Förlossningsberättelser

Min förlossning

2017-09-16 19:17 #0 av: coolawhippets

Jag låg till sängs och tittade på serien smallville (hade tråkigt) så sent som 02.00 på natten, därefter släckte jag ner för att sova. Men snart vaknade jag bara 2 timmar senare, alltså 04.00 med vad jag trodde vanlig magknip. Även om jag sprang på toan x antal gånger utan några större resultat och knipen vägrade försvinna så började jag smått ana vad som kunde vara på G. Jag satte mig i soffan, klockan var då 05.00 och började ta tid mellan "värkarna" som än så länge var milda. Men hur milda dom än var så var de skapligt täta, på 10 minuter hade jag 3 värkar. Sambon som skulle upp och jobba klev upp 6.00 och undrade då varför jag satt uppe. Jag sa att jag misstänkte att det var värkar på G och tog tid. Han skyndade sig att ringa in till förlossningen för att rådfråga när vi eventuellt skulle åka in och om han nu skulle hinna att jobba. Till svar fick han att det skulle ta en sån lång tid just pga att jag var förstföderska så dom tyckte att han skulle hinna åka och jobba.

Men så snart han åkte började värkarna göra allt ondare och mer tätare. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag stod på alla fyra på golvet ett tag och sedan på knäna med huvudet och armar i soffan. Jag gjorde det förmodligen många gör, att börja gråta men snart så kickade "överlevnadsinstinkten" in och jag slutade gråta och blev mer fokuserad. Jag ringde till förlossningen och berättade att jag hade ont och värkarna var täta med bara 2-3 minuter emellan. Dom svarade att jag fick gärna åka in. Eftersom vi bor 2 timmar ifrån förlossningskliniken så visste jag att det skulle ta ett bra tag innan vi kom fram och då satt sambon på jobbet (kom precis fram) då jag ringde och hade då ca 40 min bilfärd hem.

När allt det var klart fick jag fokusera vidare på varje värk som gjorde skitont men ändå hanterbart. Jag kunde inte hålla helt tyst utan blev tvungen att skrika. Och redan här kan jag säga att många sagt att skrika hjälper inte, men det gör många! Och det är ett sätt att tackla den smärtan! Sambon kom hem, han sprang fram och tillbaka med att packa bilen med väskor och såg till att någon kunde komma och hämta våra hundar. Jag skyndade mig ut till bilen innan nästa värk och snart var vi på väg. Det kändes overkligt att vi skulle få ett barn, att det verkligen skulle ske nu, alla tankar strömmade igenom under färdens gång. Värkarna kom nu varannan minut och snart blev det jobbigt, en hel timme kvar innan vi skulle vara framme och jag upplevde att pausen mellan värkarna inte avtog helt utan var en mild smärta. Det var jobbigt men tiden gick skapligt snabbt ändå för snart var vi äntligen framme! Dock var det ingen där att ta emot mig även efter vi ringt på dörrklockan. Men så snart jag kom in blev jag väl omhändertagen.

Nu är det lite tråkigt att det är lite luckor i mitt minne. Antagligen vill man inte komma ihåg all smärta. Först kollade de hur öppen jag var och sa förvånat att det var 6 cm öppet, sedan ville de att jag skulle försöka tömma blåsan, just för att jag ville ha ryggbedövning. Eftersom mitt vatten inte hade gått fick dom skrapa på hinnan. Men när jag väl fick bedövningen så hann jag bli öppen 9 cm. Vid varje värk så tröck det hemskt mycket nedåt och det gick inte att hålla emot direkt. Jag kommer ihåg mig säga att jag lätt skulle kunna föda fler barn (innan han kom) då värkarna inte gjorde så överdrivet ont som jag ändå trodde. Snart ville de att jag skulle prova krysta och då såg de att han var på väg så det var bara att fortsätta krysta. Det gjorde svin ont när han var på väg ut, jag vet inte hur jag såg ut men enligt min sambo var jag knallröd och skrek för fulla muggar. Jag började krysta klockan 12.10 och på 4 krystningar inklusive den jag provade så var han ute klockan 12.16.

Känslan när han kom ut och skrek var helt obeskrivligt underbar. Min blick gick från min älskade sambo som själv stod i tårar till alla sköterskor och min son. Jag grät av lycka, jag kunde inte fatta att det lilla liv som växt inne i mig äntligen var ute. Jag fick äntligen hålla om det liv jag väntat på i hela 9 månader. Jag vet dock inte hur mycket jag fick sy men det var någonstans mellan 4-6 stygn. Förlossningen gick oerhört snabbt och även då sa jag att jag lätt skulle kunna föda fler barn. Jag tjatade om och om igen att jag var vrålhungrig efteråt, då jag inte hunnit ätit något. Dom kom snart in med mackor som jag glatt satte mig upp för att äta medans sambon fick hålla i sin son för första gången.

Kort sagt så började värkarna klockan 04.00 den 16/5-2017 och slutade klockan 12.16 den 16/5-2017.
Genom denna resa fick vi en otroligt vacker och frisk liten pojke!
Han vägde 2960 gram och var 48 cm lång.
Föddes i vecka 38+5.​

Nu har jag dom två bästa killarna i mitt liv!

Kafys kaninuppfödning
Anmäl
2017-09-16 19:21 #1 av: coolawhippets

Idag är min pojke hela 4 månader exakt, här kommer bilder på honom :)
Nyfödd, 1 månad, 2 månader, 3 månader och 4 månader gammal :D

Kafys kaninuppfödning
Anmäl
2017-09-16 23:37 #2 av: Pontiac57

Grattis! Låter som en bra förlossning och strongt av dig att våga låta din man åka och jobba med dom långa bilfärderna! Haha

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.