Annons:
Etikettplanerar-barn
Läst 1024 ggr
dragonstar
2017-01-26 02:42

Bestämt mig, men har en massa frågor.

De var längesedan jag skrev här inne men nu tänkte jag rådfråga er.

Har någon av er använt IVF?

Jag har velat ha barn sen jag var 18 blir nu 28.  Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 10 år.  Han har alltid vetat att jag vill ha barn och förut ville han det med. Men enaste åren har varit jobbiga för honom och han är idag inte säker på att han någonsin vill ha barn.

Vi har pratat om de i snart två år och jag har lite då och då tagit upp det på olika sätt för att han ska kunna få en känsla för det.

Förra veckan satte vi oss ner och pratade om det ordentligt om han faktiskt inte vill ha barn eller om han bara är rädd och om vi i så fall ska gå isär.  Han och jag var bästa kompisar och det är vi fortfarande, han sa att om vi går i sär kommer han fortfarande finnas där för mig och stötta mig på alla sätt.  Vi både skratta och grät då han skojsamt sa att han kunde vara spermadonator till mig.  Efter det har vi inte pratat mer om det. Jag känner att jag måste ge honom tid att smälta allt. För de var jag som tog upp det.

Så därför undrar jag om någon här inne använt sig av IVF.  Inget beslut är taget och oavsätt hur vi gör måste jag sluta med mina mediciner ( är bipolär)  jag äter och få hjälp då jag har PCO .

Om jag är ensamstående kan dom neka mig för att jag är sjukskriven?

 

Tankarna snurrar i huvudet. Ber om ursäkt att de blir så långt inlägg och antagligen väldigt förvirrande för er.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Annons:
VildaVittra
2017-01-26 03:05
#1

Jag är inte bipolär, utan har en borderline och något jag undrar då våra diagnoser är så "nära" varandra är om du verkligen vet att du fixar detta själv? För detta handlar ju inte bara om dig själv, utan faktiskt främst om barnet. 

Inga pekpinnar, bara en omsorg om ditt framtida barn.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

dragonstar
2017-01-26 03:31
#2

De är en jättebra fråga, jag kommer klara det, jag måste det helt enkelt.  Sen har jag fortfarande familj och vänner runt om som kommer ställa upp om jag någon dag behöver avlastning.   Det innebär inte att jag förväntar mig att dom ska finnas där hela tiden. Men om jag har en dålig vecka kan jag åka till min mamma över en helg och på så sätt få avlastning genom att jag då slipper vara ensam om att laga mat.  Har haft min diagnos sens 2010 o jag mins rätt och innan det varit riktigt dålig däran.  Så jag har sen dess gått många behandlingar och vet hur jag fungerar väldigt bra.
Jag har gått och funderat och pratat med andra om det i flera år. Men jag har kommit fram till att jag klarar av barn. 

Hoppas du förstår hur jag menar och jag tar absolut inte illa vid. Det är en viktig fråga.   Jag är nog snarare rädd att andra tar illa vid när de hör om mig och att jag vill bli mamma.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Lia
2017-01-26 13:04
#3

En tanke jag har är att ifall ni tänker gå skilda vägar, vill du inte vänta lite tills du hittar "den rätta" att skaffa barn med, innan du gör det på egen hand? Men om det kvittar så tycker jag verkligen att du ska försöka om du känner att du klarar det 🙂

[Smulan_88]
2017-01-26 13:38
#4

Jag har en annan tanke, och det är om du planerar det här själv, är det då inte bättre att ta en "okänd donator"/ ivf via exempelvis Dannmark? För att undvika senare "komplikationer" OM din pojkvänn skulle ändra uppfattning och senare vill ha delad/gemensam vårdnad om barnet, för att undvika en vårdnadstvist. Jag tror absolut att det kan funka oavsett men hade jag varit i dina skot så hade jag nog valt "all way" på egen hand för att undvika onödiga senare "komplikationer". Barnet kommer ju säkerligen senare att vilja söka kontakt med sin far om denne i fråga är känd. Sen vet jag inte men borde det inte komplicera till tillvaron lite när du söker ivf hjälp, tänker på eventuella kösystem och dyl.

zakkris
2017-01-26 13:59
#5

Jag kanske kan hjälpa dig lite iaf.

Jag har borderline, och troligtvis PCO (tjatar för att testa det) Och vi har varit i kö för IVF i 3 månader nu.

Jag är 25 och min man 27, vi har båda velat ha barn sedan 17 års ålder. Men aldrig "bestämt" oss för att aktivt skaffa barn, men alltid kört oskyddat.
Sen insåg vi att något var fel när vi inte blev gravida och jag fick mens 3 ggr om året.
Vi blev snabbt utredda, mina äggstockar släpper inte de färdiga äggblåsorna och min mans spermier är inte så många som de borde vara samt lite slöa. Detta gjorde att vi direkt blev satta på IVF utan vidare kontroller, idag tjatar jag om att kolla för PCO då vi vill försöka själva ändå när kön ändå är 6 månader lång.

Jag har fast halvtidsjobb sedan en månad tillbaka, andra halvan sjukskriven.
Min man har fast heltidsjobb. Han har mycket tålamod och har erfarenhet av barn då hans ex hade en 1åring när han kom in i bilden. Vi har även "presstestat" mig med att jag jobbade 1,5 år inom barnomsorgen. Ja det är tufft för oss med emotionella diagnoser, det skall jag inte sticka under stolen med. Men jag insåg med att vill man något riktigt mycket så hindrar inte ens diagnos sig mer än att man kan överleva och ge ett bra liv för sina barn.
Jag växte upp med en mamma men otroliga psykiska besvär, jag fick veta det i tonåren, jag har aldrig i min uppväxt lidit eller mått dåligt av det. Då har hon ändå gått igenom en skilsmässa och funnit en ny man under den tiden.

Det jag funderar på först, varför måste du sluta med dina mediciner?
Jag har antidepressiva, ganska hög dos för att hålla mina humörsvägningar i någorlunda shack, har även ångestdämpande för att minska trycket på förhållandet samt för att sova lite bättre. När min läkare fick veta att vi ville ha barn så letade han reda på mediciner som inte dels inte skulle göra IVF svårare eller som skulle skada ett foster. Jag har nu mediciner som är testade på gravida och som är rekomenderade för gravida, detta för att han inte ville att jag skulle behöva sluta med medicineringen samtidigt som att IVF är väldigt påfrestande för psyket. Jag har alltså fått alla chanser att kunna klara det.

Det du bör tänka på är att i Sverige är de otroligt hårda när de kommer till psykiska sjukdomar och IVF och adoption.

Jag vet inte riktigt vilja psykiska sjukdomar som är godkända och inte, men eftersom vi är kvar i kön antar jag att borderline är okej.
Men tyvärr får man om man har dokumenterad psykisk sjukdom inte adoptera.
Men då finns alltid danmark att åka till.

Det med din partner, tror mycket är rädsla från hans sida. Nu vet inte jag om ni är lika gamla eller om han är äldre/yngre. Men min man har med i olika stadier sagt att han inte vill ha barn osv osv för att ¨på fyllan säga sanningen att han bara sa så för att inte sätta press på mig. Det är lika svårt och hårt för männen som för kvinnor när man får problem, de hanterar det oftast annorlunda än vi kvinnor gör. Min man han har sista månaderna börjat dricka sig redlös och ofta. De visar ju att han mår dåligt och har fått hintar om att det faktiskt är att han vill ha barn. Sen är vi glada att vi just exakt idag inte har barn då vi haft ett tufft år ekonomiskt.

Ge din man lite tid, småprata om saker, lite mindre seriöst, det har funkat för mig, jag har på se sättet kunnat pussla ihop vad han känner, och varför han är så deffensiv och motsträvig, och allt handlade om att han kände stor skuld i sig själv i att det är hans fel. De kan behöva olika tid att klara saker, och ja risken finns ju att man går isär, men den risken finns ju även utan barn. Jag och min man älskar varandra och vi kommer älska vårat barn, så om vi skulle gå isär skulle vi göra allt i våran värld för att barnet skulle få det tryggt och säkert trots att vi gått isär, då både jag och min man växt upp med bråk mellan föräldrar pga skilsmässa.

Lev livet i ett rosa glittrande unicorn moln

[postmortum91]
2017-01-26 19:51
#6

Jag tycker det låter helsnurrigt med att han kan bli en spermadonator då ni ändå är ett par. Är det isåfall inte lättare att bara ha oskyddat sex eller har ni inte sex? Sen när barnet kommer och han vill vara delaktig än väl det bara bra? Om han inte vill så kan han ju frånsäga sig faderskapet.

Annons:
dragonstar
2017-01-26 21:03
#7

Ja de är supersnurrigt för oss så förstår att ni tycker de är det.

Börjar med att svara på den medicinska delen då den även förklarar delar av de andra.  Efter som att jag har diagnoserna Bipolär, GAD och PTSD så äter jag Lamotrigin och SNRI.  Jag äter även P- piller.  Jag har fått informerat att de mediciner jag äter ökar risken för fosterskador och eftersom att jag föddes med ett hjärtfel blir de nog lite extra försiktiga.   Jag fick min PCO diagnos av en slump då jag vart inlagd för extrema magsmärtor som sen visade sig vara tarmvred men då gjorde dom en undersökning ifall jag hade utomkvedshavandeskap och upptäckte PCO.  Fick informerat att när jag vill fp barn ska jag genast kontakta vården för att få hjälp eftersom att jag antagligen kommer ha stora problem själv. 
Hade de inte varit för alla mediciner och PCO hade vi trolitvis bara kört oskyddat för länge sedan.  

Vad som har gjort att sambon inte vet om han vill ha barn är hans mående. För några år sedan gick hans far bort mycket hastigt och ett halvår senare hans farfar, samtidigt hade han ett jobb han vantrivdes på och gått en yrkes utbildning som sas garantera jobb men inte ledde till det.   SÅ de vart för mycket. Han har sen dess alldrig mått helt bra och vården i ett nötskal bollar bara runt honom.  Idag studerar han till Psykolog.
När vi pratat om barn så säger han att han inte vet om han vill, anledningarna jag fått är att han inte tror han kommer vara en bra pappa, han ingen praktisk erfarenhet, han är rädd att han kommer bli arg på barnet när de gråter osv. En del av det kommer ifrån en perjod då han var mycket lätt irriterad. Vi har en bråkig högljudd katt och han vart verkligen rosenrasande när katten hoppade mot tv och skrek mitt i natten.  I de tillfällena så kunde han inte annat en att gå ut för att lugna ner sig. Jag blev såklart arg på katten jag med men medans han kokade av ilska bet jag ihop och lugnt tog tag i situationen.  Han är rädd att detta kommer hända med ett litet barn. Eftersom att han studerar psykologi så har han läst hur mycket ett barn faktiskt påverkas av sånt och då min far hade vredesutbrott vet jag hur jobbigt de kan vara.  Jag är inte rädd för detta då han är så införstådd i det. I dagsläget äter han SSRI och enda gångerna han blir tjurig är när han har lågt blodsocker.  

Jag tror även att hela situationen med att vi måste planera allt gör de svårare för honom. Hade man kunnat plocka bort P- piller och låta naturen sköta det hade det varit lättare för honom mentalt.  Jag är rätt säker på att de kommer lösa sig och att vi kommer skaffa barn.
Men jag vill endå veta alla alternativ. De gör mig lugnare.  Jag skriver listor och lösningar på problem som kanske alldrig kommer inträffa. Det är mitt sätt att handskas med livet.

När de gäller donationer så var det något som han sa skämtsamt. Men de är även de som gör att jag tror han kommer vilja ha barn och om jag blir gravid kommer han stanna hos mig som pappa. De är själva beslutet som han inte kan ta. Efter allt som hänt vågar han inte planera framtiden, han tar de som är framför näsan på honom men ser inte längre en så.  Jag har sett de mönstrer och när vi pratade om det höll han med om det.  Kan vara där skon klämmer så att säga.

Ska ta och prata mer snart. Vi pratar lite och sen går de någon vecka eller mer innan vi pratar igen så allt hinner smältas.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

[postmortum91]
2017-01-26 21:44
#8

Tro mig, jag är också en person med temperament som velat yxmörda både katter och hund vissa gånger. Men det är skillnad med sitt barn. Dessutom kan man få hjälp att hantera ilskan, det har jag fått

dragonstar
2017-01-26 21:46
#9

#8  Precis min tanke.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Lia
2017-01-26 22:57
#10

#6 Man kan inte frånsäga sig ett fastställt faderskap, om nu inte barnet skulle bli adopterat av någon annan. Dessutom är det barnets rätt till en far, inte hans rätt att "slippa". Jag tror också att ni behöver kommunicera mer. Hoppas det löser sig för er!

dragonstar
2017-01-27 00:11
#11

#10  Vi ska sätta oss ner och prata mer sen.  Det har blivit långa dagar nu så känns inte som den bästa tidpunkten att börja prata kl ett på natten.   Men du har helt rätt.

Ju mer jag skriver och läser era kommentarer ju mer känns det som att jag börjar förstå situationen och i de här fallet vad som gör honom tveksam.
När man skriver måste man ju tänka igenom allt igen och då ser man nya mönster.  

Om vi beställer oss för att gå isär kommer jag leta efter den rätta och om de inte funkar får jag helt enkelt försöka göra IVF.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

zakkris
2017-01-27 05:35
#12

#11, nu får du inte ta mig som elak, det jag funderar över är om du pressat dig och vet hur du hanterar din PTSD?
Det är den av dina diagnoser jag kan tänka mig kan komma att vara mest svårhanterlig med ett barn om barnet exempelvis får kolik eller är högt krävande.

Lev livet i ett rosa glittrande unicorn moln

dragonstar
2017-01-27 11:46
#13

#11   Jag har levt med min PTSD i många år innan den diagnostiserades, Fick diagnosen först i höstas då en läkare gjorde de testet. Innan har alla läkare antagit att det är Bipolär och GAD diagnosen som skapar oron.  Står i kö för behandling även om jag på egen hand lärt mig hantera många av diagnoserna. Min PTSD yttrar sig väldigt lik GAD. Den kommer från åratal av mobbing vilket resulterar i ständiga drömmar om de som hänt och att jag flera gånger per dag kommer att tänka på de som hänt osv. 

Jag kommer inte starta med barntillverkningen nu. Först ska jag gå behandlingen, ta körkortet sluta eller byta medeciner och börja simma regelbundet.  Sambon och jag pratade lite om det och han ska ta en riktig funderare vad han egentligen känner, är de så att han är orolig, inte helt redo eller vill han verkligen inte.  Han frågade när jag i så fall tänkte och jag nämnde allt ovan. Så jag sa tidigast till vintern men vi får helt se hur situationen ser ut då.

Han är väldigt rädd att vi ska få ett barn med autism eller andra former av handikapp. Jag har den rädslan med, samtidigt är de ju något man aldrig kan veta.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Annons:
dragonstar
2017-01-27 11:48
#14

Ska tillägga att han inte har något som helst emot olika handikapp och diagnoser (han studerar ändå till Psykolog) men rädslan är där då de inte bara för barnet utan vardagen kan bli ansträngande.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Surpan
2017-01-27 12:34
#15

PCO är inte = IVF. Jag har blivit gravid två gånger på första försöket trots att jag har PCO. Första gången tog det ca 2 månader (en ägglossningsperiod) och andra gången tog det sig direkt.

Sen pratar du dock om att vara ensamstående och då behövs såklart IVF. Men då kanske du först ska reda ut om du ska vara ensamstående eller inte.

Jag skulle råda dig att reda ut det med sambon först. Vill han ha barn så ringer du till din läkare och lägger en plan för dina mediciner. Sedan är det bara att sluta med p-piller och se om det funkar. Efter det kan man vända sig till IVF. IVF är ju trots allt en inte så angenäm upplevelse så jag hade försökt ett par månader själva först i alla fall.

/Surpan

dragonstar
2017-01-27 13:04
#16

#15  Tack för svaret. Jag ska först prata igenom med sambon och beroende på vad han känner så får vi se hur de blir. Jag ville veta i förväg vad som händer om vi går i sär, vad för alternativ som finns. Har lärt mig att jag mår bättre när jag är vet vad jag ska göra om något inte fungerar, de lugnar mig helt enkelt. Om jag vet vad de värsta som kan hända är så kan jag slappna av.
När det gäller PCO så vet jag att de inte behöver betyda att jag behöver hjälp, men eftersom att hon som diagnostiserade det (hon var specialist på området) sa att jag skulle göra det sä känns det naturligt. Utan P-piller har jag mens var 6 vecka ungefär.  Om det gör någon skillnad vet jag inte.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

dragonstar
2017-01-27 13:10
#17

Vet inte om jag svarade på frågan om hur gammal sambon är vi är jämngamla jag är några veckor äldre vilket gör att vi ibland skojar om.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Upp till toppen
Annons: