Annons:
Etikettlivet-efteråt
Läst 1401 ggr
Anonym
Anonym
9/25/17, 1:41 PM

"Psykiskt sjuk"?

Vet knappt vart jag ska börja. 
I morse vid 04.00 vaknar min son upp som snart är ett år. Inser att han inte kommer somna om så går upp och ut i köket och tänker att han är hungrig. Han blir jätteledsen och vill inte äta. Går då för att byta blöja då det är mycket i den och det går inte alls bra. Han skriker ännu mer. Då kommer min sambo ut och undrar vad det är för fel och varför han skriker. Han anser att jag borde ha bett om hjälp. (har inte hunnit med det än). Han tar bara över honom och börjar ifrågasätta varför jag inte säger till och varför han skriker. Vilket resulter i att jag blir irriterad då han inte slutar tjata om det. Då börjar han påpeka ännu mer. Jag säger åt honom att sluta men det gör han inte, han bara maler och maler vidare. Då blir jag förbannad på riktigt. Känner att han inte lyssnar utan han ska berätta hur dålig jag är och då blir jag ännu mer förbannad. Till slut är jag "psykiskt sjuk" som inte kan kontrollera mina känslor och prata lugnt. Det enda jag ber om är att han ska sluta tjata och fokusera på våran son så får vi prata om det vid ett annat tillfälle. Men icke, han fortsätter och till slut får jag höra att han misstänker att jag har varit så med våran son och det är därför han är ledsen.

Enligt min sambo är jag psykiskt sjuk och han anser att det är jag som behöver söka hjälp. Att han inte vet om han törs lämna våran son med mig. (inte första gången detta händer och det är alltid samma visa. Han respekterar inte mig som vill prata om det vid ett annat tillfälle utan han bara maler på och så är det jag som är problemet).

Jag ber honom att sluta med han gör inte det och då blir jag förbannad för att han inte lyssnar. Jag känner mig verbalt våldtagen. =( Nej är inte ett nej när han fortsätter att mala vidare.

Slutade med att jag gick ut med barnvagnen och då somnade han direkt.

Är det bara mig det är fel på eller är vi båda en del i problemet?

Har även skrivit inne på barn.ifokus.

Annons:
Djurälskaren87
9/25/17, 4:46 PM
#1

Tycker absolut inte det är fel på dig. Tycker det är elakt av din sambo att säga dessa ord och lägga över allt på dig? Att han inte litar på dig när du är ensam med eran son? Är de för att sonen gråter? Barn är ledsna ibland? Förstår inte varför din sambo säger dessa ord?

Baaazinga
9/25/17, 5:19 PM
#2

Hej, Det är i min mening nästan aldrig bara den ena personens fel att man bråkar. Låter verkligen tufft om han heller inte vill lyssna när du ber honom sluta och att ni ska ta det sen. Går det att prata med honom senare och inte så tidigt på morgonen. Fråga honom hur han ser en lösning? Är svårt att uttala sig riktigt. Hur har er relation sett ut tidigare? Innan barn? Att barn är ledsna och vaknar etc har ju inger att göra (oftast) med att man är psykiskt sjuk? Och av vilken anledning skulle han inte kunna lämna er son med dig? Förslagsvis kanske parterapi skulle kunna hjälpa om det är svårt att kommunicera. Kram!

Fien
9/25/17, 5:34 PM
#3

Har din sambo varit ensam med er son en hel dag? Utan att du är hemma? När min sambo hade sin första pappadag så insåg han hur det är att ha barn på riktigt! Innan dess hade jag nog "servat" lite för mycket…. så ett tips kan vara att låta honom ta sonen en hel dag (och göra allt du gör med matning, blöj- och klädbyten,, tröst + hinna med hushåll och sig själv) och sen kan ni diskutera huruvida du är "psykiskt sjuk" eller inte. Barn skriker och innan de kan tala om vad som är "fel" så är det ju en gissningslek. Mat och blöja är ju två säkra kort men kan ju likaväl vara tänder, en dröm, förkylning, saknar förälder etc…

Tassen94
9/25/17, 5:40 PM
#4

Min spontana tanke som någon annan också nämnde: parterapi! Jag och min man går i det. I vår kommun är det gratis (Familjerådgivningen). Om det är ett återkommande problem för er att ni hamnar i konflikt med mycket ilska är det VÄLDIGT skönt att det finns en tredje part som håller allt under kontroll. Oftast får man fram mycket mer när man kan prata lugnt och sansat med varandra. Men det kan vara svårt när man är själva och brusar upp sig. :)

RoxannaS
9/25/17, 8:30 PM
#5

Det är väldigt påfrestande med barn. De är tufft innan man lär sig allting. Men de kommer alltid vara tufft ändå. När man väl lärt sig hur barnet funkar så förändras något och man står i samma sits igen. Du är inte psykiskt sjuk för att du inte kan få ditt barn att sluta vara ledsen. Ett barn dör inte av att vara lite ledsen ibland. Och ibland är det hemskt svårt att veta varför barnet är ledsen och då kan man ju inte annat än att försöka hitta orsaken. De kan man inte klandra någon för att man inte lyckas med direkt. De är svårt. Tycker du bör överväga om du verkligen vill fortsätta spendera ditt liv med denna Karl. Tänk på dig själv i första hand. Och ditt barn såklart. Hur mycket kommer de inte sätta sig på barnets psyke om ni bråkar inför h*n?


Vill du bli sajtvärd? Besök listan på sajter som söker ny värd!

Sajtvärd på Anslagstavlan, Diabetes, Djurannonser & Misshandel iFokus
Upp till toppen
Annons: