# Vad ska mamma säga..? Author: skotty Jag skrev här för några veckor sen om graviditetstest osv. Gjorde ett RFSU-test som visade negativt. Några dagar senare testade jag ett clear blue som även det visade negativt. Men jag har fortfarande graviditetssymtom av flera olika slag, saker jag inte ens visste om (så kan inte inbilla mig). Kollade upp hur långt gången jag skulle kunna vara och nu är det runt 4+6. Iallafall.. Det jag ville fråga er om är hur ni berättade för era föräldrar. Nu såg eran situation antagligen bättre ut än min.. Bor fortfarande hemma, går i skolan (komvux) och jag har inte vart tillsammans med pappan så speciellt länge. Vill inte höra något om att det är oansvarigt eller nått sånt, det räcker med det jag kommer få höra här hemma. Min mamma säger gång på gång att hon inte vill bli mormor än, och hon skulle nog rent sagt bli förbannad.. Allt det praktiska känns så lätt när jag tänker på hur svårt det skulle vara att berätta för henne.. Ska testa mig om några veckor.. ## Comment 1 Author: Jespersen Jag ringde och berättade bara, men jag visste att mamma skulle bli jätteglad. Hon började tjata om barnbarn såfort jag blev tillsammans med min sambo. Jag var mest nervös för att berätta på jobbet. Jag har börjat för bara ett par månader sedan, och innan jag började på den tjänsten så har dom bara haft en massa vikarier på den och det har vart jättetufft för dom. Så när jag började så var dom ju såklart jätteglada. Jag klickade dessutom direkt med mina två kollegor.  Så det kändes ju lite sådär att gå och bli gravid direkt.. Men dom tog det ganska bra sen i alla fall, även om den ena snackar om att sluta när jag går hem ;)  Jag förstår att du är orolig över att berätta när din mamma säger att hon skulle bli förbannad.. Förhoppningsvis så ändrar hon sig när det väl kommer till kritan. ## Comment 2 Author: PogoPedagog Det kan ju gå bra för dem som inte varit ihop länge innan de får barn med. Min syster blev oplanerat gravid med sin pojkvän efetr bara några månader. Då var de båda 22 så de var ju inte jätteunga. Nu har de fyra barn och har varit tillsammans i över tio år. Jag tror man kan känna ganska snabbt om det är "rätt" person man träffat:) ## Comment 3 Author: skotty #1 Jag tror att mamma kommer bli glad, bara hon får vänja sig vid tanken bara. Hon tycker ju om barn och är säker på att hon kommer bli en sån där "bullmormor". Pappa vet om att det kan vara så redan, då jag gjorde g-testen hemma hos honom. Han verkar dock positiv. Abort finns inte på kartan enligt honom iallafall. #2 Nej, precis. I min släkt får dom flesta barn runt 18årsåldern, jag fyller 22 i år jag med. Min pojkvän fyller 25. Så vi är ju inte sådär jätteunga vi heller. Jag har väldigt stor erfarenhet av barn då jag har massa kusiner och kusinbarn som jag är barnvakt åt rätt ofta. Flera gånger i veckan t.o.m. Har ett litet kusinbarn på 1 år som jag haft ett antal nätter osv t.o.m från han va runt halvåret. Älskar barn och har längtat efter egna sen jag själv var liten typ, haha. OM det nu är så att jag är gravid så skulle jag bli glad. Det var inte planerat, men inte heller helt oplanerat. Vi hade oskyddat sex och visste vad som skulle kunna hända och var med på det, eller hur man nu ska säga. "Händer det så händer det" typ.. Det är mest detta med mamma som skrämmer mig. Mammas man gillar inte barn heller, vill absolut inte ha egna å hoppas att jag och mina systrar inte får några heller skulle jag tro (barnbarn). Nej, det är dom jag är mest rädd för. Mamma kommer nog acceptera det tillslut, men inte han. Enligt honom skulle allt vara fel, och ja visst, han har rätt. Det är lättare om man har stabil ekonomi, boende osv. Men vi skulle inte vara sämre föräldrar än dom som har det. Det går att lösa i efterhand, eller under graviditeten. Kan ju bli nån slags motivation också. Blir nog på så vis både lättare och svårare, kanske. ## Comment 4 Author: CelsiusT Är du 22 år är det väl ingen fara, då är du ju iaf vuxen. Då är det ju liksom änna ditt eget ansvar. Då är det bara att berätta om det för mamma och blir hon annat än glad så är det bara fritt fram att skälla ut henne ;P Om du är i v4+6 så innebär det att din mens är 6 dagar sen? Då borde det ju synas på ett gravtest. Mensen kan vara sen av andra anledningar, tex att man oroar sig. Man kan få graviditetssymptom som man inte trodde fanns, av att man oroar sig (been there, done that). Det enda du kan göra är att ta ett nytt test och är det negativt så gå till MVC/UM/VC eller liknande och sök för dina symptom och be dom kolla upp vad det är som är fel och varför mensen uteblir. För är du gravid så är det ju dags att gå till MVC på inskrivning och hälsosamtal redan nu.  Lycka till ## Comment 5 Author: CelsiusT Kan berätta att jag har en kompis som blev gravid på första dejten ;P Dom hänger ihop än idag och har en liten son på 2 år. Dom fixade snabbt en lägenhet att flytta in i så det var klart när bäbis kom. Dock tror jag att han hade jobb och hon studerade när dom träffades. ## Comment 6 Author: Allumania Jag har int blivit gravid ennu men har baby fabriken igång. Jag är 21 och min kille 24. Vi har varit ihop 3år, förlovade i 2år samt bott ihop i 2år. Vår ekonomi e stabil. :) Min killes föräldrar skulle bli jätte glada om vi lyckades. :) Min papps skulle sekert rycka på axlarna o bli förväntans full. Min mamma är däremot ett "problem", jag vet inte hur hon kommer att reagera. Det finns 2 varianter: 1. Utskällning. Du e outbildad. Inget stadigt jobb. Du går fortfarande i skola. Bla bla bla. Ha du fundera på abort? 2. Hur glad som helst. Vänner omkring oss skulle inte bry sig sådär jätte mycket. Lite överraskade skulle de givetvis bli :P ## Comment 7 Author: ChristineL Mamma visste om att vi hade gjort en ivf och att jag skulle testa mig den dagen. Så, ja, det var en väldigt planerad graviditet. Både hade jobb, radhus, bil, inga skulder utöver huset och hans csn. ## Comment 8 Author: Niini Jag berättade i bilen påväg hem från sommarstugan. Hon blev glad o sa att hon hade nog det redan på känn (var väl i v. 8-9 nånting då). Ingen överraskning med andra ord ;) Hade förståss varit tillsammans med pappan 8 år och gifta i drygt 1 år. ## Comment 9 Author: fridaas Världen är inte perfekt ovh förutsättningarna för när man ska skaffa barn kommer heller aldrig vara helt perfekta. Vårt första barn blev jag gravid med när jag hade varit tillsammans med pappan i 2mån, jag var 21år och arbetslös, levde på soc. Pappan va 25, arbetslös men skulle jobba i Norge under sommaren, vi bodde 14mil ifrån varandra. När jag plussade var han i Norge och jag i Sverige. Det var inte planerat någonstans men efter mycket om och men så beslöt vi oss att behålla. Hela den graviditeten var ett smärre helvete, illamående som slutade med inläggning, foglossningar, misstanke om en tiaattack (vilket det inte va sen som tur va), flytt till en håla där jag vantrivdes, massa bråk med pappan för att vi inte kände varandra hel och hållet och gick på varandra iom att båda var arbetslösa. Men vi klarade det och idag väntar vi vårt andra barn, sambon har fast jobb och jag pluggar och är timvikarie. Alla i våra familjer tog det bra när de fick veta, jag var mest orolig för pappas reaktion, så jag ringde dagen innan och sa att vi behövde prata om en sak och redan då började han förStå, sen tror jag farmor redan hade pratat med honom fast det erkände hon aldrig. ## Comment 10 Author: Angeln--89 Vi, jag och min sambo (jag 24 han 21) och vår nu 1åriga son bor hos min pappa, tillsammans med pappas sambo och 2 småsyskon till mig (17 & 22).Vi bor i ett stort hus. När jag först fick reda på att jag va gravid gjorde vi ett ultraljud(va i vecka 11 när vi fick veta och gjorde ultraljud i vecka 13) och så visade vi bilden och sa att han skulle bli morfar. Först blev han jätte arg men sedan blev han överlycklig när han fått tänka på det lite. Vi planerar att flytta i sommar/höst till eget, vi vill inget hellre men min sambo har inget jobb(vilket han förhoppningsvis får snart). Innan jag fick min son fick pappas sambos dotter, en dotter de bodde här då(2012 så det är exakt 1års skillnad mellan dem) de flyttade till eget innan min son kom. ## Comment 11 Author: [Borttaget] Jag blev gravid månaden efter att jag och gubben blev tillsammans, första ägglossningen. Det gick undan kan man ju säga men vi visste att möjligheten fanns, vi använde inget skydd och det var verkligen händer det så händer det. (fast maken hoppades väldigt mycket på att det faktiskt skulle hända).  Han har fast jobb och jag studerar, har massa år kvar.  Min pappa blev otroligt glad, han höll på att flippa ut och nu köper han bebiskläder och annat som lillkillen kommer behöva helt på egen hand. Mamma visste jag skulle reagera mer negativt i och med att jag inte är färdigutbildad. Men hon nämnde aldrig något om abort, hon sa bara att det gått väldigt fort och att hon önskat att vi väntat. Men det släppte väldigt fort och nu går hon bara och räknar ned dagarna.  Vi gifte oss när jag gått in i vecka 13, och det tror jag har bidragit till att vi inte fått höra några kommentarer från andra om att det gått för fort. Giftermålet visade på något sätt att vi verkligen menade allvar, att vi ser en framtid tillsammans. Hade vi varit tillsammans längre innan så hade ju just det kvittat, då hade ju ändå folk fattat att man menade allvar.  Var lite orolig över att många skulle tro att sonen var resultatet av en brusten kondom för det är han ju inte, såhär i efterhand spelar det väl ingen roll vad folk tror men det var viktigt just då. ## Comment 12 Author: skotty Tack för alla svar. Eftersom jag inte vet nått säkert än så har jag inte berättat nått för mamma men jag har försökt förbereda henne på det. Hon håller i loppis och nu i veckan fick hon en massa bebiskläder ifrån en släkting. Jag hjälpte mamma att sortera dom och hittade en jättefin pyjamas som jag sa till mamma att jag vill behålla.. Hon såg lite frågvis ut men sa ingenting. Sen sa jag att jag blev bebissjuk, och hon bara "det blir inte jag!". Då fråga jag henne vad hon skulle göra om jag blev gravid, och hon sa att hon skulle vansinnesförklara mig och min pojkvän. Haha.. Men sen sa hon att hon inte skulle kunna göra något åt saken men att hon hoppas att vi väntar. Jag tror hon fattar faktiskt, haha.. ## Comment 13 Author: [Borttaget] Träffade min fästman på Valborg, vi strulade och höll på för att sedan bli ett par. Nu sitter jag här gravid i v. 37 (kan tillägga att vi imorgon firar 9 månader tillsammans!) så inget längre förhållande innan upptäkt graviditet här inte. Klart tankarna rullade "kommer han sticka? Jag känner honom knappt? Blir jag ensamstående om jag behåller?" Men han ställer upp på både mig och våran ofödda. Vi är dessutom båda 18 år så det är tufft med allas "syn" på unga föräldrar. Förövrigt bor vi inte tillsammans ÄN, och jag går gymnasiet så kan inte påstå att min situation är jättebra. Men finns viljan och kärlek funkar det mesta! William, min fästman har jobb. Nu till frågan du undrade, hur vi berättade för föräldrarna. Tjaa jag gjorde testet i smyg så inte ens min fästman visste (eller misstänkte, inte jag heller då jag faktiskt bara testade för skojs skull, symtomfri och hela köret). 2 streck visade sig, jag fick panik och vägrade gå ut ur toaletten. Fick iallafall visat testet för William som greps av samma panik som mig. Kände hur jag va nära på att svimma av så går ut till min mamma störtgråtandes och frågade om hon älskade mig. Fick en varm kram och som svar "klart jag gör, vad det än gäller!" Så visade jag testet. Hon sa bara att vi skulle fundera, och vad vi än väljer finns hon där. Inte minsta tecken på att bli arg. Well.. 1 mamma kvar, en kvinna som vi skulle göra till farmor redan vid 37 års ålder. Satte oss i bilen och åkte hem till henne varav hon började gråta, gav oss en kram och sa samma ord som min mamma "vad ni än väljer finns jag där." Våra pappor däremot tyckte vi va fullkomligt dumma i huvudet men vi stog på oss, visade oss starka och stog fast vid vårt beslut att behålla. Nu har båda papporna förstått att det blir bra och hänger med på svängarna att bli morfar och farfar. så mitt tips. Berätta! Säg det rakt ut. Du kan få en oönskad reaktion men det är ditt val i vilket fall. De vänjer sig i de flesta fall med tiden och ser graviditeten som nått positivt. ## Comment 14 Author: Tina-A Jag ringde och berättade bara, men var väldigt nervös! Visste att hon skulle bli arg, det ligger i hennes personlighet, och hon sa inte grattis men skällde heller inte på mig men hon blev ju inte direkt glad. Nu såg min sitation mycket bättre ut än din TS, (jag var 21 år, 100.000kr på banken, fast förhållande sen 7 år, hyresrätt tillsammans med min fästman, båda fast jobb), hade jag varit i din situationen hade min mamma antagligen blivit fullkomligt rasande!! Folk är ju olika och reagerar olika! Du är ju vuxen och kan ta egna beslut. Jag hoppas att ni ordnar upp situationen innan ett eventuellt barn kommer bara och framför allt flyttar ut från din mammas bostad :) Känns ju lite taskigt att tvinga in ett litet barn in till mammas bostad när hon inte valt själv att ha en bebis boendes hos sig.. Men det där löser ni säkert! Lycka till!