Annons:
Etikettförlossningsberättelser
Läst 3129 ggr
Lojs
2017-07-26 12:00

Förlossningsberättelser

Jag tänker att det vore kul med en tråd där alla som vill kan dela med sig av sina förlossningsberättelser, lite av en samlingstråd. =) Älskar förlossningsberättelser! Särskilt långa och detaljerade! Varna gärna tidigt i inlägget om berättelsen är "läskig" på något vis, så kan man låta bli att läsa om man inte vill!

Jag börjar, detta är berättelsen om när min son föddes, för nästan 9 år sedan, har klistrat in texten från bloggen jag hade då:

Håll i er, den här är lååång. 😉
Ingen läsning för någon som är gravid med första barnet, jag säger rent ut hur det var och det var inte roligt…

Heller ingen lösning för den känslige, jag skriver verkligen helt ärligt som det var, utan omskrivningar.

Första värkarna kom vid kl 11 på kvällen på söndagen. Jag visste att det var ”riktiga” värkar eftersom mina sammandragningar i graviditeten inte gjort ont, men nu var det som riktigt ond mensvärk.

Jag blev hur glad som helst, det var 5 dagar kvar till bf och jag var INTE sugen på att gå över tiden, min graviditet var riktigt jobbig med foglossning och så.

Värkarna var oregelbundna, 6-11 minuter emellan. Sambon fick åka iväg med hundarna till mina föräldrar i förebyggande syfte, vi visste ju inte om det skulle gå fort eller ta lång tid, så det var ju lugnast att skicka bort hundarna direkt.

När han kom hem så tyckte jag att värkarna började avta lite och det gick jag inte med på, så jag fick med mig sambon ut på en promenad som faktiskt hjälpte lite.

Väl inne igen så ringde jag förlossningen, inte egentligen för att jag ville in, utan för att ”säga att jag finns”. Tyckte inte jag blev bemött särskilt vänligt, lät mest att jag var jobbig som ringde när jag inte var på väg in. Jag blev i alla fall rekommenderad att försöka vila, så vi gick och la oss.

Jag vaknade igen efter ca 1,5 timme och tyckte värkarna var tätare. Klockade dem liggande i sängen och fick det till 3-4 minuter emellan, det brukar sägas att man ska åka in när man har tre minuter emellan, så jag väckte sambon och ringde förlossningen igen.

De tyckte att jag skulle fortsätta klocka lite till och ringa när jag hade 3 värkar på 10 minuter, sambon klockade åt mig och fick det till 4 värkar på 10 minuter… Jag ringde direkt igen och sa att vi var på väg in.

Det blev stressat som tusan, vi slängde på oss kläder och kraffsade ihop allt som skulle med, allt medan mina värkar var riktigt jobbiga.

Vi anlände till förlossningen och skrevs in 04.35 måndag den 13/10.
Jag hamnade i en säng och så satte de på mig ett ctg, det visar dels bebisens hjärtljud och dels mina värkar. Det var positivt att kunna se på maskinen när en värk var på väg tyckte jag, då kunde jag hantera den lite bättre, slappna av och så.

Bebisen tod det hela med ro, verkade inte alls bry sig särskilt mycket om att mamma led, reagerade på en värk då och då bara.

Det var jobbigare än vad jag var beredd på det här med värkarna annars. Jag lyckades ofta slappna av i början av värken, ”jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det”, som tävlingsmänniska så vet man ju vikten av positivt tänkande. 😉

Men jag orkade ofta inte med hela värken, utan i slutet blev det gärna ”jag vill inte, jag vill inte, det gör ooont!” Jag fick panik av smärtan helt enkelt. Det var ok när bm var inne i rummet, jag skärper gärna upp mig runt folk så då slappnade jag av lite bättre och lyckades alltså lite bättre.

Efter ca en halvtimme med ctg så kopplades det bort och jag undersöktes. I min journal står det ”Ctg kopplas bort, korta, täta sammandragningar”

Undersökningen var för mig en stor besvikelse, jag vara bara öppen 1cm och tappen hade 1cm kvar (sådar finns det ju folk som går runt i veckor innan förlossningen…)

Bm var dock positiv, alltid något.

Jag fick frågan om jag ville ligga i badet en stund, de har ett lite ”sparum” med stort badkar, levande ljus och grejer. Vissa tycker det lindrar med ett varmt bad och att spola varmt vatten över magen när man har en värk.

Det funkade inte på mig dock, jag är lite knäpp. 😉 Jag fick panik över att vara viktlös i vattnet när jag hade en värk, så jag gav upp badandet efter en knapp timme.

Sedan (06.30) så stor det till och med i journalen att jag tyckte det var jobbigt, och jag fick ett par panodil. (Jag har fruktansvärt ont, så ger de mig panodil…) Bm tyckte i alla fall att jag var duktig och bra på att slappna av. Här hade det kommit lite teckningsblödning.

Men det jobbiga för mig var att avslappningen inte hjälpte, jag trodde i förväg att det skulle hjälpa i ganska stor utsträckning och jag hade verkligen tränat på att slappna av, andas rätt och så. Men det hjälpte bara marginellt och det var ganska jobbigt rent psykiskt för mig, när jag trodde jag hade med mig ett verktyg för att hantera smärtan.

Jag fick in en gåstol, vissa tycker det är lättare att stå upp en stund och röra på höfterna under värkarna. Men inte jag inte, jag ville hellre ligga ner.

07.15, ny bm, de sätter ctg igen, korta men smärtsamma värkar med 3-4 minuters intervall.

08.05 Ny undersökning, ytterligare en besvikelse, jag är i exakt samma läge som när jag kom in, öppen 1 cm och tappen 1 cm, inte så roligt efter all den smärtan… De föreslog morfin, vilket jag var mycket positiv till…

09.20 ”pat. upplever inte ngn större lindring av Morfinet. Längre mellan sdr, men dessa är starkare. Sätter sig i duschen.

Åter igen rekommenderas jag varmvatten som smärtlindring, det hjälpte ju inte så bra senast, men jag var i ett läge där varje halmstrå var riktigt välkommet.

Efter en stund i duschen så kom jag fram till att det funkade lite att spola med varmvatten bara precis under värken, eftersom det flyttade mitt fokus lite, inte för att det gjorde mindre ont. (Åter igen är det den mentala biten som påverkar.)

11.30 så har jag ätit och det gjorde mig i alla fall lite bättre till mods, kunde jag väl kanske räknat ut själv. 😉Jag tycker värkarna är mer sällan, men de är desto starkare istället, så jag vet inte hur positivt det är, men det var skönt att kunna återhämta sig lite emellan varje iaf.

Medan jag satt där i duschen så hittade jag på ett belöningssystem för mig själv, jag hade med mig red bull (som jag gillar, men inte druckit under hela grav eftersom gravida och ammande ska vara försiktiga med det) och choklad. För varje värk jag överlevde så fick jag ta en klunk red bull eller en ruta choklad, det hjälpte faktiskt något, varför tipsade ingen om det? 😉 (För att folk inte är klickertränare kanske. 😉 )

12.10 Jag tror att vattnet kanske gått, en ny undersökning. Vattnet har inte gått, men nu har det faktiskt hänt saker, tappen är helt utplånad och jag är öppen 3 cm.

Jag tillfrågas om jag vill ha EDA (ryggmärgsbedövning) och det vill jag självklart väääldigt gärna! 😉 Nu får jag dessutom äntligen lustgas med, så skönt att få något att hantera smärtan med!

Så skönt med lustgasen, den tar inte bort smärtan, men det blir klart lättare att leva med den.

Narkosläkaren som la EDA:n var någon form av överläkare och grymt duktig! Jag fick lokalbedövning, han grejade lite och jag de började prata om annat, jag låg och väntade på sticket och frågade om det redan var klart, och det var det… Jag kände den inte alls, jag som hört att det kan göra så ont!

13.25 Så tar bm hinnorna, klart fostervatten, ett gott tecken som betyder att bebisen inte bajsat i magen, det kan göra den sjuk.

14.20 står det att EDA:n har god effekt, den märktes inte så mycket från början, men sedan så tog med bort den värsta udden av värkarna.

Efter att jag fått både lustgas och EDA så mår jag nästan bra, timmarna med lustgas flöt fort förbi. Mycket av tiden så var jag helt inne i mig själv, de tyckte att jag var helt ”med”, men jag låg på gränsen mellan dröm och verklighet mellan värkarna när ingen pratade med mig.

15.40 så får jag en ny bm, jag gillade inte henne riktigt lika mycket som den förra som var en riktig ängel, hon var ju trevlig, stöttande och allt sådant, men det var något som inte riktigt klickade för mig. Det var dock långt ifrån så illa så att jag ville byta, så jag sa inget om saken.

17.00 Så får jag börja krysta, jag hade känt för att krysta ett tag, det var jättesvårt att låta bli. Men då fick jag äntligen ge efter för vad min kropp ville. Jag var öppen 10 cm och bebisen låg precis vid bäckenbotten.

Krystvärkarna är väl i sig inte så mycket värre än de andra värkarna nu när jag tänker efter, men det var jobbigt på ett annat sätt.

17.20 så har jag lite dåliga värkar och ingenting händer, bm vill ge mig värkstimulerande medel, men så länge bebisen mådde bra så vägrade jag. Värkstimulerande kan ge så kraftiga värkar att bebisen får syrebrist vilket i sin tur faktiskt kan ge cp-skada. Inget jag ville riskera så länge ctg:t sa att bebisen mådde bra, oavsett hur ont jag råkade ha.

De stänger av EDA:n eftersom den kan göra att värkarna blir sämre, och den behövs tydligen inte under krystvärkarna, jag protesterar högljutt mot att den ska bort, men jag fick ge mig för bm som faktiskt vet vad hon pratar om.

 Innan detta hade jag legat på rygg mest, nu bad bm mig att ställa mig på knä mot den uppföllda ryggen på sängen, jag ville INTE, det gjorde tillräckligt ont som det var och tanken på att flytta sig och dessutom stå upp var inte lockande. Men jag gav mig och det var väl tur, det satte fart på det hela igen. Även om jag hade total panik när jag stod där, jag ville verkligen inte, jag tror till och med jag skrek något i stil med ”Jag vill inte, jag vill inte, nej, nej, nej, jag vill härifrån!!!”

Mellan värkarna var jag inte alls i den här verkligheten, jag var totalt borta, i något drömland, vilket ingen märkte, jag verkade visst fortfarande vara helt klar och med.

Så här i efterhand så var det lite coolt hur väl coachningen i krystvärkarna fungerade, först skrek jag i värkarna, sedan blev det mer ett grymtande, bm bad mig att vara tyst och ta i istället för att låta och det kändes verkligen hur det gjorde skillnad. (Kändes, i både positiv och negativ bemärkelse, positiv som i att bebisen åkte neråt, negativ som i att det det gjorde skitont, verkligen så extremt ont att jag inte kan beskriva det i ord. )

När bebisen väl skulle ut så fick jag lägga mig på sidan med ena benet i en sådan där gynbenhållare. Fy fan vad ont det gjorde, det där allra sista när bebisen skulle ut och när den åkte ut. Jag trodde inte man skulle känna så tydligt att det var bebisens huvud man hade mellan benen, att det var huvudet som åkte ut, och sedan att det var resten av bebisen som åkte ut. På film så brukar ju bm alltid berätta för mamman att ”nu kommer huvudet” osv, så jag hade inte tänkt att det skulle kännas så vidrigt tydligt.

Det blev nog många ”NEJ, NEJ, NEJ, JAG VILL INTE!!! Under detta, jag ville verkligen inte, jag ville av hela mitt hjärta springa därifrån!

Undrar om jag hade mycket otur, man hör ju många tjejer som inte alls tycker förlossningen var så farlig, typ: ”det gjorde ju ont, men jag kände hela tiden att jag skulle klara av det”. Den upplevelsen hade jag inte alls, jag trodde inte alls jag skulle klara av det. Visst, många tror att de ska dö, och det trodde jag i och för sig inte, men jag hade en så extrem panik att jag aldrig varit med om något liknande.

Från journalen: ”17.47 En gosse framföds på en värk i framstupa kronbjudning. Skriker strax. Apgar 9-10-10”

Det första den lille gossen gjorde när han blev upplyft till mig var att han kissade på mig, sambon skrattade… (Men det fick han igen under natten när han bytte blöja och skrutt kissade honom i ansiktet 😉 )

Vi hade begärt så kallad ”sen avnavling”, dvs att navelsträngen får pulsera färdigt innan man kapar den. Det där sista när navelsträngen pulserar så får bebisen blod från moderkakan som dels ska göra bebisen piggare direkt, dels får den stamceller och andra nyttigheter med sig.

Det tog ett tag innan moderkakan kom ut, det fick komma in en annan bm som hjälpte till att få ut den, men just det kändes inte så farligt, jag fick lustgas och så, och den största smärtan var ju borta.

Jag sprack inte, men fick något som bm kallade ”skrubbsår” vid sidan som fick sys, men det är ingenting i jämförelse med om man typ spricker bakåt.

Detta var förlossningsberättelsen det, tyvärr så blev det en fortsättning på det hela.

När bebisen var ute, då ska allt vara bra. Men efter en stund fick jag ont i underlivet. 19.00 står det i journalen. Jag trodde det var stygnen, som gjorde ont när lokalbedövning som användes till dem släppte.

Fy vad ont det gjorde! Mer och mer ont efter hand, nästan som en enda lång värk, som aldrig tog slut. Jag fick panodil igen, en starkare sort, de hjälpte inte ett skvatt.

Jag blir undersökt, men det syns inget konstigt. Jag känner mig barnslig, gissar på att det är stygnen som gör ont, men att jag är en mes som med lägre smärttröskel än andra.

Jag fick i alla fall morfin i mitt dropp som gjorde saken lättare att härda ut, men inte bra.

Bebisen fick amma lite, det minns jag inte ens. 

Läkare tillkallades, han hade bara en patient innan mig, men jag fick vänta mellan 21.30-23.00 innan han kom in och jag fick en diagnos, den väntan var bland det värsta på hela dagen…

Innan diagnosen så hade de försökt få upp mig till toa, jag kom två steg och skrev sedan rätt ut och satte mig på sängkanten. Vägrade gå mot toaletten och vägrade gå tillbaka två steg och lägga mig i sängen, det gjorde vidrigt ont. Till slut insåg jag att jag inte kunde sitta där på kanten i evighet och jag tog mig tillbaka till sängen.

Förstå hur jobbigt detta var mentalt, efter bebisen är född så ska allt vara frid och fröjd, alla nöjda och glada, istället fick jag gå igenom ett nytt helvete. (Inte lika farligt som att föda barn, men illa nog.)

Diagnosen var ett hematom i bakre slidväggen. Ett hematon är samma sak som ett blåmärke. Alltså ett blodfyllt område typ. Kul ställe att få blåmärke på, tycker ni inte..?

En ganska ovanlig förlossningskomplikation, och det ska jag råka ut för… Men å andra sidan har jag alltid haft lätt för att få blåmärken. (Mamma vågade knappt ta mig till bvc när jag var liten, eftersom jag jämt var full av blåmärken efter trillningar och liknande, hon var rädd att de skulle tro att jag fick stryk hemma.)

Det var så illa att det blev det operation, tror till och med de flyttade på någon annan operation för att jag skulle få komma in.

23.40 Efter ett par väldigt smärtsamma sängbyten och en sköterska som verkligen inte borde få sätta en nål i någon (tror hon prövade typ 6 gånger på olika ställen innan hon bad om hjälp, mina blodådror bara gick sönder för henne.) så hamnade jag på operationsbordet.

Eftersom jag ätit två mackor efter förlossningen så fick jag inte sövas, utan jag fick en ny ryggmärgsbedövning. Den här narkosläkaren var lika bra som den jag hade under förlossningen, det kändes bara som ett vanligt litet nålstick när hon satte den, utan lokalbedövning och allt.

Vaken operation är inget jag rekommenderar, läskigt att vara helt avdomnad och känna hur de grejar. Trots allt morfin mm så var jag oväntat klar i skallen, men i slutet av operationen höll jag på att somna, jag hade ju bara fått 1,5 timmes sömn dagen innan. (Jag frågade till och med om det var ok att somna, var rädd för att jag skulle råka röra mig i sömnen, vilket naturligtvis inte hade gått.)

Jag citerar från operationsjournalen: ”Vid inspekt/palp noteras ett gåsäggstort hematom till höger.” Inte konstigt att jag hade ont, eller vad säger ni?

40 minuter tog operationen. De tömde ut allt blod och sydde igen så gott det gick där blodet hade läckt.

Ur journalen: ”Blödning på op i samband op: 600 ml.” (Under förlossningen blödde jag ca 250 ml, så totalt en knapp liter blod förlorade jag)

Efter operationen tyckte jag det var jätteläskigt, på uppvaket och intensivvårdsavdelningen. Jag kände inte mina ben, jag darrade frenetiskt till och från, var yr och en smula illamående. Ögonen var ömma efter all gråt av smärta och halsen av öm av mitt skrikande på förlossningen. Jag kände mig inte mänsklig alls.

Sambon och bebis fick komma till mig så jag kunde amma lite, det var skönt med deras sällskap en stund, även om det inte blev så länge eftersom sambon även han behövde sova.

Oj vad mycket slangar och kablar jag hade kopplat till mig, jag kände mig precis som något ur en sci-fi-film. (Ok, jag får erkänna att jag tyckte det var lite småcoolt, mitt i allt elände. 😉 )

Det var underbart att vakna på morgonen sedan och vara aningen mer mänsklig, kunna röra liiite på fötterna och vara kvitt de andra symptomen.

Efter intensiven så fick jag åka upp till förlossningsavdelningen igen, för att de skulle ha lite koll på mig. Sedan efter middag på tisdagen så fick vi äntligen hamna på bb där jag blev ompysslad som en annan prinsessa, första dagen behövde jag inte ens gå ur sängen! Journalens sista anteckning är: 12.33 ”Patienten från avd Förl till avd BB”

Hematomet har jag inga som helst känningar av i efterhand, och det skulle jag inte ha heller.

Dagen efter kom den bm som förlöste mig och pratade igenom förlossningen och gav mig journalen, det var nog bra för min bearbetning av det hela.

Nu är jag hemma och allt är väl, men jag kan säga som så, jag längtar inte efter nästa förlossning… Min drömförlossning är hädanefter nedsövt kejsarsnitt! 

Skämt åsido så känner jag att det jag hade behövt egentligen var en sk ”doula” en person som är utbildad för att hjälpa till som stöd vid förlossning. Eftersom det var den mentala biten som var värst för mig (hade jag inte haft den där paniken så tror jag inte att jag haft lika stort problem med smärtorna) så tror jag det hade gjort enorm skillnad att ha med någon utbildad som bara var till för att stötta mig mentalt.

Så, det var min förlossningsberättelse, starkt av dig att läsa ända hit, hoppas det inte gjorde lika ont på dig att läsa, som det gjorde på mig att skriva! (Jag skojar inte, jag fick fantomsmärtor i magen av att skriva om hur vidrigt ont det gjorde.)

"If someone ever says "-You don't need more aquariums." Stop talking to them, you don't need that kind of negativity in your life." ;)
Medis på akvariefisk.

Annons:
Ria74
2017-07-28 22:46
#1

Vill man läsa min förlossningsberättelse så finns den på min blogg i 3 delar. http://nouw.com/mariastankar/min-forlossning---den-nakna-sanningen-30728816 Men jag varnar för att den är rejält lång, innehåller både blod, bajs och allskönans klet. Plus att den är skriven med glimten i ögat.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

JossanH
2017-07-28 23:41
#2

Födde tredje barnet för 2,5 mån och har inte skrivit ner någon förlossningsberättesle så kanske skulle delge den här :) På BF vaknade jag efter att ha haft en hel del onda värkar under natten, men med väldigt långa mellanrum. Båda gångerna innan har de blivit regelbundna nästan direkt men den här gången kunde det gå allt mellan 20-120 min mellan värkarna. Runt kl 12 mitt på dagen började de komma något tätare. Nu var det 10-15 min emellan. Jag ringde mamma och förvarnade lite. När andra barnet föddes hann vi bara vara inne på förlossningen i drygt en timme så var lite beredd på att det skulle kunna gå snabbt när det väl satte igång. Vid 17 kom min mamma hem till oss då dom skulle vara barnvakt. Vid 19. Som mamma hade jag förstås inte tid att bara sitta med värkar. Sambon var ute och tog hand om djuren och jag ställde mig och lagade mat. Fick hänga över bänken i köket när värkarna kom. De kom nu med 7-10 min mellanrum. Efter kvällsmaten satt jag och mamma och pratade i ett par timmar. När värkarna kom ropade jag på sambon som fick massera mig i ryggen. Mamma har sagt så här i efterhand att jag verkade så himla pigg och som vanligt mellan värkarna. Skulle tro att klockan var runt 21-22 när jag ställde mig i duschen med en varm stråle i svanken vid varje värk. Det var skönt och lindrade mycket. Blev lite chockad över hur himla ont det faktiskt gjorde. Hade fått för mig att det skulle vara lite lättare än det var. Vid 23 åkte vi in till förlossningen. Hela vägen in (ca45 min) hade jag endast 3 värkar men de var fruktansvärda i bilen. Min sambo var hungrig så han frågade om det var okej att stanna på en mack och köpa korv, och det var det ;) Kom in vid 24. De försökte sätta CTG men var lite svårt att få till. Kurvan var dock bra när de väl fick till det. Värkarna hade avtagit men jag var öppen 6cm vilket var skönt för jag hade önskat naturlig förlossning och hade jag inte varit öppen mer än ett par cm hade det aldrig gått. Jag beklagade mig lite mellan värkarna och sa "stackars, stackars mig vad det här gör ont", "jag vet att jag sagt att jag är glad att det är jag som föder våra barn men just nu önskar jag att det var du!", "ge mig allt ni har (hehe)". Vid 01 får jag prova tens som smärtlindring och det funkar ganska bra. Det börjar göra riktigt, riktigt ont och strax innan 2 känns det som att det börjar närma sig. 02:10 har jag precis fått första riktiga krystvärken. Kollar på klockan och säger att innan 20 över ska bebisen vara ute. 02:19 föds vår lilla Vega! Jag blir totalt euforisk som alltid efter förlossningen och börjar prata och skämta och säger att nyss sa jag att jag aldrig skulle göra det här igen men nu skulle jag kunna gå igenom det en gång till! Har sen avnavling så når den slutat pulsera då klipps den. Tyvärr stressar barnmorskan med att få ut moderkakan och drar i navelsträngen vilket resultrar i en blödning och efter lite tjat övertalar de mig att ta livmodersammadragande. Det var nästan lika illa som förlossningen i smärta. Riktigt hemskt. När moderkakan väl kom ut ville de ge cytotec för att minska blödningen men bad dom att avvakta då jag inte ville ha det. Och blödningen slutade av sig själv. Fick sy några stygn som inte heller har vidare skönt. Första barnet ammade en kvart som nyfödd. Andra barnet ammade en timme och Vega ammade i 2,5 timme innan hon somnade. Hon var så mätt och nöjd att när de väl tog in henne för att väga och mäta så låg hon helt nöjd och sa inte ett knyst. Visst gjorde det ont! Och vi ska inte ha fler barn, men kan redan sörja att jag inte ska få uppleva det igen..

Sajtvärd på Iller.ifokus

Sarah
2017-07-29 01:07
#3

Natten mellan torsdag och fredag vaknade jag av smärtsamma värkar och slemmisen började lossna. Hade haft jobbiga förvärkar länge innan men det här var värre. Sen hände inget resten av dagen. Natten mellan fredag och lördag vaknade jag igen av smärtsamma värkar som höll på till och från i några timmar. Från ca 16 hade jag jobbiga värkar ofta men fick inte komma in på förlossningen då de var för korta. Klarade inte av att ha sällskap eller kläder på mig så jag var naken i sovrummet och varvade att ligga ner och att stå upp fram till midnatt då jag grät vid varje värk. Hade ringt förlossningen flera gånger men fick inte komma in. Hade 3-4 per 10 min under flera timmar, men de höll bara i sig ca 30-40 sekunder, så icke välkommen. De sista jag pratade med fattade hur jobbigt jag hade det och då fick jag komma. När jag kom in hade jag knappt börjat öppna mig, 1 cm knappt, men de var förstående och fattade att jag inte orkade mer. Då var jag hysterisk efter en fruktansvärd timme i bilen med korta värkar varannan minut. Fick eda efter ca 30 min inne så att jag skulle kunna vila lite. Underbart. De tog hinnorna efter ett tag och när jag kunde slappna av gick det fortare. Vid 7 gick den underbara nattpersonalen. De hade lovat att se till att jag skulle få ha eda hela tiden men efter de gick bytte de bm till mig varje gång ngn kom in och den infon försvann på vägen. Jag var så trött efter att ha varit uppe mer än ett dygn och somnade varje gång edan fylldes på och väcktes när den avtog. Vid 10 var jag helt öppen men hade inga krystvärkar. Somnade om och och sen kom en ny uppsättning bm och uska som sa att det var dags att krysta. De vägrade fylla på edan för att inte minska värkarna. Fram tills hit var jag ändå på gott humör och förväntansfull. När edan klingade av och de vägrade fylla på fick jag panik. Jag skrek och grät tills de fyllde på ca 2 timmar senare. De försökte få mig att krysta och jag vägrade. Iom att jag inte hade krystvärkar så kunde jag ju strunta i det. Men de förstörde min förlossning. När de väl fyllde på fick jag ut henne på drygt 30 min utan krystvärkar. Hon föddes 13.47 på söndagen och kl 14 gick de av sitt pass. Blev sydd av ytterligare en uppsättning bm och uska. Lustgas funkar inte alls på mig och trots bedövningen var det ännu en skräckupplevelse att bli sydd. De timmarna, från ca 11.00 då edan klingade av tills de var klara med att sy mig vid 16.00 är de mest fruktansvärda timmarna i mitt liv och det som gör att jag tvekar att skaffa fler barn. Det dygnet från att värkarna blev jobbiga tills att jag var ihopsydd var bara en lång mardröm. I journalen står det, normal förlossning. Ingenstans står det ngt om kommunikationsbristen, bristen på trygghet pga för många olika människor, eller hur jag hade svårt att bry mig om barnet pga det psykiska traumat jag upplevde för att man inte lyssnade på mig. Födde på Danderyd för två år sedan ganska exakt, mitt i sommaren med personalbristen. Även om jag fick komma dit jag ville så hade de inte personal nog att få mig trygg, de hade inte tid att riskera att värkarna avstannade lite, de hade inte tid att lyssna. Inte barnmorskans fel egentligen, utan hur kvinnovården funkar ibland.

mikkan01
2017-08-25 11:27
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#4

Jag hade nog en relativt lätt förlossning, ändå kan jag tänka "aldrig igen" för det är verkligen en upplevelse i sig. Den 11/8 vid 21-22 på kvällen känns det som att jag kissar på mig. I panik smög jag mig långsamt och skamset iväg till toaletten medan sambon kollade på mig som om jag vore knäpp. Väl på toan så slutar det aldrig rinna. Sitter där i kanske 10 minuter och det rinner non stop. Ropar då till sambon att mitt vatten kanske går för det är väl inte normalt att kissa i 10 minuter? Han får ju såklart panik. Byter om och så känner jag ett splash. Byta om igen. Jag och partnern skämtar ikapp om vad som händer och varje gång jag skrattar så måste jag byta om igen. Får däremot inga värkar så jag ringer in till förlossningen och dom ber mig komma in på kontroll dagen därpå vid 8 på morgonen, såvida jag inte skulle få jätteont under natten. Värkarna började vid 23 tiden men det gick att somna så det var inget som gjorde jätteont. Vid 8 tiden så hade jag fortfarande värkar. Oregelbundna dock. Fick komma in på ett undersökningsrum där barnmorskan ville att jag skulle ta av mig min binda så hon fick lukta på den. Aldrig känt mig mer obekväm i hela mitt liv haha. Vattnet hade dock slutat rinna så dom ville inte tro att vattnet gått. Fick ligga med ctg i 1 timme. Sen kom en barnmorska in och ville lukta på min binda igen. Inget vatten nu heller. Så jag fick ligga på den där jäkla britsen i 1 timme och 30 minuter för att se om det kom något vatten. Men icke. Då kom någon och ville rota runt där nere för att se om det läckte vatten. Det gjorde det inte. Dom förklarade att om det kommer vatten så vill dom skicka hem mig. Blev undersökt kanske 5-6 gånger på det där rummet tills dom bad oss att åka och äta och röra på mig för att se om det kom något. Det blev en festmåltid på McDonalds haha. Däremot hade värkarna ökat i styrka och det var nästan olidligt att andas igenom dem. Väl på sjukhuset igen fick jag träffa en underbar barnmorska, nu var klockan 14 och dom hade inte sett något vatten så dom kollade äntligen med ultraljud, det fanns lite vatten kvar tydligen men bebis hade pluggat igen så det läckte inget mer. I journalen skrev dom sen att förlossningen började med värkar eftersom det bara var en hinna som gått? Hon konstaterar att jag är öppen 4cm och jag får stanna. Däremot fanns det inga lediga rum så dom rullar in en säng till undersökningsrummet. Värkarna blev starkare och starkare och vissa grät jag mig igenom för att det gjorde så ont. Fick ligga där i 2 timmar och jag kunde inte få något mot smärtan innan jag fick ett rum. Vid 16 fick jag alltså ett rum och bad direkt om smärtlindring. Uskan sa att barnmorskorna fixar det men att hon kunde bidra med varma kuddar och ett bad. Just då ville jag ha vad som helst så varma kuddar kom in och det hjälpte ju föga. Ett varmt bad tappades upp och det blev nästan värre. Kunde inte alls slappna av. Klarade 4 värkar där, alltså typ 12 minuter haha. Vid 17 tiden kommer äntligen min barnmorska och hon frågar varför ingen visat mig lustgasen. Hon är verkligen min hjälte. Haha. Lustgasen var som en dröm efter att haft ont så länge. Den hade både jag och sambon kul med. Vid 18:35 kollar barnmorskan hur öppen jag är, 7cm säger hon… men hon ber mig att testa krysta lite och ser att jag är öppen 9cm (?). Hon tar hinnorna och det dröjer inte länge innan krystvärkarna kommer. Just då är gubben och hämtar dricka och min bm någon annanstans så jag är ensam på rummet och får ren panik. Känslan av krystvärkarna var ju helt omänskligt haha. Sambon kommer in igen och jag skriker att han ska ringa på den där j*vla klockan. Barnmorskan kommer inrusande och sa att jaaa visst det ser ut som krystvärkar. Krysta du, han kommer inte på ett tag. Tar i för kung och fosterland och då blir bm lite stressad och ber en annan bm komma också. 19.07 var han ute men hade jag fått köra mitt eget race hade han nog varit ute tidigare haha. Men då hade jag nog spruckit ordentligt också. Nu fick jag en ytterst liten spricka vid urinröret, så liten så hon knappt såg den först. Flera gånger sa min barnmorska att det var en fantastisk förlossning och att jag var så lugn under hela förloppet, man ska vara 23 när man föder barn… ärligt talat så kände jag inte alls så när jag låg där men nu när man tänker efter så var det en fin förlossning. Jag var nog bara inte beredd på hur krystvärkarna skulle kännas och dom skrämde mig lite. Var uppe och gick efter en halvtimme typ och min barnmorska vart lite skärrad när hon såg det och menade att jag kunde svimma när som helst!!!! haha. Vid 20 tiden kom min mamma och min bror på besök och hälsade på en nerbajsad bebis. ;P han mådde bra och var 51cm lång och vägde runt 3500 gram. Vi sov där under natten men åkte hem vid 10 tiden dagen därpå. Idag nästan två veckor senare märks det knappt att jag fött barn. Ptja förutom att jag har en liten hängandes på mig konstant. Kan inte sluta förundras över hur han fick plats inuti mig dock. Värd varje sekund :)

~mikkan

Pontiac57
2017-09-11 23:02
#5

Tänkte fylla på den här tråden lite med en misslyckad förlossning:) Den 22 aug påbörjades min igångsättning med ballong/bardkateter 10.30. Min tapp va omogen och hård så det gjorde fruktansvärt ont när läkaren tog i med full kraft för att få i den hehe. Inte mycket hände första timmarna men runt 13.30-14 började värkarna men väldigt oregelbundet. Det va sagt att när ballongen släpper är man öppen 3-4cm och man vill att den släpper inom 12 h. Timmarna gick och bärkarna tilltog men den trillade aldrig ut. När det gått 12h och den satt som berg beslutade man att ge den 12 h till. Där började jag känna hopplöshet för man hade ju ställt in sig på att den skulle va ute vid det laget.. vid 09 hoppade den äntligen ut! Vid 10 va värkarna regelbunda och täta men man valde ändå att sätta värkstimulerande vid 11 för att påskynda öppningsskedet. Kl 13 hade jag inte öppnat mig något mer så vid 14 valde jag att ta eda då lustgasen inte verkade något (och allt kändes lite hopplöst då jag redan där förstod att det kommer sluta i snitt). När edan va satt och den börjat verka vid 14.30 kunde man iaf samla nya krafter och blicka framåt. Kl 16 började bebos hjärtljud dala lite och ny undersökning gjordes och jag va fortfarande bara öppen 4 cm så vid 17 stängde dom sv droppet och gav mig bricanyl för att stanna upp värkarna så bebis skulle få vila i 2 h. Vid 19 sattes det igång igen i lugn takt och det såg fint ut i 1.5/2 h. Vid 21 hade läkarn beslutat sig för snitt inom 1 h så strax därefter rullades jag till op. Det här snittet tog mycket längre tid än första, det va t o m så att spinalen börjat släppa när dom sydde ihop men 22.34 den 23 aug fick dom ut våran lilla tjej som skrek för full hals så hon va inte så påverkad av det hela som tur va :)

Upp till toppen
Annons: