Denna graviditeten har jag känt precis så, var övertygad om att bebisen var död för jag kände mig verkligen inte gravid alls. Inga symtom alls. Tror det är i Novembertråden jag ventilerade min oro hundra gånger om. Var en oerhörd lättnad när jag började känna sparkar.

Oj, ingenting, inte ens ömma bröst el mol? Fick du åka och kolla upp det eller väntade du basa ut tills rutin ul, eller har du kanske inte sett ngt förutom att du känt sparkar? Jag känner av ömma vårtor och tycker magen är svullen till o från, men tycker inte de känns som om jag är gravid alls, inte ens lite. Tycker ju att jag borde känna att något finns där/växer där inne men icke. Har en dotter sen tidigare och med henne hade jag symptom heeeela tiden som varierade dag till dag, därför jag tycker de är så konstigt!

Min förra graviditet hade jag väldigt lite symtom. Lite ömma bröstvårtor, lätt illamående enstaka dagar och ibland lite molvärk. Trött var jag under ett par veckor också men det kunde jag lätt skylla på att vi hade en intensiv 2åring hemma. Då jag hade haft ett MA ett halvår tidigare var jag såklart skitnervös och övertygad om att jag hade fått det igen, men på kub såg vi en liten filur som nu är 4 mån. Med första barnet hade jag inte heller så mycket symtom, men iallafall fler och tydligare än den här gången.

#2 Hade lite molvärk men det kunde ju lika gärna vara kroppen som förberedde sig på att stöta ut fostret tänkte jag då. Vet inte varför jag varit så oerhört nojig denna gång, bm hade en teori om att man är mer realistisk när man fått barn tidigare och vet hur skört allt är så att man inte tar något för givet. Och att man på ett annat sätt vet vad man förlorar om det går illa. Jag började känna fladder vecka 13 redan som tur är, fördelen med att inte vänta första barnet antar jag. Sen har vi en doppler som vi kan lyssna med hemma, testade den i vecka 12 och lyckades höra. Men utöver det gjorde jag inget förrän vecka tolv. Försökte hela tiden tänka att om det nu skulle vara så illa så kunde jag ändå ingenting göra. Jag har fött två friska barn och litar ändå på att kroppen sköter det där, en trygghet mitt i eländet just då.

Förrän rul*

#4 jag har nog också varit mer orolig men också mindre orolig denna graviditet. Vet ju att dom inte kan göra något om det visar vara ett missfall och att jag ändå har en frisk liten fis. Så när jag blödde eller när symtomen försvann ibland så tänkte jag mera att jahapps.

#6 Ja, men så känner jag också, mer orolig men mer förlikad med tanken vid att det kan gå fel på något vis. Nu har all extra oro släppt dock, bara den där vanliga kvar, den där man alltid känner för sina barn :)

Tack till er som svarat hittills. Är lite tröstande :) J Så känner jag med, bli väldigt rädd till en början när man känner art ngt saknas/är för mkt än tidigare, men rill slut kommer man fram till att " de blir som de blir" man kan ju inget göra mer än att hoppas.. så får man ta den ledsamheten därefter.

Någon mer som vart med om samma eller liknande?

Jag hade molvärk som enda symptom då och då. Ibland gjorde det vansinnigt ont, så att jag kände att nu börjar det blöda. Det gick vägen och en frisk liten tjej föddes i september förra året.

I v.7 vet många knappt om att de är gravida så det finns många där ute utan symtom. Min första graviditet märkte jag först av efter det gått 8 fulla veckor. Innan dess var allt normalt med mig.

#11 hade du en vanlig mens däremellan då också? Innan vecka 8 alltså?

Den gången var min första som gravid så mensen hade varit normal innan. Men min har aldrig varit helt regelbunden så jag tänker inte så mycket på det. Efter vårt MA kanske jag fick en mens men är otroligt osäker. Blödde och blödde och blödde sen slutade jag och hade kanske lite yrsel men var väldigt osäker. När jag så kollade upp allt var Joel cirka 5-6v..