Du behöver prata med någon, te.x en kurator KK. Någon du kan bolla tankar du har kring det, som kan hjälpa dig, att själv fatta ett beslut.

#1 Det förstår jag :P Har redan bokat tid. Tänkte bara att det kunde vara skönt att bolla här i väntan på.

Jag visste heller inget om barn när jag fick mitt första men man lär sig. Dock var mitt planerat så jag var inte riktigt i samma sits.

#3 Ja, det kan jag tänka mig. Men man läser ju om vissa som ångrar sig - tänk om man skulle ångra sig :( Hjälp vad ångestframkallande.

när du väl har ditt barn i famnen så kommer du aldrig att ångra dig. Tro mig. en abort om man är osäker kommer säkert någon att hemsöka dig och du kommer troligtvis att ångra det. Så är det naturligtvis inte för alla. Men jag kan garantera att du ALDRIG kommer att ångra ditt barn.  Jag har själv fem barn och har aldrig ångrat någon av dom. En femåring kanske inte är lätt att umgås med när du inte känner henne/honom men ditt eget barn lär du ju känna med tiden. har även gjort en abort för 10 år sedan. Kan fotfarande ibland gråta för det. Det är tyvärr något jag ångrat sedan dag 1. Svårt val när din kille inte riktigt vill som du men det är du som bär barnet och i slutändan tyvärr sitter med valet. min sambo ville inte riktigt ha vårt sista barn, idag tackar han gud att jag vägrade abort. Vill bara hjälpa naturligtvis, valet är ju helt ditt. vill bara att du inte ska sitta med ånger i ditt hjärta. Många kramar till dig och hoppas att detta löser för er. ❤️

#5 Tack för stöttningen! Men läs denna tråd till exempel: http://www.familjeliv.se/forum/thread/73442326-vi-finns-vi-som-angrar-barn/1 - hon älskar fortfarande sitt barn förstås men hon ÅNGRAR sig. Jag får djup ångest när jag läser detta. Det skulle vara hemskt om jag hamnade där. Återigen tack för din stöttning. Behöver verkligen fina ord just nu. :(

Vi har ett oplanerat barn här hemma. Jag var 28 när jag blev gravid och vi velade lönge, framförallt min sambo som inte ville ha barn. Vi var och pratade med kurator både tillsammans och själva. Jag kom fram till att jag inte klarade av en abort så min sambo fick välja på att stanna eller lämna oss. Han stannade och är idag väldigt glad i sin dotter! Vi väntar nu barn nummer två, vilket min sambo var mer inne på att skaffa än jag var :). Det tar dock tid och framförallt för männen att acceptera att de ska bli pappor. Min kurator sa så bra att vi kvinnor har liksom mycket lättare att acceptera sådana här oförberedda händelser, vi får mens när vi är unga och får liksom lära oss att leva närmare naturen… så en oplanerad graviditet är oftast lättare för en kvinna att acceptera än för en man. Så ge honom tid! Massor av tid! Men det är jättebra att du/ni bokat tid för att prata!

#7 Åh vad underbart att det gick så bra för er! Ville din kille aldrig ha barn eller bara inte just nu? För min sambo vill aldrig ha barn. Han tycker liksom inte om barn (dock gillar han sina kusiner som han är bästa lek-farbrorn åt) och han tycker det är synd om barn som växer upp i dagens stressade samhälle. Han tror att han så klart kommer älska barnet om jag behåller men att han alltid kommer vara lite missnöjd med sitt liv då han vill ägna livet åt att softa….. :P Kan också tänka mig att det är lättare för en kvinna att acceptera en graviditet. Vi får ju massa hormoner också. Lättare att ta till oss.

Jag blev oplanerat gravid (trots preventivmedel) och jag valde att göra abort. Kände i hela kroppen att det var inte mitt barn och jag ville absolut inte behålla det. Det var en fruktansvärd upplevelse att göra abort men det är inget jag ångrar att jag gjorde. Har en vän som blev oplanerat gravid bara några veckor in i ett nytt förhållande och hon valde att behålla barnet. De är nu en väldigt lycklig liten familj. Nu, ett par år senare så är jag gravid igen men denna gången planerat. Och jag längtar verkligen efter detta barn. Mitt råd är att fundera på vad du vill. Jag tror absolut att man kan ångra ett barn lika mycket som man kan ångra en abort.

#9 Oj, kände du det så starkt alltså? Att du inte ville ha det och att det inte var ditt? Fruktansvärt psykiskt eller fysiskt? Eller båda? 😕 Vad skönt att det blev bra för din väninna och hennes lilla familj! Och grattis till graviditeten!! ❤️ Jag har inte tid förrän om två veckor så jag ska verkligen tänka igenom det här. Jag tror också att man kan ångra ett barn - mina föräldrar hör till den kategorin och jag har alltid känt mig oälskad och oönskad. Det borde inget barn behöva uppleva.

#8 det var en lång diskussion för oss och han var till en början osäker på om han över huvud taget ville ha barn någonsin. Sen efter mycket diskussioner (flera veckor med kurator) så kom han ändå fram till att han nog ville ha barn men inte just nu. Men eftersom jag gjorde mitt val (vi hade aborttid bokad men jag klarade inte av att gå dit) så accepterade han långsamt att han faktiskt skulle bli pappa nu. Eller nu och nu, det tar ju ändå några månader innan barnet kommer. :) Kan säga att varken jag eller min sambo är speciellt barnkära men det är verkligen annorlunda med ens egna. Man lär känna dem och ser dem utvecklas. Sen ska jag inte ljuga om att det har varit tufft också! Första tiden är väldigt prövande för förhållandet. Man lider av sömnbrist, bebisen kräver ständig omvårdnad samtidigt som man ska försöka ta hand om hushållet. Och försöka hitta någon tid för varandra, vilket är väldigt svårt i början, framförallt om man helammar. Men såhär i efterhand så är det ändå en kort period av ens liv och det är sååå mycket roligare och enklare nu!

#10 Ja jag kände det så starkt. Fanns aldrig minsta tvekan. Aborten var fruktansvärd både mentalt och fysiskt. Det gjorde fruktansvärt ont och allt blod gjorde ju inte saken bättre heller för den delen. Efteråt mådde jag väldigt dåligt psykiskt i ett par veckor. Tror det berodde mycket på hormonerna som gick ur kroppen men även traumat för kroppen när aborten gjordes. Men efter ett tag kände jag en lättnad och var fortfarande glad över mitt beslut.

#11 Vad sa kuratorn för saker? Det är nog samma utgångsläge som vi har i så fall. Han kan inte säga for sure att han aldrig någonsin vill ha barn - men han vill verkligen inte ha just nu… Men han säger att han absolut inte skulle lämna mig om jag valde att behålla. Vi har ett otroligt stabilt och bra förhållande. 

#12 Vad tråkigt! Vilken vecka gjorde du abort i? När började det kännas bättre?

Jag blev med oplanerat gravid för 6 år sen och gjorde abort. Ångrar de inte då det var rätt beslut då. Jag var inte redo för barn och hade ingen stadig relation. Gjorde abort i v 11. Mådde skit efteråt och grät. Är gravid nu i v 13 och det är planerat och har en stadig relation

Har tyvärr svårt att förstå att man kan ångra sitt barn men vi är alla olika. Jag sätter barnet i första hand och visst ibland känner jag mig VÄLDIGT trött men har aldrig och kommer aldrig att ångra mina barn. Men som sagt, vi är olika. Jag känner faktiskt INGEN som ångrar sina barn däremot många som ångrar sin abort. Naturligtvis måste du tänka å försöka se vad som är bäst för er. Du kommer säkert att ta rätt beslut oavsett vilket. Se bara till att du alltid har någon som stöttar dig. Synd att dina föräldrar behandlade dig så. Tror att du inte kommer att begå samma misstag. Ta nu vara på dig själv å ta sedan hjälp från kurator å vänner så att du känner dig trygg i ditt val.

Vad hans kurator sa vet jag inte :). Men när han långsamt började inse att han kanske ville ha barn någon gång så kände jag väl ännu mer "varför inte detta då?" Ska jag genomgå en abort med allt vad det innebär för att vi ska börja försöka om ett halvår eller år? För vi ville ändå fortsätta tillsammans han och jag. Dock tror jag att jag hade haft svårt att fortsätta förhållandet om jag tvingats till en abort jag egentligen inte ville göra. Så det var mycket tankar, känslor och diskussioner. Samtidigt som man ju hamnar under en tidspress, vill man göra abort finns det ju olika sätt att göra det på men den enklaste varianten kan man bara göra fram till vecka 9 om jag minns rätt….

#13 Jag gjorde abort i v 13. Ringde till kvinnokliniken v 10 och trodde att jag var i typ v 4-5 eftersom jag hade haft mens som vanligt. Sen tog det en stund innan jag fick tid eftersom det inte var "akut" enligt dom. Den tiden var nästan värst. Hade det inte varit för att jag började kräkas på morgonen så hade det tagit ännu längre tid att upptäcka antagligen.

#14 Okej! Grattis och lycka till.

#15 Samma här. Men jag tror inte att de som ångrar sig inte älskar sina barn - de ångrar helt enkelt bara föräldraskapet och anser inte att det var värt det. Har också läst det! Att man oftare ångrar sin abort än barn liksom. Tack för dina fina ord!

#16 Aha, ni gick till varsin? Det blir intressant för min kille. Han är nog ganska oförmögen till att prata om sina känslor så jag hoppas han vågar öppna sig utan att jag är med och hjälper honom. Tyvärr tror jag att min kille lutar mer åt att han aldrig vill ha barn………. Men jag tror helt ärligt att han kommer vilja det om 10 år - bara att han inte känner det nu. Och han skulle som sagt inte lämna mig om jag behöll och jag tror också jag skulle ha svårt att frotsätta relationen om jag gjorde abort för hans skull. Precis! Upp till v. 9 är det :/ 

Gud mår så dåligt över det här. Vissa får försöka i flera  - vissa lyckas inte alls - och så sitter jag här på smällen på grund av slarv. Världen är allt bra orättvis, va?

#17 Vad tråkigt med en så pass sen abort! Då var det skrapning som gällde? Hoppas du mår bra nu och att du har kommit över det. ❤️

#18 ja livet är verkligen orättvist! Förstår att det är väldigt påfrestande för dig! Jag har ju själv varit där och jag säger inte att mitt/vårt beslut är det rätta. Jag berättar bara hur det var och blev för oss. Första träffen med kurator var vi på tillsammans, då var det väldigt nytt allt så min sambo var framförallt arg och besviken. Efter det gick vi till varsin. Han gick nog två-tre gånger och jag några fler. Men det hjälpte verkligen jättemycket! Kan även tillägg att min sambo surade rätt bra länge in i graviditeten… jag kände mig väldigt ensam länge, det är ju kanske inte direkt något man springer runt och pratar med alla om… jag hade dock en person som jag kunde få ventilera med utöver kuratorn. Efter ungefär halva graviditeten så kunde han börja känna rörelser på utsidan av magen och i samband med det var vi även på ultraljudet. Efter det ändrade han sig och blev lite mer delaktig i det hela. Men det var tungt att känna sig så ensam så länge och fundera på hur det egentligen skulle bli när bebis föddes osv. Min sambo är inte heller en person som pratar mycket om känslor eller hur han känner. Han grundar allt på logik typ :). Han är dock väldigt känslig.

#20 Verkligen :( Tack! Får se hur det blir. Vad tråkigt att du kände dig ensam i början, kan verkligen tänka mig hur jobbigt det måste ha varit… Men vilken tur att det gick så bra ändå! :) Haha våra partners låter ganska lika! ;D

#19 Nej jag fick tabletter sen låg jag inlagd över dagen så allt kom ut som det skulle. Behövde inte skrapas. Jag ångrar det som sagt inte och är glad att jag gjorde det. Annars hade jag inte haft det jag har idag. Är ju delvis sjukvårdens fel att det blev så sen abort eftersom det tog 3 veckor innan jag fick en tid.

#22 Vad skönt!! Ja, men man ska aldrig klandras för att man gör en abort tycker jag. Spelar ingen roll om det är i v. 8 eller v.15. Det är ju garanterat ingen som gör en abort för skojs skull liksom - det är bra att det finns.

När jag blev gravid vände hela min värld, jag tänkte som du… "Hur ska lilla JAG klara av ett barn.. Tänk om sambon tröttnar och lämnar mig… Tänk om.. Tänk om…" men i och med dagarna gick, och jag och sambon pratade ut om hur vi ville göra hit och dit, kom vi fram till att en abort är inte aktuellt, vi blev gladare och gladare destå mer tiden gick, började kolla efter små bebis strumpor som vi kunde ge bort i present till föräldrar och syskon för att äntligen få berätta att vi ska ha barn. Sen började jag må dåligt, fick blödningar som var lika stora som en gigantisk mens, och blodklumparna kom. Jag fick ett missfall. 
I dagsläget kämpar jag och killen som idioter efter att försöka pricka in att ha sex vid ägglossningen, vilket är såå svårt.. Jag sover ibland inte, för jag tänker att lilla jag, 21 år, har varit gravid.

Det jag ville mest förklara för dig, är att tänka igenom noga, ett missfall är ganska vanligt innan man går in i vecka 12 (har jag för mig)
Ja, det är mycket ansvar med en bebis, men tänk vad mycket kärlek du får på vägen, jag har frågat många mammor och pappor där ute… Vad är det värsta med att ha barn, dem rabblar upp allt möjligt och skrattar lite, sen.. Vad är det bästa? - Kärleken, kärleken som mitt barn ger mig, uppskattningen och tacksamheten.

Hoppas saker och ting löser sig för dig. Kram /E

#24 Tack för att du delade med dig! Och vad jättetråkigt att det slutade i ett missfall. Jag hoppas  det tar sig så fort som möjligt och att ni snart har en liten knodd hos er ❤️ Det jag är mest orolig över för egen del är att jag inte ska trivas som mamma. Att jag ska tycka att det negativa väger över det positiva - att jag kommer tycka det är tråkigt att behöva hämta på skola/dagis varje dag etc. Hur vet man om man kommer tycka att det är KUL? Jag tvivlar inte på att jag kommer ÄLSKA mitt barn, men allt det andra då? Det gör mig jätteorolig 😕

Jag tror att du tänker lite för långt i förväg, du tänker på att lämna och hämta på dagis och hur man umgås med en femåring. Tänk på att när bebisen i så fall kommer så är det en liten, liten bebis. Den kan inte prata och inte göra någonting annat än att sova, skrika, äta och bajsa. Under tiden den lär sig att rullla över till mage, sitta, ställa sig upp, äta själv, klappa händerna, gå (och alla andra fantastiska saker) så lär du känna och älska ditt barn. Barnet lär känna dig också, ni skapar en relation och det kommer vara så självklart när du väl är där (oavsett om det blir den här graviditeten eller en annan gång):-) Jag kan ju inte råda dig, bara förklara hur jag ser på min egen situation. Det är det bästa som finns att vara mamma! Jag är så himla glad att min dotter finns i mitt liv och att det blev just hon (fick missfall innan henne). När jag dör kommer jag uppskatta och glädjas åt varje sekund jag fått tillsammans med henne, även tiden man lagt på nätterna för att gå upp och byta världens bombbajsblöja när man är så trött att man nästan gråter och det svajar till när man ställer sig upp. När hon ler mot mig överväger det allt i världen:-)

Själva grejen att hämta på förskolan är kanske inte kul, men att se sitt barn skina upp i ett stort leende och springa mot en skrikande mamma, mamma, mamma och sen ge en världens puss och kram! Det är kul! Att för 25:e gången samma morgon säga att vi har inte föttern på bordet när vi äter är inte kul. Men när hon sedan springer iväg och tar på sig klädern själv och kommer tillbaka stolt som en tupp med byxorna på huvudet. Det är kul! Eller den dagen hon kommer tillbaka med byxorna på benen! :) Allt är inte svart eller vitt, särskilt inte när det kommer till barn. Men att se sitt barn utvecklas väger upp allt annat! Alla stressade hämtningar, alla vabdagar, allt tjat osv.

Det är väl självklart att man kan ångra sitt föräldraskap, alla är olika. Jag har till och med träffat folk som sagt att det i efterhand inte var ett bra beslut att skaffa barn. Min farmor tycker inte om barn. Hon är helt ointresserad av att umgås med barn och har visat intresse för sina barn och barnbarn först i vuxen ålder.

Själv blev jag planerat gravid med min sambo sedan fyra år i en situation där han då lämnade mig och inte ville ha barnet. Jag velade länge fram och tillbaka och mådde riktigt skit. Jag hann aldrig ta ett beslut då jag fick missfall, och jag kan sörja det enormt fortfarande ibland. Nu är jag gravid igen och ska ha mitt första barn i mars med en ny man. Vi har det väldigt tryggt, lugnt och kärleksfullt. Situationen är helt olik hur den var förra gången. Men det är inte lätt att vara gravid och jag har haft jobbiga perioder då jag vart ängslig och känslig. Det får mig att tänka - hur i helskotta hade jag klarat en graviditet och litet barn i den förra situationen? Men jag ville ha barn och det var planerat, så hade jag åkt tillbaka till den perioden nu hade jag tvekat och velat behålla ändå…

Fundera lite för dig själv. Tillslut kommer ena sidan att börja väga över.

En sak bara, jag förstår att det kanske för dig känns som din sista chans att få barn om du skulle vilja i framtiden, i och med att sin sambo inte verkar vilja ha barn alls. Det kanske känns som "nu eller aldrig". Men det behöver inte alls vara så.

#26 Så kanske det är… Dock säger de vuxna (… vuxnare än mig xP) i min närhet som har vuxna barn att jag måste tänka längre fram än bebistiden. För det är inte bebistiden som känns otäck för mig utan just det andra. Det låter ju underbart allt det som du säger! Jag får helt enkelt fundera riktigt ordentligt på detta… Tack så jättemycket för input! Uppskattar det väldigt mycket.

#27 Tack så mycket för din kommentar. Hahah, låter ju underbart :) 

#28 Ja, det tror jag också i och med att mina föräldrar ångrar oss :/ Vad tråkigt med missfallet men underbart att det löste sig så bra! Grattis till graviditeten!! Vilken vecka är du i? :D Och ja, det känns faktiskt lite så som du säger. Nu eller aldrig. Men så behöver det ju som sagt inte vara…

Klart att man kan ångra sig, men som tur är så är nog andelen ganska liten. Sen finns det ju säkert stunder då de flesta föräldrar kan sakna sitt liv som det var innan barn, men det är ju en annan sak. Jag kan sakna friheten, men det betyder inte att jag ångrar min dotter. Det betyder inte att jag inte älskar att vara hennes mamma.

#30 Men ångrar du att vara EN mamma? En tråd på familjeliv tog upp detta och de som ångrade själva moderskapet ångrade inte sina barn men om de hade vetat hur det skulle kännas hade de inte gjort om det… Usch vad hemskt. Både för mamman och barnet. 😕 Man rår ju inte för sina känslor.

#30 Alltså, även fast de inte gick runt och kände ÅNGER hela tiden över sitt barn så hade de ändå inge gjort om det, för de ÅNGRAR själva föräldraskapet..

#29 Tackar, jag är i vecka 33. :) Har du pratat med din sambo? Vad säger han?

#32 nej du har nog misstolkat lite. Jag ångrar absolut inte mitt barn, jag ångrar inte föräldraskapet, hade jag fått göra om något så hade jag inte ändrat någonting. Det jag menar är att det inte är något konstigt att ibland sakna friheten som fanns innan barn. Menar inte man kan ångra sig som att jag gör det. Menar man som i vissa. Otydligt av mig.

#33 Gud vad mysigt! Snart dags med andra ord! 😍 Ja, vi pratar om det av och till. Alltså, min sambo har alltid varit en kille som är rädd för förändringar. Jag fick näst intill tvinga honom till att flytta hemifrån med mig (vi träffades i tonåren så jag har varit med ett tag :P), jag fick pusha för att köpa både katt och hund  - men allt detta har han blivit så glad över i efterhand. Han brukar säga att det bästa med 2014 var att flytta till en egen lägenhet - han ÄLSKAR våra katter djupt och vår lilla hund är han också väldigt glad i. Så jag tror att det kan bli så med en bebis också… I början var han sjukt rädd, nästan lite otrevlig mot mig. Men nu kan vi till och med skoja om det. "Det där är vi om fyra år" när två bråkande föräldrar går förbi på väg till dagiset ;P (vi bor precis vid ett dagis). MEN han säger att han inte vill ha barn - han tror så klart att han kommer älska sitt barn men han säger att han tror att han alltid kommer vara lite missnöjd med hur livet blev. För han vill leva som sin faster - hon har inga barn och är i 60-årsåldern och lever "drömliv" enligt honom :P Hon jobbar inte (har gott om pengar så behöver inte), kollar serier hela dagarna och har stort socialt nätverk. Inget ansvar och inga krav.

#34 Nej inte alls, jag antog ingenting utan det var en seriös följd-fråga! :) Okej! Vad härligt!

#29, det är klart att man ska tänka framåt och inte bara på det där gosiga bebismyset… Men det jag menar är att tiden då barnet är äldre kommer ju smygandes och när barnet är fem år så känner ni varandra utan och innan. Det går ju inte att jämföra med att man träffar en kompis barn eller ett syskonbarn någon gång då och då. Det är verkligen en helt annan sak när det är ens eget barn. Så självklart ska man tänka på tiden efter bebismyset men tänk dig inte in i den situationen poff som du är idag, om fem år har du utvecklats och förändrats. Jag minns när jag träffade småbarn innan jag blev mamma, jag tyckte att det var lite svårt att veta hur man skulle bete sig och vad barn i just den åldern tycker om. Nu när man är mamma vågar man vara lite barnslig och larva sig och sänka sig till barnens nivå, oavsett ålder. Jag hoppas inte att du tycker att jag argumenterar för mycket för att du ska behålla barnet, det är inte så jag menar. Jag tänkte bara föra en diskussion så att du får en bredare syn på situationen. Jag råder dig varken att göra du eller så, jag stöttar dig här oavsett vad du bestämmer dig för att göra:-)

#29, det är klart att man ska tänka framåt och inte bara på det där gosiga bebismyset… Men det jag menar är att tiden då barnet är äldre kommer ju smygandes och när barnet är fem år så känner ni varandra utan och innan. Det går ju inte att jämföra med att man träffar en kompis barn eller ett syskonbarn någon gång då och då. Det är verkligen en helt annan sak när det är ens eget barn. Så självklart ska man tänka på tiden efter bebismyset men tänk dig inte in i den situationen poff som du är idag, om fem år har du utvecklats och förändrats. Jag minns när jag träffade småbarn innan jag blev mamma, jag tyckte att det var lite svårt att veta hur man skulle bete sig och vad barn i just den åldern tycker om. Nu när man är mamma vågar man vara lite barnslig och larva sig och sänka sig till barnens nivå, oavsett ålder. Jag hoppas inte att du tycker att jag argumenterar för mycket för att du ska behålla barnet, det är inte så jag menar. Jag tänkte bara föra en diskussion så att du får en bredare syn på situationen. Jag råder dig varken att göra du eller så, jag stöttar dig här oavsett vad du bestämmer dig för att göra:-)

Oj! Kom visst med flera gånger:-)

Oj! Kom visst med flera gånger:-)

#38 Tack så mycket Nalaa! Jag tar det verkligen inte som att du försöker få mig att behålla, det är skönt att få höra det ur din synvinkel. Det är nog sant det du säger - att det är en stor skillnad på vara med från början med sin bebis än om man bara skulle få en femåring imorgon. Usch, det är väldigt jobbigt det här. Betyder det att jag aldrig mer kommer kunna hålla på med mina hobbys? Kommer min sambo väldigt sällan kunna spela datorspel m.m? Låter ju skittöntigt det här men HUR stor omställning är det på skalan?

#41 Just det där med hobbies är väldigt olika. Jag har dragit ner mycket på mitt hunderi sedan jag fick sonen, men jag har många vänner som kommit igång och tävlat lika mycket som innan så fort de kan. Jag har personligen hittat nya hobbies som inte är lika krävande, men det är mer för min egen del än för att sonen "stört". 

Angående gaming så blir väl det naturligt lite mindre när barnet är litet, men nu när min son är 8 så sitter vi ofta alla 3 och spelar med varandra på varsin dator. ;)

Livet har helt klart ändrats för mig, det ser annorlunda ut, men jag tycker lika mycket om det som före sonen. Men såklart, jag har väldig tur med föräldrar som alltid ställer upp som barnvakter, en make som tycker det är viktigt att jag ska ha möjlighet att pyssla med mina hobbies osv, det är en del som ska stämma.

#42 Tack Lojs! Lite mindre - hur mycket är det? Nu spelar han ju gärna minst 4 h om dagen och det är ju bara bra om han drar ner på det 😂 Men kommer han kunna spela en timma i alla fall? Vad mysigt det låter att ni spelar med varandra!

#43 Det är svårt att säga hur mycket mindre. När min son var bebis så ville han helst sova i famnen så då satt jag ofta vid datorn så jag hade något att pyssla med, om inte jag passade på att ta en tupplur samtidigt,  då hade jag kunnat spela massor om jag haft sonen i en sele/sjal så jag hade haft två händer lediga. ;) Men jag tänker att om bebis inte sover ordentligt så är ju hela familjen trötta typ hela tiden, så då kanske man inte orkar så mycket mer än hushållsarbetet plus tupplurar och kanske nån tv-serie, men det blev för mig mer av ett frivilligt val liksom.

Hur mycket tid ni får över beror naturligtvis på hur bebisen är, mina vänner har en liten bebis som sover, äter, ligger nöjd på en madrass på golvet, sover, äter, ligger nöjd… De har väldigt mycket tid för sina intressen, ridning och bilmek (båda tidskrävande intressen). Min sambo kör motorcross och spelar badminton, när han kör cross är han borta en heldag eller i alla fall halvdag, det är ingen skillnad på tidigare. Själv tränar jag en del, tränar med mina hundar och håller på med mina djur. Tiden ryms liksom i vardagen, det går jättebra trots en liten illvetting här hemma:-)

Min sambo sitter mycket på iPaden, så mycket att han hade som nyårslöfte att göra det mindre. Vi pratar timmar om dagen… Det gör han fortfarande men det är inget som påverkar tiden han spenderar med vår lilla ögonsten. Vi har delat upp det såhär: Jag tar nätterna eftersom pojkvännen jobbar och jag är föräldraledig. På helgerna tar han en natt och jag en, sen tar vi någon vakentimme var på mornarna på helgerna så man får sova lite till. På vardagarna promenerar jag när dottern ätit frukost och då brukar hon somna i vagnen, när vi kommer hem sover hon ofta en halvtimme till en timme i vagnen eller om jag lägger över henne i sin säng. Nu sover hon igen, efter lunchen, i min famn och då passar jag på att läsa här, titta på tv eller on jag lägger ner henne så städar jag, tar hand om djuren eller plockar lite hemma. När hon vaknar är hon mätt och pigg och kan leka själv på golvet med sina saker. Vi har barnsäkrat i princip hela huset så vi inte behöver springa efter henne med en gång om han spatserar iväg. Hon roar sig själv och jag kan antingen leka med henne eller fortsätta med det jag höll på med. När pojkvännen kommer hem duschar han och sedan tar han henne så jag får promenera eller träna. Det funkar toppen för oss! Hon somnar vid sextiden och sover för natten då (visst vaknar hon om nätterna men vi är stenhårda med att man inte går upp och leker på natten, det är ligga i sängen som gäller). Vi har många vuxentimmar på kvällarna som vi kan göra vad vi vill med (så länge en av oss är hemma naturligtvis)!

#44 Okej! :)

#45 #46 Det låter ju inte ett dugg tråkigt i mina ögon. Drömscenariot! :) Önskar verkligen att min sambo också ville det här. Då hade jag inte tvekat. Hjärtat vill men hjärnan vågar inte.

Ögon… :P öron så klart. Haha!

Han kanske skulle må bra av att ventilera med någon kompis eller varför inte här på iFokus också? Min pojkvän blev väldigt stressad en tid in i graviditeten när vi väntade dottern, han var rädd att bli som sin egen pappa. Han var riktigt rädd för det, sov dåligt och mådde verkligen inte bra. Vi pratade och pratade och pratade, han har ett par väldigt nära vänner som också skulle bli pappor och de kunde prata om det. Det underlättade massor och inför den här bebisen är han så självsäker och ser bara positivt på det! För mig känns detta som en dröm, ska jag säga. Jag älskar mitt liv och det är tack vare min dotter, hon har verkligen gett livet en gnista och satt saker och ting i perspektiv. Vad spelar egentligen saker och ting för roll? Hur mycket pengar man har? Om man har en ny bil? Dyrt hus? Allt det är skit samma, det enda man bryr sig om när man ligger på dödsbädden är kärleken och relationerna man har! Det är ju familjen och viktiga personer i ens omgivning som gör livet värt att leva!

#49 Jag tror det är ganska kört med att behålla :( Vi pratade lite mer om det idag och han säger att han tror att han inte kommer älska barnet och att det inte är rättvist mot bebisen att födas när den inte är önskad. Det känns så underbart allt det du säger och det ger mig väldig ångest att han är så motvillig. Det känns som att det inte kommer bli bra om jag behåller 😭

Omställningen till ett barn tycker inte jag var så farlig, man kunde göra nästan allt som vanligt fast med lite mer planering inblandad. Man är ju två och barnet är ett, vilket gör att man kan turas om och far och morföräldrar brukar väll i vanliga fall vilja ställa upp. Man mognar med uppgiften. Men det är ju individuellt, finns självklart de som har svårare att tänka bort data/iPad tid, vilket egentligen är "slöseri" med tid… men det inser man när man får barn och blir lite äldre ;) Man värderar om en hel del. Vårat första barn var morgontrött så vi kunde lätt sov till 09-10 när hon var liten. Nu har vi en (nummer två) som är morgonpigg, han vaknar 7 dagar i veckan innan klockan 7. Sällan innan klockan 6 men alltid innan klockan 07. När jag var yngre var sovmorgon för mig 10-11:00 numer är sovmorgon kl.8-9 på morgonen. Man växer upp, sen har man en period av 9 månaders väntan som man har att förbereda sig lite på mentalt det är nästan ett år. På ett år hinner ni utvecklas och ändra er något otroligt (om ni inte fastnar i "låtsasvärlden) för det är ju egentligen vad det är både vad gäller att spela spel, sitta inne på Facebook eller läsa forum. Låter säkert hårt. Men man läser det andra lever. Ibland är man redo ibland inte men oavsett när man skaffar ett barn så kommer man att förändras.

Omställningen till ett barn tycker inte jag var så farlig, man kunde göra nästan allt som vanligt fast med lite mer planering inblandad. Man är ju två och barnet är ett, vilket gör att man kan turas om och far och morföräldrar brukar väll i vanliga fall vilja ställa upp. Man mognar med uppgiften. Men det är ju individuellt, finns självklart de som har svårare att tänka bort data/iPad tid, vilket egentligen är "slöseri" med tid… men det inser man när man får barn och blir lite äldre ;) Man värderar om en hel del. Vårat första barn var morgontrött så vi kunde lätt sov till 09-10 när hon var liten. Nu har vi en (nummer två) som är morgonpigg, han vaknar 7 dagar i veckan innan klockan 7. Sällan innan klockan 6 men alltid innan klockan 07. När jag var yngre var sovmorgon för mig 10-11:00 numer är sovmorgon kl.8-9 på morgonen. Man växer upp, sen har man en period av 9 månaders väntan som man har att förbereda sig lite på mentalt det är nästan ett år. På ett år hinner ni utvecklas och ändra er något otroligt (om ni inte fastnar i "låtsasvärlden) för det är ju egentligen vad det är både vad gäller att spela spel, sitta inne på Facebook eller läsa forum. Låter säkert hårt. Men man läser det andra lever. Ibland är man redo ibland inte men oavsett när man skaffar ett barn så kommer man att förändras.

#50 precis så sa min sambo också. Och ännu värre saker…Det är högst tänkbart att han är i något slags chocktillstånd och du kan inte hjälpa honom igenom det på egen hand. Du är för involverad och måste få utrymme för dina tankar och känslor utan hårda ord från honom. Han behöver få prata med någon professionell. Det behöver du också för att ni ska kunna komma fram till ett beslut.

Jag tror du/ni skulle växa in i rollen som förälder om ni väljer att behålla. Hobbies och intressen hinns absolut med. Jag och gubben har delat upp så jag kan åka till stallet varannan dag och han till garaget varannan och det funkar kanon. Spela på datorn eller tv spel hinner man ju med mycket när dom är som minst för dom sover ju väldigt mycket :) Jag blev oplanerat gravid när jag va 22 år och allt löste sig verkligen automatiskt och jag har inte ångrat en dag att vi behöll ❤

#51 #52 Jo, så är det ju. Vad menar du med låtsasvärlden? Sociala medier? 😂 Tack för din kommentar. Uppskattar det väldigt mycket! 

#53 Min sambo har också sagt värre saker… 😕 Vi ska ju bli erbjudna att prata med en kurator om cirka 1.5 vecka så jag hoppas vi får lite klarhet efter det. Men jag är ytterst tveksam till att han kommer ändra sig. 

#54 Tack för din kommentar! Det känns skönt när jag får höra det där.

En sak som jag fick höra under vår "kris" var att "det är din kropp-ditt beslut." Självklart är det inte så enkelt…. Men jag tycker ändå att det är tänkvärt och det var nog i slutändan det som fick mig att fatta mitt slutgiltiga beslut. I exempelvis Tyskland så kan en man som försöker tvinga en kvinna till abort dömas till böter och till och med fängelse, enligt min kurator. Det tycker jag sätter saker lite i ett perspektiv (Tyskland är inte så olikt Sverige på många punkter) som är viktigt att ta med, vad beslutet än blir så ska det vara ditt!

Hur mår du? Om din sambo inte funnits, hade det ändrat någonting? Det är hans barn också och naturligtvis är det någonting ni ska prata om tillsammans, men kom ihåg att det är din kropp det gäller. Är det ett alternativ för dig att lämna din sambo och behålla barnet själv? Om nu din sambo säger otrevliga/grova saker som du inte vill höra just nu, finns det någonstans du kan åka och få lite stöd och vara ifred en stund?

#55 "låtsas världen" är den IT värld som man "inte lever", när jag var yngre så träffade man folk och kompisar på ett helt annat sätt än vad man gör idag, man har ju ändå full koll på vad alla gör utan att ta ett endaste steg utanför dörren, det samma gäller gaming. Man "umgås" med sina vänner, men egentligen inte. Det är låtsasvärlden för mig. Jag och min man (han är också en Gamer) insåg efter att vi fått barn nummer två att vi sitter där i ett varsitt hörn i soffan och kollar ner i mobilerna, när barnen har gått och lagt sig. Och där och då insåg vi att det va slöseri med "egentid", tid där vi kunde i lugn och ro utan barn, fokusera på att umgås med varandra. Telefoner och datorer är jävulens påfund ;) övervikt beror inte enbart på kost, utan på att människor över lag arbetar mindre med kroppen. Förr va man utomhus i betydligt högre grad än man är i dag i dagens samhälle. (Jag låter kanske som världens stenålders människa men jag är 28) och innser att man upplever mindre och mindre för allt finns att se på nätet ;)

#56 Så säger min sambo också. Det är verkligen inte så enkelt 😕 Oj, där ser man! Det är ganska förståeligt ändå. Tyskland är ju bra på många sätt! 

#57 Menar du överlag eller just nu? Ja, det hade nog blivit ett ännu tuffare beslut i så fall eftersom jag ju pluggar vilket gör att ekonomin inte är på topp. Dock skaffar ju många med mycket mindre pengar barn och barnen får det bra - på kärlek kommer man långt. Det är inget alternativ att lämna min sambo, för jag skulle inte behöva göra det om jag behöll (om det inte visade sig att han faktiskt hade rätt - att han skulle bli olycklig och inte älska barnet) men han säger att han inte hade lämnat mig. Vi har en väldigt bra och trygg relation i övrigt. Han säger inte otrevliga/grova saker just nu, men jag pratar mycket med mina väninnor och de är bra stöttning. Tack för omtanken ❤️

*med kärlek, inte på 🤦‍♂️

#59 Praktiska problem löser man eller kommer runt på något sätt. Tänk med hjärtat i den här situationen. Okej nej jag tänkte att om han inte kan älska barnet och du behåller, ska ni bo ihop då ändå? Jag kanske missuppfattar eller så men han verkar vara väldigt tydlig med att han inte vill ha barnet eller kommer att älska barnet?

#59 Praktiska problem löser man eller kommer runt på något sätt. Tänk med hjärtat i den här situationen. Okej nej jag tänkte att om han inte kan älska barnet och du behåller, ska ni bo ihop då ändå? Jag kanske missuppfattar eller så men han verkar vara väldigt tydlig med att han inte vill ha barnet eller kommer att älska barnet?

#62 Tack! :) Han säger att han är säker på att han inte kommer älska barnet. Han älskar mig och kommer stanna ändå, för han kommer ju fortfarande ta hand om hen bara att han tror att han inte kommer känna något för hen. Då kommer jag ju inte kunna stanna känner jag - för barn känner sådant. Jag hoppas ju att han visst kommer göra det om jag behåller men man vet ju inte :/

#63 Jag tror också barn känner sånt, och väljer du att behålla så är det självklart att ni ska försöka lösa detta under graviditeten, men funkar inte det är det tyvärr upp till dig att ta tag i det för barnets skull. :/ Usch det är inte alls en lätt situation du sitter i.. Styrkekram <3

#63 Jag tror också barn känner sånt, och väljer du att behålla så är det självklart att ni ska försöka lösa detta under graviditeten, men funkar inte det är det tyvärr upp till dig att ta tag i det för barnets skull. :/ Usch det är inte alls en lätt situation du sitter i.. Styrkekram <3

#63 det känns som att du går igenom något väldigt liknande som jag gjorde för två år sedan…. min sambo skulle minsann heller inte älska barnet eller vilja ta hand om det. Hmmm, det blev ju inte riktigt så!!! Inte alls faktiskt! Ju mer tiden gick under graviditeten så blev han mer och mer engagerad (även pm första tiden var väldigt ensam för mig). Vi fick ett tillväxt ultraljud i vecka 35 och jag trodde inte han skulle följa mer, trodde inte ens han skulle följa med på det första. Men fem minuter innan ultraljudet kommer han dit med andan i halsen…. när hon sedan föddes så var han stolt! Och även om första tiden är påfrestande ocj innebär en stor omställning så älskade han henne från första stund! De där två hänger ihop som två bästisar nu, vaknar hon på natten och ropar på pappa är han uppe på mindre än en sekund och tröstar. Han har tagit ut en hel del pappaledighet, även om jag dragit den tyngsta lasten…:)

#65 Ja, det är inte alls kul det här 😕 Tack! 🌺

#66 Åh, då finns det ännu hopp… Så underbart att det löste sig för er och det låter ju jättegulligt att han skyndande sig så till ultraljudet. ❤️

Hur ska det lösa sig med allt det andra då… Vi har en hund som kommer vara cirka 1 år då - är det jobbigt att ha hund samtidigt? Vill verkligen inte omplacera vår älskade pälsboll. Det är så mycket som talar för abort men samtidigt vill hjärtat behålla. 😭

Jag tror inte att han inte skulle älska barnet, jag tror bara att han inte kan tänka sig in i situationen. Det känns kanske skrämmande för honom. När han ser barnet på ultraljudet, känner sparkarna i magen och förstår att det är en levande liten varelse där inne, hans! Kärleken kommer säkert smygandes för honom, den kommer inte poff. Jag håller verkligen tummarna för att det går bra för er, att det ordnar sig oavsett vad du bestämmer dig för:-)

#68 Tack! Det gick lite framåt igår. Vi bråkade och det hela slutade med att han ändrade sig från att han inte kommer att älska barnet, till att han är rädd för att han inte kommer det. Det är väl ett litet framsteg??? Jag har berättat om den här tråden och om att andra killar har sagt precis som honom: att de minsann inte kommer älska barnet etc. etc, men att det blev bra och att de nu aldrig skulle vilja ha det ogjort. Och igår sa min kille att det var bra att det fanns sådana exempel för då skulle han kanske också bli en utav dem.

Det var ju ett jättestort steg!!! Som sagt, jag råder dig varken att göra du eller så, jag kommer skriva snälla ord vilket val du än gör:-) Det är bara ni som kan ta detta beslutet och veta vad som är rätt för just er, och i slutändan för dig. Jag tror att män behöver smälta en sådan här nyhet ett tag, de har ju kanske inte varit med från första tanken "Herregud, är jag gravid? Borde inte mensen ha kommit? Shit, jag mår faktiskt lite illa!"… Så den tanken kanske slog ro i dig lite innan du pratade med honom så för honom blev det såklart en chock. Min pojkvän var som sagt jätterädd ett tag in i graviditeten när vår dotter låg i magen. Han grät och var fruktansvärt rädd och orolig. Idag är han en alldeles fantastisk och underbar pappa! Men att han ändrade sig där till att vara rädd för att inte älska barnet är ju ett jättestort steg! Har ni djur? Vi har hundar och när jag köpte min första hund trodde han att jag inte skulle ha lika mycket tid för honom och han var lite svartsjuk (på en hund!) men nu älskar han honom. Första hunden är verkligen husses lilla kille och han skrattar åt tiden när han var svartsjuk. Han kan inte tänka sig ett liv utan hundarna nu… Och nu pratar vi om hundar! Du förstår vad starkt han känner för vår dotter då! Han skulle göra vad som helst för henne, springa in i ett brinnande hus, lyfta bilar för att nå fram till henne, skydda henne dag och natt från allt ont, dö för henne, ge henne sitt hjärta och allt sitt blod… Och detta är samma man som grät på nätterna och var rädd för att bli som sin egen pappa och inte bli en bra pappa eller kunna visa sina känslor och ha tålamod med sitt barn… Han är en underbar pappa och jag skulle gärna skaffa hur många barn med honom som helst eftersom jag vet att mina barn inte kan få en bättre pappa! Och… som sagt… samma man var så fruktansvärt orolig under graviditeten… Vi hade en besvärlig förlossning och dottern andades inte när hon kom ut, de tog henne och sprang och gjorde HLR medan min pojkvän såg på. Han sa att det var det värsta någonsin och att han aldrig någonsin anat att han skulle kunna känna så starkt för en sådan luren varelse:-)

Det var ju ett jättestort steg!!! Som sagt, jag råder dig varken att göra du eller så, jag kommer skriva snälla ord vilket val du än gör:-) Det är bara ni som kan ta detta beslutet och veta vad som är rätt för just er, och i slutändan för dig. Jag tror att män behöver smälta en sådan här nyhet ett tag, de har ju kanske inte varit med från första tanken "Herregud, är jag gravid? Borde inte mensen ha kommit? Shit, jag mår faktiskt lite illa!"… Så den tanken kanske slog ro i dig lite innan du pratade med honom så för honom blev det såklart en chock. Min pojkvän var som sagt jätterädd ett tag in i graviditeten när vår dotter låg i magen. Han grät och var fruktansvärt rädd och orolig. Idag är han en alldeles fantastisk och underbar pappa! Men att han ändrade sig där till att vara rädd för att inte älska barnet är ju ett jättestort steg! Har ni djur? Vi har hundar och när jag köpte min första hund trodde han att jag inte skulle ha lika mycket tid för honom och han var lite svartsjuk (på en hund!) men nu älskar han honom. Första hunden är verkligen husses lilla kille och han skrattar åt tiden när han var svartsjuk. Han kan inte tänka sig ett liv utan hundarna nu… Och nu pratar vi om hundar! Du förstår vad starkt han känner för vår dotter då! Han skulle göra vad som helst för henne, springa in i ett brinnande hus, lyfta bilar för att nå fram till henne, skydda henne dag och natt från allt ont, dö för henne, ge henne sitt hjärta och allt sitt blod… Och detta är samma man som grät på nätterna och var rädd för att bli som sin egen pappa och inte bli en bra pappa eller kunna visa sina känslor och ha tålamod med sitt barn… Han är en underbar pappa och jag skulle gärna skaffa hur många barn med honom som helst eftersom jag vet att mina barn inte kan få en bättre pappa! Och… som sagt… samma man var så fruktansvärt orolig under graviditeten… Vi hade en besvärlig förlossning och dottern andades inte när hon kom ut, de tog henne och sprang och gjorde HLR medan min pojkvän såg på. Han sa att det var det värsta någonsin och att han aldrig någonsin anat att han skulle kunna känna så starkt för en sådan luren varelse:-)

Oj, blir alltid så långa inlägg i den här tråden:-p

Allt praktiskt löser sig oftast. Ett barn är inte jätteknepigt att ha, de kan man ganska lätt ha med sig på de flesta ställen. Kan såklart vara lite påfrestande i början, men med god kommunikation så finns det ändå plats för att alla i familjen får sin tid osv. Jag har ex två hästar och ett krävande jobb. Killen jobbar kvällar vilket gör att jag är själv med dottern efter dagis de flesta dagar. På morgonen är jag i stallet, killen lämnar på dagis vid lunch, då hinner de träffas på förmiddagen, efter stallet jobbar jag tills dagis stänger. Sen är min tid med dottern. Killen kommer hem vid 23, då har vi gått och lagt oss och han kan sitta och spela några timmar. Visst, han och jag ses inte jättemycket, men å andra sidan gjorde vi inte det innan barn heller. Så det är våra arbetstiders "fel". Men, det finns plats för att vi båda kan hålla på med våra hobbies, vi hinner båda få kvalitetstid med dottern, vi kan båda jobba och hon behöver inte gå så långa dagar på dagis. Med lite pusslande så går det.

#71 Eller hur! Dock säger han fortfarande att han inte tror han skulle bli en bra pappa. Och han frågade mig flera gånger igår "tror du verkligen det?" så berättade han varför han inte skulle bli det… :P Jo, så tror jag också!! Som kvinna har man ju alltid vetat att det kan hända. Vi får mens varje månad etc. Graviditet är inte lika främmande liksom.

Åh stackarn som mådde så dåligt! Vad var det han var rädd för? Min sambo är orolig för att han inte ens vill ha barn egentligen. Han tycker det verkar tråkigt och han tycker inte man borde skaffa pga överbefolkningen etc. :P Sedan är han ganska negativ när det gäller dagens ungdomar när man läser om bortskämda barn som svär, hur man börjar bli sexuellt aktiv i allt yngre åldrar etc. Hans mardröm är att han ska få ett barn som typ viker ut sig på nätet :P 

Jaa, vi har två innekatter och en hund! Gud så är det med min sambo också! Det var jag som fick övertala honom till både katt och hund och nu ÄLSKAR han alla tre. Gullar med dem hela tiden, säger "är du pappas tjej" (ja, han kallar sig själv pappa och inte husse 😂). Innan vi köpte vår hund trodde han inte att han skulle älska henne lika mkt som våra katter men det gör han ju verkligen nu.

Gud vilken traumatisk förlossning!!! Vilken tur att det gick bra! Alltså det låter ju som att det skulle kunna funka för oss också…. Men blir fortfarande så orolig. Jag hade ju tänkt resa först. Plugga klart, hitta mig själv lite mer…

Sedan blir jag lite orolig att det ska bli omständigt att konka ut med barnvagnen fyra gånger om dagen, eftersom vi ju har hund :P Men det kanske bara känns så nu?

#73 Det låter ju som att ni har lyckats pussla ihop era liv väldigt bra! :) Det är nog sant som du säger; allt det praktiska löser sig. Det svåraste för mig är nog att känna efter om jag vill ha barn? För det är ju en viktig fråga att svara på…

Samtidigt är det en svår fråga att svara på när man är mitt inne i en turbulent tid. Jag tvivlade ändå tills hon kom. Vi båda tvivlade och undrade vad tusan vi gett oss in på. Men sen finns inga tvivel. Är ju inte konstigt att man är frågande innan man vet vad det handlar om.

Han var rädd att bli som sin egen pappa med dåligt tålamod och aggressivitet. Han har aldrig gjort minsta lilla antydan till att förlora tålamodet eller använda våld! Ta djuren som exempel då, han älskar ju dem:-) Jag har egentligen aldrig haft intresse av att resa, visst har vi varit på semester i ett par olika länder men sen gillar jag att komma hem. Vår dotter fyller ett i vår och i sommar ska vi åka utomlands:-) Men hur känner du nu då? När det har fått landa lite? Vad lutar det åt? Vad säger hjärtat? Strunta i de praktiska sakerna (jag drar barnvagnen upp och ner för en trappa flera gånger om dagen eftersom vi har två hundar att rasta)!

Han var rädd att bli som sin egen pappa med dåligt tålamod och aggressivitet. Han har aldrig gjort minsta lilla antydan till att förlora tålamodet eller använda våld! Ta djuren som exempel då, han älskar ju dem:-) Jag har egentligen aldrig haft intresse av att resa, visst har vi varit på semester i ett par olika länder men sen gillar jag att komma hem. Vår dotter fyller ett i vår och i sommar ska vi åka utomlands:-) Men hur känner du nu då? När det har fått landa lite? Vad lutar det åt? Vad säger hjärtat? Strunta i de praktiska sakerna (jag drar barnvagnen upp och ner för en trappa flera gånger om dagen eftersom vi har två hundar att rasta)!

#75 Ja, det är ju skitsvårt… 

#77 Åh, då förstår jag! Min sambo är rädd för att han inte ska älska barnet och vara missnöjd med sitt liv. Att han liksom ska sitta där med vårt barn i sin famn och veta att han inte älskar hen, och inte kunna erkänna det för någon… Och han får ångest när han hör våra grannars bebis skrika (de har en 6-månaders). Det är ganska synd om våra grannar för de bråkar typ jämt (skriker som fan), och de har lite konstiga åsikter (försökte umgås med tjejen ett tag men de är lite för konstiga). Så han är rädd att det där ska vara vi om ett år :P

Det är fortfarande skitsvårt. Hjärtat säger nog behåll men hjärnan skriker nej neej NEJ… Ett annat problem att ta itu med är att jag i perioder blir deprimerad. Hur ska det då gå? Vet inte alls vad jag ska göra.

Man ska aldrig jämföra sig med andra, de har inte samma förutsättningar/känslor/situation som er! Jag förstår hans tanke, det är svårt att förklara innan man får barn men när man ser sitt barn födas/föder sitt barn och upplever all den smärtan och sedan uppfylls av den eviga och oändliga kärleken… Det är något speciellt! Mina barn och andras ungar… Man känner inte samma sak för någon annans barn, så tänk inte på bebisen i lägenheten bredvid - för er är det bara gråt men när det är ens egen bebis som gråter så vet man varför (hunger/blöjbyte/ont/kärlek) och man gör vad som helst för att få den lilla nöjd. Jag tänker alltid att "Hon ska aldrig behöva vara ledsen, hon är värd det bästa i världen och hon ska aldrig behöva gråta"… Jag är inte insatt i hur det funkar med barn/graviditet och depression. Det jag vet är att mitt syskon "räddades" av sina barn, hen var deprimerad och hade det väldigt tufft. Hade inte barnen kommit vet jag inte vad som hade hänt. Det satte perspektiv och fyllde hens liv med kärlek och mening. Nu är hen igång som aldrig förr i jobbar heltid och har sambon hemma som föräldraledig.

Man ska aldrig jämföra sig med andra, de har inte samma förutsättningar/känslor/situation som er! Jag förstår hans tanke, det är svårt att förklara innan man får barn men när man ser sitt barn födas/föder sitt barn och upplever all den smärtan och sedan uppfylls av den eviga och oändliga kärleken… Det är något speciellt! Mina barn och andras ungar… Man känner inte samma sak för någon annans barn, så tänk inte på bebisen i lägenheten bredvid - för er är det bara gråt men när det är ens egen bebis som gråter så vet man varför (hunger/blöjbyte/ont/kärlek) och man gör vad som helst för att få den lilla nöjd. Jag tänker alltid att "Hon ska aldrig behöva vara ledsen, hon är värd det bästa i världen och hon ska aldrig behöva gråta"… Jag är inte insatt i hur det funkar med barn/graviditet och depression. Det jag vet är att mitt syskon "räddades" av sina barn, hen var deprimerad och hade det väldigt tufft. Hade inte barnen kommit vet jag inte vad som hade hänt. Det satte perspektiv och fyllde hens liv med kärlek och mening. Nu är hen igång som aldrig förr i jobbar heltid och har sambon hemma som föräldraledig.

#80 Ne, det ska man nog aldrig göra i och för sig. Han kände ju så med hund också. Att fyfan vad tråkigt att gå ut med en hund varje dag? Nu ser han det inte ens som jobbigt och han studsar (okej, lite överdrivet men nästan iaf) han upp ur datorstolen när hon behöver gå ut. Jag förstår att det är något helt annat med sin egen lilla skatt. 

Gud vad skönt att du säger sådär!!!!! För alla i min omgivning tycker abort just för att jag är deprimerad. Då vet jag att det ännu finns hopp på den fronten.

Bara du vet vad som är rätt för dig! Låt ingen annan påverka ditt beslut! Om du bestämmer dig för abort kommer det vara för att det är det bästa för er. För att ni helt enkelt känner att det inte kommer bli rätt. Men om ni bestämmer er för att behålla kommer ni tacka er själva varje dag för att ni tog det beslutet eftersom det gav er ert fina barn. Det är vad som är bäst för er som spelar roll! Hur går det med era diskussioner? Kan ni prata om det mer eller hur går det?

#82 Det blir abort. Jag kände verkligen det när jag satt och pratade med barnmorskan och hon sa att eftersom min sambo inte vill finns det ju risk att jag blir ensamstående, och jag hade verkligen inte klarat av det just nu. Kanske hade jag varit stark nog om ett år, om fem år eller om ett halvår, men inte nu och då var den känslan så förödande för mig.  Har mått väldigt dåligt under januari (alltså typ under hela graviditeten) (har väldigt mkt ångest) (tydligen ganska vanligt?) och jag är redan ganska skör i och med min bipolära sjukdom, så tiden är verkligen inte rätt. Känns inte snällt mot varken mig eller barnet. Känns tråkigt men tvunget. Tack för allt stöd i alla fall! Imorgon ska jag stoppa upp abortpillerna 😕 De beräknade mig bara till vecka 5 så är ju väldigt tidig. Hoppas på att det inte ska göra allt för ont.

En följdfråga: jag fick ett sjukt starkt positivt test redan i v. 3 (4 dagar innan beräknad mens), och jag har märkt här att vissa som tar på själva bim-dagen har ganska svaga. Spelar det någon roll huruvida starkt plus man får eller inte? Jag läste att om man väntar tvillingar är det vanligt att plusset blir starkare för det är mer hormoner i kisset. Stämmer detta?? Blir så himla ledsen i så fall. Vi har tvillingar i släkten och det är ju ärftligt (tvåäggs). Clearblue testet visade också att jag skulle vara i v. 5 för två veckor sedan men var ju bara i v.5 nu……….. Är det två där inne mån tro eller är det bara en skröna att två stycken = mer graviditetshormon i kisset?

Beklagar ett tråkigt beslut. Men du är så otroligt klok som tänker så. Styrkekram till dig. <3 Tror inte hormonet spelar någon roll. Har också fått jätte starka positiva tidigt oj de har bara varit en.

Skönt att du har kommit fram till ett beslut. Önskar dig stort lycka till! Se till att ha folk i fin närhet nu närmsta tiden för stöttning. Tror inte heller styrkan spelar någon roll, har varit gravid två gånger och ena gången fick jag starkt plus andra gången betydligt svagare och det har bara varit en i magen.

Vad skönt att du har tagit ett beslut, nu kan du fokusera på vad som är rätt i det! Jag fick piller efter ett missfall och det gjorde väldigt ont men det är säkert olika! Se till att du inte är ensam när du tar dem, på mig gick det någon timme och sedan började det krampa i magen så pass att pojkvännen fick bära mig till sängen. Det blir säkert inte så för dig men jag menar bara att du inte ska vara ensam! När ni får barn längre fram i livet kommer ni att vara så tacksamma för att det blev som det blev den här gången och att det blev just det barnet ni fick till slut! Jag önskar dig all lycka till!!!

#84 Tack så mycket! Vad glad jag blir av att höra dig säga det. Att det är klokt. För även fast man vet vad som är det bästa alternativet tvekar man ju inte in i det sista… Och vad bra med styrkan på plusset…. Undrar vad det kommer sig då? Att det är svagt på vissa och starkt på andra.

#85 Ja, väldigt skönt! Tack så mycket. Det har jag! :) Knepigt det där med plusset på stickan dåå. Undrar vad det beror på :o

#86 Jaa. Tack Nalaa!! Jag påbörjade min abort tidigt imorse och det känns ungefär som en vanlig kraftig mensvärk. Har varit med om värre menser faktiskt men jag var förberedd på det värsta. Sjukt stora klumpar har kommit ut så det har kommit igång. Tråkigt att du fick så ont!! Vilken vecka var du i? Jaaa, jag tror också vi kommer tänka tillbaka på detta beslut som bra. Nu ska jag börja med litium för min bipolära sjukdom och hoppas att jag får några stabila år innan jag är redo att bli mamma :) Om jag nu någonsin kommer bli det. Sånt vet man ju aldrig.

Tack igen allihop! ❤️

Tänk på att precis efter en abort så kan man må dåligt trots att deta var ett beslut man tog. Jag tror det blir så automatiskt när kroppen blir av med alla hormoner. Kroppen liksom sörjer själv. I alla fall var det så för mig. Försök även att involvera din partner. Han kanske också känner en sorg när "det väl är över". Hoppas att allt går bra nu och att ni mår bra!

Jag fick ju också göra abort. Dock pga dött foster. Fostret var beräknat till 6+2. Jag hade riktigt vidriga smärtor. Men psyket braka totalt. De var hemskt. Så jag hoppas du har bättre stöd runt dig än vad jag hade. För jag hade ingen. Och de är först nu ett halvår senare som jag börjat må bra igen.

Jag har gjort en abort och sen tagit samma piller vid ett MA. Aborten kändes knappt alls faktiskt. Bara mycket blod. Å när vi väl tog beslutet så kändes det ganska bra. Det kommer gå bra, kram.

Kram på dig lilla gumman.