Livet efteråt

Må dåligt över sin förlossning

2017-01-13 23:41 #0 av: Zelmabus

Min förlossning var en mardröm, det värsta jag har varit med om, men undrar hur länge är normalt att man mår dåligt över en dålig förlossning?

Vissa har sagt att man bör gå ex till en kurator och prata osv, men gjort är gjort känner jag, kan man verkligen må bättre över något bara för att prata?

Anmäl
2017-01-14 00:24 #1 av: postmortum91

Jag vet inte vad som är normalt, men jag tänker att man iaf efter 1 vecka borde "glömt" smärtan och det negativa. Prata med någon, det skadar ju inte.

-Postnatal

Anmäl
2017-01-14 05:59 #2 av: Fien

Ja det finns hjälp att få och det kan definitivt hjälpa att prata med någon! Det kommer att komma nya påfrestningar nu när barnet är fött så ta dig själv på allvar, det är viktigt att du mår bra och orkar ta hand om ditt barn!

Anmäl
2017-01-14 06:03 #3 av: Thiah

#1 Tog mig längre en 1 vecka att glömma sånt allt negativt. Efter en vecka hade knappt stygnen lossnat och de var en smärtsam påminnelse.

TS har du alls fått prata med någon om din förlossning? Överhuvudtaget menar jag? Haft efterkontroll? För där borde man väl kunna ta upp sådant här med BM och sedan få hjälp att komma till tex psykolog.

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Anmäl
2017-01-14 08:36 #4 av: fluffis

Jag har också mått dåligt över min förlossning. Pratade och grät på efterkontrollen. Satt och googlade i flera månader för att försöka förstå, gick till kurator pga min förlossningsdepression och pratade där också. Pratade även med en läkare när jag hade problem med blåsan. Så småningom lade det sig men ca elva månader efter förlossningen blev jagn gravid igen och det bubblade upp igen. Jag pratade med barnmorskan och fick till slut en tid med förlossningsläkaren som förlöste mig. Vi pratade genom det ordentligt och jag fick svar på mina frågor. Efter det kändes det bra igen.

Vissa behöver prata mycket, andra inte. Vissa kan bearbeta och snabbt lämna det bakom sig, andra inte.

Jag vet inte hur du fungerar TS, men det viktiga är att du tar itu med det för du ska inte behöva må dåligt. Att prata med någon är väl en bra start, tycker jag.

Anmäl
2017-01-14 08:43 #5 av: Niini

#1 En vecka är ingenting. Som redan skrev så har ev. stygn inte ens lossnat då ännu.  Min första förlossning gick super, trots det kunde jag ändå få obehagskänslor och allt möjligt ännu 2-3 veckor efter. Hormonerna är lite all over the place så ja.. En vecka är ingenting Glad

TS - Har du möjlighet att skulle få diskutera igenom din förlossning med barnmorskan (eller läkaren)? Vet att här i Vasa erbjuds man att få sätta sig ner med bm som förlöste en och gå igenom förlossningen (speciellt om det tillstött komplikationer eller sånt). Ibland hinns det med innan man åker hem, annars kan man ringa till sjukhuset och säga att man vill gå igenom/diskutera. Tror faktisk det kan ge mer hjälp att prata med nån som var där/har medicinsk kunskap än en psykolog/kurator Tyst

Anmäl
2017-01-14 12:06 #6 av: Velinga1984

12 år har gått och jag minns alldeles för väl den stora paniken som uppstod när äldsta sonen föddes. I många år låg den kvävd men jag fick mellersta sonen 2013 utan större bekymmer. Lite babyblues på neonatalen/BB men det gick över när vi kom hem. Blev gravid 2015 med minstingen och allt bubblade upp. Jag kämpade mot graviditetsdepression som barnmorskan aldrig uppfattade då jag tog leendet på mig när jag var där. Ingen uppfattade det alls, däremot så uppmärksammades det på BVC vid 2-3 månaders kontrollen att jag hade början på förlossningsdepression.  Eventuellt kanske mer, i samråd med sköterskan så skulle vi avvakta på min begäran och jag har sedan dess kämpat mot depressionen. Nu sist i december fick sambon vara hemma trots att minstingen är född i mars 2016. 

Med min erfarenhet så hade jag önskat att jag sökt samtal och bearbetning av första sonens födelse. Det är den som ligger till grund nu för den depression jag kämpat emot sedan hösten 2015. 

Anmäl
2017-01-14 15:32 #7 av: Sarah

Fundera inte på vad som är normalt. Du tar den tid du behöver. En vecka för att släppa ett trauma är ju såklart inte realistiskt,

Jag upplevde också förlossningen som fruktansvärd. I papperna står det att allt var normalt, men att jag hade väldigt jobbigt med värkarna.

Två saker jag varit viktiga för mig efter. Länge grät jag varje gång jag tänkte lite mer på förlossningen. Nu gråter jag inte längre, men det tog nästan 1.5 år.
Iaf, på efterkontrollen när vi gick igenom förlossningen så sa bm "men det stora här är ju att de inte lyssnade på dig, du blev överkörd". Så var det och åven om det inte hjälpte tidigare så hjälper det nu. Nu är jag mest arg. De skapade en otrygg miljö och de lyssnade inte. Inget av det har med mig att göra.

Det andra är vetskapen om att jag aldrig mer behöver gå igenom en förlossning igen om jag inte vill. Om det blir fler barn så kan jag bråka om ett snitt.

Tycker absolut att du ska prata med någon.

Anmäl
2017-01-14 16:15 #8 av: JossanH

Jag vet en tjej som var så traumatiserad av sin första förlossning att hon inte alls pratade om den på ca 2 år. Där efter blev hon gravid igen och när bm vid första mötet drog upp första förlossningen fick hon panik och grät hysteriskt. Fick bli många samtal och mycket hjälp.
Se till att få den hjälp du behöver så fort som möjligt.

Medarbetare på iller.ifokus

Anmäl
2017-01-14 17:56 #9 av: Zelmabus

Pratat och pratat , jag har fått berätta på efterkontrollen samt vid första besökte på bvc.

Snart fyller hon 1 år, känns jobbigt för då kommer allt tillbaka.

1 till barn är inte att tänka på ifall jag måste gå igenom allt igen.

Anmäl
2017-01-14 19:02 #10 av: Sarah

Vad var det som hände? Vet inte om jag sett det någonstans. Du behöver såklart inte prata om det här, men det kanske hjälper lite?

Det är för jävligt hur kvinnor inte blir erbjudna mer stöd då det kommer till allt efter förlossningen. Tragiskt om det leder till att man inte får fler barn om man vill ha det. Man kan ju bråka om snitt, men då ska man orka ta den fajten.

Anmäl
2017-01-15 13:22 #11 av: Zelmabus

I väldigt korta drag, jag blev tvingad till snitt utan att det var fara för mig eller dotterns liv, och jag har extrem operations rädsla. Ville då bli helt nedsöv, fick ej och låg ist med en panikattack tills de fick ut henne så de kunde  pumpa i så mycket lugnande att jag blev "full".

Anmäl
2017-01-15 14:44 #12 av: Sarah

Usch. Lät mycket värre än för mig. De körde över dig med. Tycker att det är att jämföra med övergrepp när de gör så stora saker mot ens vilja. Du borde absolut be om en samtalskontakt för att hjälpa dig att bearbeta det. Vården behandlar mammor som barnmaskiner och våra önskningar och behov är sekundära.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.