Behöver få skriva av mig...
Jag måste få skriva av mig, ångesten äter upp mig!….. Jag har blivit oplanerat gravid, vi skydda oss men plussa i fredags då mensen va 1 vecka sen. Jag har gråtit hela helgen, detta va absolut inte något vi hade planerat skulle hända nu. Vi hade tänkt att försöka oss på ett syskon om ca 1 år kanske, vi har alltid tänkt att dottern ska va runt 2,5-3 år när vi ska försöka att skaffa syskon. Nu har vi en dotter på lite mer än 1,5 år. Bara tanken av att jag ska dela på mig och dela min uppmärksamhet med ett annat barn äter upp mig. Jag får en sån brutal ångest och dåligt samvete att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill inte dela på min uppmärksamhet, jag kan inte se mig älska någon annan en bara min dotter!! Jag vet! Det låter helt galet, dumt och egoistiskt!!!! Jag skäms över mig själv som tänker så här och kan inte glädjas över graviditeten alls!. Ibland kan jag känna "klart som tusan det är blir bra", sen vänder det lika fort och jag känner att det här går inte och att jag inte vill!!. Just också varför planerna på syskon nästa år är för att vi precis köpt hus (behöver tjäna pengar, Är fortfarande mammaledig), har precis fått nytt jobb och har en provanställning som är på 6 månader som börjar i september och vi är helt enkelt inte redo… Sen vet jag att alla graviditeter är unika, men med dottern hade jag alla symptom som man nog kunde ha och jag fick dom innan jag ens plussa. Jag va sjukskriven hela graviditeten pga extrem gravidillamående som börja redan vecka 7 och sluta inte förens hon va ute i vecka 41. Och det skrämmer mig något brutalt och även det gör att det dåliga samvetet över dottern kommer. Att jag inte kommer orka finnas för henne till 120 % (pappan finns självklart med, men hon är extremt mammig och jag är en känslosam hönsmamma haha) och leka med henne. Är livrädd att jag inte kommer kunna jobba pga att jag kanske mår lika dåligt igen, att jag inte får va kvar på jobbet pga graviditeten, att jag inte kommer orka skola in dottern på förskolan (kontrollbehovsmamman är igång igen haha) osv. Denna gång kände jag på en gång att jag blev gravid, bara någon dag efter vi hade sex så fick jag molvärk och jag har aldrig mensvärk. Och det höll i sig till och från hel tiden och väldigt kraftig sådan att jag fick ta tabletter pga smärtan vissa dagar. 5 dagar innan BIM fick jag en liten liten blödning som höll på i ca 4 dagar. Det räckte med att ha ett trosskydd men det kom ibland lite brunt och ibland rött färskt blod och jag mådde illa. Men när väl BIM dagen kom så har jag inte känt någonting, absolut ingenting! Alla "spymtom" jag hade är bortblåsta och jag blöder inget mer. I fredags tog jag ett test och det visade som sagt plus och det va 7 dagar över tiden. Kan det va så eller va det ett missfall jag fick? Jag tänkte först att det va en nidblödning eller att det fäste sig liksom. Har fått ett missfall innan dottern och då försvann alla symptom också, men då kom det i alla fall ut en blödning som va mer som mens.. Jag vet inte vad jag vill få ut av detta men kände att jag va tvungen att skriva av mig, vi har inte berättat för någon så har ingen att ventilera mig med. Min sambo är väldigt chockad också och säger inte så mycket.. Hoppas ni orkar läsa allt. Kram på er och jag hoppas att ingen tar illa vid sig av att jag tänker och känner såhär, jag är i chock och jag vet att det kommer bli bra men just nu känner jag ingenting, är helt tom..
Kram på er! Börja med att ta reda på hur långt gången graviditeten är, sen kanske ni ska sätta er ner och fundera på vad ni vill och vad som känns viktigast för er så får ni ta beslut där efter. Lycka till!
Jag skulle också ta reda på hur långt gången du är och sen fundera hur ni vill göra tillsammans. När det gäller nr2 så tror jag de flesta föräldrar har nån sorts ångest över hur man ska klara av att dela sig och sin tid. Hur kan kärleken räcka till liksom? Både jag och maken har samma känsla och då är vi nu i v28 med tvåan. Men jag tror helt enkelt det bara löser sig. Sen har jag haft dåligt samvete över att jag mått dåligt och inte orkat med sonen. Då har hans pappa ännu mera fått ta ansvar. För dig kanske det då skulle betyda(och vara svårast) att släppa kontrollen och låta pappan sköta saker trots att din dotter är mammig?
Åh va ni är underbara som tar er tiden att svara mig, ni är guld värda verkligen!! Jag ska ringa till kvinnokliniken imorgon, men jag tror att jag är i vecka 6 eller något sånt efter lite funderingar. Men i vilket fall vill jag bli undersökt för att se så allt ser rätt ut, jag tog ett till test idag och jag tycker mig se att det är något svagare nu… och det gör mig såklart lite orolig. Så även om dom inte kan se något tickande hjärta nu borde dom väl kunna se om graviditeten avslutats? Och ut efter det bestämma oss, den största chocken för mig har lagt sig men det dåliga samvetet kan inte släppas :( och så fort dottern somnat för kvällen börjar jag gråta för jag får så dåligt samvete och jag sitter och bara väntar på att bomben med illamåendet ska släppas och att jag ska bli sängliggandes i 9 månader igen, det är min skräck…. vill finnas för min dotter varje sekund på dygnet. Som du säger #2 så är det nog det som är svårt för mig, att behöva "släppa" lite på kontrollen och att alltid alltid finnas och göra allt. Nu låter det som att min sambo inte gör ett dugg, han är verkligen bäst och är en underbar pappa. Men det är bara så jag är.. jag har tex otroligt svårt med att dottern ska börja förskolan nu, jag skulle vilja va hemma med henne för alltid! Ångesten över det har också ätit upp mig, har nog svårt med förändringar som gäller min dotter och att "hennes och min stund är över". Haha när jag läser allt jag skrivit så låter jag som ett riktigt psyko 🙈… Låter också skönt att höra att det är fler som känner som jag ang det dåliga samvetet med syskon ❤