Annons:
Etiketthälsa
Läst 3643 ggr
[langtan09]
2017-05-24 17:27

Barnlösa vänner

Är det bara jag som upplever att ens vänner inte vill träffas längre nu vid graviditet? Vi är först ut i "gänget" med att få barn. Sedan plus har jag upplevt att de vänner jag har glider allt längre bort ifrån mig. I början tyckte de det var lite kul och sådär men sedan har det bara tonat bort trots att jag försöker ta initiativ till samtal och träffar… Det som gör ondast är att en nära vän i princip gått upp i rök. Vi har varit vänner i många år och har haft så mycket kul. Nu vill hon knappt prata med mig pga graviditeten. Hon är själv totalt ointresserad av barn och när jag sa att jag är ledsen över att jag upplever att vi glidit ifrån varann så säger hon att hon inte kan umgås med mig för hon inte vet hur hon ska bete sig mot en gravid? :S Men snälla jag är ju fortfarande jag fast med ett barn påväg. Jag har ju fortfarande samma intressen som innan, varav några vi hade gemensamt. Sedan hjälper det väl inte heller att min ork är i princip obefintlig just nu så jag orkar inte t.ex hänga med på krog osv och jag vill inte heller nu under graviditeten. 

Känner mig så ensam i det här med att tappa vänner under en graviditet. Alla vet dessutom hur mycket vi kämpat för detta och nu när det väl är en bebis påväg så blir det en klyfta mellan mig/oss och de ännu barnlösa vännerna. Jag har inte den största vänskapskretsen heller utan har alltid haft några få vänner men som jag känner väldigt väl. 

Behövde bara skriva av mig lite…

Annons:
Aleya
2017-05-24 17:49
#1

Det kan inte vara som så att vissa kanske inte själva kan få barn och därför kanske drar sig undan? Vissa kan ju göra så därför, för att det är smärtsamt att någon annan lyckas men inte dom själva. Och dom kanske inte har sagt till dig att dom kämpar eller sedan innan fått veta att dom inte kan få barn. Bara en tanke

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Alexzandra630
2017-05-24 18:06
#2

För mig är det precis tvärt om. Vänner utan barn är mer engagerade i min graviditet än de som själva har barn. Jag tror det beror lite på vad man har för vänner. Jag själv har inte varit så involverad i mina vänners graviditeter men det beror mest på att jag tycker att det är något oerhört personligt. Här du nämnt för dina vänner att du vill att de bryr sig mer?

[langtan09]
2017-05-24 18:16
#3

#1 Ingen aning. Jag vet dock att en tjej har dragit sig undan från mig pga avundsjuka, för hon vill väldigt gärna ha barn men hennes sambo vill inte just nu. Men det vet jag för att hon har erkänt det och jag har full förståelse för hur hon känner för jag har också varit där. Min sambo har dock velat ha barn lika mycket som jag, så för oss handlade det istället om att vi helt enkelt hade väldigt svårt att bli gravida. Men jag förstår hennes känslor för jag har också stått i den situationen att folk plussar till höger och vänster medan en själv inte rör sig framåt. Jag har låtit henne vara ifred när hon behöver och pratat om annat än graviditeten. Trots allt har det gått bra just med henne. Vi bor inte i samma stad heller och träffas således inte så ofta så det kanske känts lättare då, jag  vet inte…  det är mer de andra jag inte förstår mig på i nuläget, såsom min bästa vän tex.  Det är nog framför allt henne jag saknar riktigt mycket. Hon har alltid uttryckt att hon "avskyr" barn och absolut inte vill ha några egna. Jag är precis tvärtom, jag skulle kunna ha ett litet fotbollslag i barn om naturen tillät mig. :p 

Men jag vet inte… Kanske är det bara något hon säger. Hursom tycker jag ändå det är sorgligt att det blivit så.

[langtan09]
2017-05-24 18:23
#4

#2 Ja det har jag gjort utan någon framgång direkt. Och jag blir aldrig medbjuden på grejer längre heller. Jag försöker att inte prata så mycket om graviditeten av rädsla för att verka störande men det är ju klart att jag nämnt saker om de frågat…Men nu på senare tid har vi verkligen glidit ifrån varann i och med att jag blivit större och tyngre och har mindre energi. Trots att jag försökt vara social i den mån jag kan med dem så får jag ingenting tillbaks längre och det är tråkigt. 

Jag tänkte försöka engagera mig i föräldragrupper efter förlossningen. Jag hoppas att jag kanske har tur och hittar folk där som är i samma situation med barn oså. Men just nu är det bara lite jobbigt. 

Skönt att du har det så med dina vänner som är engagerade oså. :)

mollyt
2017-05-24 18:29
#5

Jag känner igen mig mycket! Tidigare så var jag mycket mer social i mitt umgänge - men det är jag inte alls längre. Nu är min dotter ett år och jag har nig bara träffat min gamla bästis en handfull gånger under det här året. Visst har vi båda haft mycket annat för oss men det är tråkigt att vi ses så lite (första året vi lärde känna varandra sågs vi minst 5 dagar i veckan). Men ja, jag träffar sällan kompisar längre - knappt ens de som också har barn. Stundvis känns det ensamt men andra gånger så stortrivs jag med att bara vara med dottern. Vi träffar min mamma ofta (nybliven förtidspensionär) och min bror och hans fru på helgerna. Annars umgås jag typ bara med min man och vår dotter. Jag kan ändå rekommendera hemsidan RullaVagn, där kan du sätta ut en kontaktannons och helt enkelt leta efter andra i liknande situation (som kanske väntar barn ungefär samtidigt som du) och bor i närheten. Jag har träffar många(!) jättetrevliga mammor - både gravida och mammor med deras bebisar - via den hemsidan. Det är toppen när man bor nära varandra, delar erfarenheter och kan få slappna av - prata pm graviditet, förlossning, bebisbajs, amning … ja allt det här spännande man har framför sig!

[langtan09]
2017-05-24 18:42
#6

#5 Tack för ditt svar! Känns skönt att höra att jag inte är ensam. :) 

Vi träffar också familj ofta, både min och hans och visst är det mysigt och kul men jag tycker det känns så sorgligt att det blivit såhär mellan mig och vännerna… Just särskilt min bästa vän för hon har alltid varit den där speciella vännen för mig i många år som jag alltid känt att vi skulle vara vänner tills vi blir gamla och grå typ. Kanske kommer hon tillbaka senare men ja, tråkigt är det ju nu. Känner mig känslig och är ledsen över vår relation. Men snart är ju bebis här och då får jag lite annat att fokusera på.  Det längtar jag till mycket. 

Stort tack för tipset om hemsidan! Jag ska absolut kolla in den. :)

Annons:
Aleya
2017-05-24 18:47
#7

#3 tyvärr ändras saker. Oavsett om det är något så lyckligt som att bli gravid eller så tråkigt som att bli sjuk så försvinner folk. Ibland med anledning och ibland utan.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

mollyt
2017-05-24 20:06
#8

Ja, det förstår jag #6 Nu när jag tänker på det så känner jag mig också lite ledsen över min egen situation. Men till vardags så glömmer jag bort det. Träffar nu oftast bara andra "mammor i närheten" så att säga (utöver min familj) och ganska sällan mina gamla kompisar. Vi hörs en del på sms och sådär, men de går ju ut på krogen och gör annat som jag tackar nej till. Vår dotter är väldigt kvällstrött och går oftast och sover redan vid kl 18, jag vill vara hemma då till nattningen (jag ammar på kvällen) och jag vill faktiskt inte vara ifrån henne … Så mina kompisar är mycket …besvikna(?) och säger att de tycker att jag kan gå ut och att min man "kan väl ta hand om henne om hon vaknar!" men det känns inte rätt för mig ännu. Jag vill finnas här om hon vaknar, jag vill ligga bredvid, krama trösta sjunga vaggvisor… Vill inte vara på krogen. 
Såååå då glider man i sär. Kompisarna fortsätter att träffas utan att bjuda med till krogen. Men jag känner ingen sorg i det, saknar inte kroglivet. Nu försöker vi bli gravida med ett småsyskon - så den här småbarnsperioden kommer ju dra ut på åren ännu mer. 

Oj vilket långt svar det blev, sorry!

Alexzandra630
2017-05-25 03:04
#9

#4 Va tråkigt att det är så. Jag tror det är lite olika vilka faser man är i livet. Jag tror man hittar tillbaka till varandra sen om det är meningen. Annars dyker det upp nya människor i ens liv.

[langtan09]
2017-05-25 06:30
#10

#8 Jag förstår hur du känner.  Jag har ju inte fått min bebis ännu (har bf i juli) så har ju ganska mycket tid än så länge att tänka på det och vara ledsen. Inte jämt såklart, men då och då. Särskilt när jag ser att de hittar på saker oså. Jag antar att gravidhormonerna kanske spelar in lite också så att jag reagerar extra mycket… Men låter mysigt att träffa andra mammor, jag hoppas på att få göra det med i min närhet till slut. :) 

Jag tycker det är bra att du följer det som känns rätt för dig och är med din dotter på kvällarna när hon ska sova. Vissa av mina kompisar (även sambons också egentligen) verkar tro att så fort den här graviditeten är över så kommer jag vara "som vanligt" igen och återgå till det som jag gjorde innan jag blev gravid. Fick höra för någon månad sedan att det "väl bara är att lämna bort ungen" när det diskuterades en resa nu till hösten. Nej, jag kan inte tänka mig att jag vill lämna bort en två månaders i ett par dagar och dessutom har jag tänkt helamma. Blev ärligt talat lite sur när jag fick höra det. Det är ju ingen hund liksom. :p Och det är ju efter graviditeten allt börjar på riktigt också med vårt nya liv som föräldrar. :) Det vill jag inte missa en sekund av. 

Vill för övrigt inte heller vara på krogen längre så jag förstår dig! Vad kul att ni ska skaffa småsyskon, jag hoppas att det blir plus för er snart :) Vi önskar också barn tätt i ålder, jag hoppas att det inte ska vara lika kämpigt som  det varit med första. Och att det går vägen för oss. :) 

Ingen fara med långt svar, jag skriver ju också en hel del som du ser. 🤪

[langtan09]
2017-05-25 06:40
#11

#9 Ja det är rätt tråkigt. Du har nog rätt, jag får nog ge det lite tid helt enkelt och se hur det utvecklar sig. :) Kanske kommer de tillbaka sedan men om inte så hoppas jag att jag träffar nya personer som passar mitt liv bättre. 

Vet dock inte hur jag ska reagera rent allmänt sedan när bebis väl är här för jag kan tänka mig att de ändå inte kommer kunna hejda sin nyfikenhet och vilja komma hit och kika. Jag kommer förmodligen låta dem göra det trots allt, men hade ju varit roligt om de inte låtsats som att jag inte finns nu…

Tack för alla svar jag hittills fått från er alla, jag uppskattar verkligen det! :)

typjessica
2017-05-26 05:37
#12

Vill bara berätta att några av mina närmsta vänner har jag träffat efter jag fått barn, tack vare mina barn 😀

zakkris
2017-05-26 06:06
#13

Jag vet vad du går igenom. VI har precis gjort IVF, och våra vänner börjar dra sig undan mer och mer nu. Sen vi blev gravida har alla helt plötsligt fått massa förhållandeproblem eller liknande så de är liksom borta. Vi har några kvar på mannens sida som redan fått barn, de är ju kvar såklart.
Har en kompis som är kvar, hon vill heller inte ha egna barn, men hon gillar andras barn. Men annars har jag mest fått höra att ingen kan se mig som mamma, att jag förstör den jag är bara jag skaffar barn. Visst de tar 2 år innan jag kan rida ordentligt igen, men annars är de inte så att jag som person ändras.

Det är svårt sånt, man vet tyvärr inte vilka som är ens vänner förän de testas ordentligt

Lev livet i ett rosa glittrande unicorn moln

Annons:
mikkan01
2017-05-26 09:20
#14

Tror att det är rätt så vanligt att vänner försvinner när man väntar barn, jag var i alla fall beredd på att det skulle hända. Man lever ju i deras tro i ett helt nytt liv, vilket man kanske gör men man är ju trots allt anpassningsbar :) Träffar knappt någon av mina vänner längre och då har inte ens bebis kommit än, på det har vi precis flyttat ca 9 mil från där jag bodde sist. Flyttat till en liten byhåla och valde att inte byta mvc då jag trivs med min barnmorska men det hade ju varit bra för att få träffa andra blivande föräldrar i närheten. Det är ju lite tråkigt men du är verkligen inte ensam i att känna som du gör. Har också kikat in på rullavagn som tipsades om tidigare i tråden och det verkar inte vara någon där jag bor som hört talas om det;) så jag kommer nog vara en riktigt uttråkad mamma som klättrar på väggarna under min mammaledighet sen.

~mikkan

[Thiah]
2017-05-26 11:41
#15

#13 2 år för dig att rida igen? Varför då? Åtminstone Sarah här inne red tidigare än så. Hoppas hon ser detta och svarar.

Fien
2017-05-26 12:35
#16

#13 och #15 håller med! Jag hade egen häst i första graviditeten, red den fram till vecka 32, dock kanske på en lite lägre och lugnare nivå på slutet. Var uppe på hästryggen ett halvår efter förlossningen (komplikationsfri). Då var inte musklerna riktigt där de brukar vara men efter ett par veckor kändes allt som vanligt igen. Denna gång har jag ridit ordentligt fram till vecka 25, dock inte på egen häst längre. Om förlossningen är komplikationsfri så kan du börja träna upp inre magmusklerna nästan på en gång, med knipövningar osv. Jag har appen mammamage där det finns en massa bra övningar. Sen rekommenderar ju bm att man låter kroppen återhämta sig och inte hoppar och löptränar osv alltför nära förlossningen (inkl ridning som ju också är rätt stötigt). Men jag tror att genom att börja med den inte magträningen tidigt så är du också uppe på hästryggen ganska snart igen! Man kan ju alltid börja med lugnare skrittrundor bara för att få rida igen :).

zakkris
2017-05-26 15:47
#17

#15 för att jag rider på vår/sommar/höst då vintern här blir extremt jobbig med is, backar, osv bråddar hjälper inte. Och jag vill inte ha fläkta hästar. Och eftersom jag har beräknat datum sista januari så faller de in fel så det blir närmare 1,5 år, sen kommer mina höfter garanterat vara kassa så de kommer ta 6 månader till innan jag kan rida ordentligt. För när jag rider menar jag mina 5 dagar i veckan, annars, lulleridande de går ju att göra nån gång ibland när man känner för de, men att rida för mig är när jag är tillbaka till mina 5 dagar i veckan. Men nu så har jag ingen häst att rida utan kommer bara köra shettisar så de är inga problem

Lev livet i ett rosa glittrande unicorn moln

Fien
2017-05-27 07:34
#18

#17 okej, nu vill inte jag låta väldigt pessimistiskt men fem dagar i veckan är mycket. Livet förändras ganska mycket med barn… min sambo hade aldrig gått med på att jag var iväg ett par timmar fem dagar i veckan i stallet nu… och jag själv klarar inte av att lämna mitt barn i stallet medan jag själv rider…. det går kanske när de är små och sover i vagnen men en tultande ettåring eller trotsig tvååring är inte lika lätt att ha med…. Men har du stöd av sin sambo eller hjälp av familjen går det säkert. Men det är nog ändå bra att vara medveten om att livet ändras ganska mycket och att man får göra visst avkall på sitt eget intresse med ett barn… i alla fall under en tid. Jag hoppas på att mina barn ska bli intresserade så att vi sedan kan rida tillsammans men det är ju några år innan vi är där…. :)

Sarah
2017-05-27 09:04
#19

Jag har två hästar fortfarande. Red första gången 3 veckor efter förlossningen. Jag och killen är överens om att vi båda ska ha ordentligt med egentid och det är inte pga dottern jag inte hinner ibland. Det är pga mitt jobb och bristande motivation. Killen skulle aldrig hindra mig. Lite ot, men livet har inte förändrats speciellt mycket efter vi fick barn.

[langtan09]
2017-05-27 10:03
#20

#12 Vad härligt! :-) Jag hoppas att jag också får vara med om det :) 

#13 Men vad taskigt av folk att säga att du förstör den du är bara för att du skaffar barn! 😕 Väldigt sårande tycker jag. Kan tänka mig att det dessutom är en väldigt kämpig resa att göra IVF så då kan man ju tycka att folk borde vara lite mer stöttande… :/ Skönt i alla fall att du har en kompis kvar och att de ni känner som också har barn stannar. Men du har helt rätt i att vid stora livsförändringar så märker man verkligen vilka ens sanna vänner är…. Vi får hoppas att vi båda träffar nya vänner någon dag. :) Det verkar finnas himla mycket mamma/barn aktiviteter sedan när bebisarna väl kommit och jag har hört mycket bra om öppna förskolan och sånt rent generellt. Så hoppas på något sånt. :) 

#14 Ja, du har nog en poäng i det… Jag önskar att jag också hade varit lite mer beredd på det för nu när det också hänt mig så känns det som en väldigt stor sorg. Förhoppningsvis blir det lättare sedan när bebis tittar ut om ungefär 8 veckor då jag ju har lite annat att fokusera på då och inte hinner fundera och tänka så mycket som nu. :p 

Vi hade super otur med den föräldragrupp som sattes upp här i närheten av oss. I en fullsatt grupp struntade över hälften i att dyka upp vilket innebar att vi  var riktigt minimalt med personer där och ingen var det minsta intresserad av att socialisera. De som styrde gruppen försökte få igång samtal men det var bara jag och en tjej till som ens öppnade munnen, resten av tiden hörde man klockan ticka i bakgrunden. :p Nej, det var inte kul alls. Men kanske blir lite lättare sen efter förlossning när man väl har sin bebis. Kanske finns mer att prata om då :) Känns i alla fall skönt att höra att jag inte är ensam i den här situationen. Känns alltför ofta så annars. 

Tack till er som skriver och delar med er. :) Uppskattar verkligen alla svar och som sagt känns det skönt att veta att jag inte är ensam om att varken ha det eller känna så! ❤️

Annons:
zakkris
2017-05-28 10:29
#21

#18 jag har egen gård så jag är ändå hos hästarna varje dag, och han har inga som helst problem med att jag vill träna 5 dagar i veckan.
Vi har delat upp det väldigt bra, eftersom han vägrar ta ut pappaledighet så tar jag alla nätter och dagar till kl 15. Sen tar han bebis tills han går och lägger sig.
Han har haft "barn" innan då han blev tsm med en som hade ett spädbarn som han hade fullt ansvar på.
Så att vara med hästarna 2h 5 dagar i veckan är inte några problem. Man behöver inte göra om hela sitt liv för att man får barn, man får anpassa de ja, men bara för att man får barn behöver man inte släppa allt man lever för. Min man vet att jag har hästarna, och att alla mina 3 behöver träna 4-5 dagar i veckan och det är okej. Det enda som är, är att jag får lägga de mellan amningar.

Lev livet i ett rosa glittrande unicorn moln

Upp till toppen
Annons: