Även jag hade "löjligt många djur", både råttor och hamstrar. Hela anledningen till att jag fick reda på att jag var gravid var just för att jag tålde inte lukten av råttorna, hade ingen koll alls på min mens.. Men jag kände att jag kommer att må dåligare om jag gör abort än om jag behåller och nånstans inom mig kände jag väl ändå att det kommer att lösa sig.. Abort var igentligen inget alternativ för mig, inte pga att jag så gärna ville ha barn utanför det kändes bara inte rätt för mig. Men jag fick övertala pojkvännen och nu sitter vi här med världens underbaraste 10mån pojke.. :) Jag har fortfarande socialbidrag, vi bor fortfarande inte ihop. Fast pojkvännen har iaf jobb och fast anställning, vilket har hjälp oss rätt mkt. Nu har jag säkert missat en massa bra jag skulle skriva och säkert halva poängen oxå då jag är så pass trött, men ville bara säga att jag vet ganska exakt hur du känner dig. Och vad du än väljer se till att du är till 100% nöjd med ditt val! Själv var jag gravid i 14:de veckan när jag fick reda på det så det vart ju rätt snabba puckar för mig.. Sen så har jag ett väldigt stort skyddsnät runt omkring mig i form av släkten som är stor och barnkär.. Så jag visste att om jag inte klarar det så har jag iaf hjälp!