Barnlängtan

Nervös!!

2016-11-30 21:44 #0 av: Missmagi

Imorn ska vi på vårt första möte hos fertilitet kliniken., efter mer än två års försök utan bebis. Har inte tänkt eller känt efter så mycket tidigare på de kommande mötet tills nu. De började med att jag satt och kollade på en film vars blivande mamman där snart skulle få barn. Hon gick runt i bebisrummet vek bebiskläder etc. Jag började stört böla som aldrig förr. Sambon fick panik och viste inte vad han skulle ta sig till. O mitt i allt kaos slog de mig att, tänk om vi får beskedet om att de är kört för oss. Vi kommer aldrig lyckas få bli föräldrar. Ivf o hormoner kommer inte att funka. Hur i all världen ska man hantera ett sånt besked? Jag blev så otroligt nervös inför imorn.

Behövde bara skriva av mig lite..

Anmäl
2016-11-30 21:50 #1 av: vendelay

Jag vet inte om detta hjälper, men om det gör det så kanske du kan försöka tänka att även om ni inte kan få biologiska barn så finns ju möjligheten att adoptera någon som behöver ett hem. Då får ni ert/era efterlängtade barn och barnet/barnen får ett hem.

Veganism Savvity (English)
Vegan iFokus (svenska)

Anmäl
2016-11-30 21:59 #3 av: Tjeja

Stor kram till dig!
Jag har varit precis där du är nu!
Tyvärr besannades min värsta mardröm och vi har förblivit barnlösa.
Nu är det faktiskt ganska få som aldrig får till sig barn på något vis. Adoption om inget annat. Man får tänka i nya banor helt enkelt, över möjligheter man aldrig funderat över på riktigt innan.
Livet blir ju sällan som man tänkt sig men blir nästan alltid bra ändå i slutänden.

Jag är övertygad om att ni kommer få de barn ni vill, önskar och är menade att ha om ni verkligen vill det hela vägen! :-)

Faktum är att för egen del kom vi till en punkt när vi inte orkade försöka mer, vi kände att vi blivit för gamla (våra egna känslor) för att dra igång en adoptionsansökan etc. Idag mår jag bra och vi som par är nöjda med vårt beslut båda två.

Vad jag vill säga är... fortsätter du att vilja ha barn kommer du att få det på ett eller annat vis. Ge inte up!
Och om du kommer till en punkt där du känner att nog är nog, så finns det en väg ur sorgen till ett annat liv än man tänkt men som är tillfredsställande på ett annat sätt som man kanske inte alls hade kunnat föreställa sig innan.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-11-30 22:29 #6 av: Smulan_88

Uppenbarligen inte en person som har problem att bli gravid och personen i fråga OM man ska sänka sig till samma nivå (vilket man egentligen inte borde) skulle jag gissa på är relativt ung, med den synen på livet.

Vid adoption adopterar man sitt barn, det är ingen annans och ingen utomstående har rätt att ta den känslan ifrån en. Det finns många vägar att få barn på och vem är man att drömma någon annan?
Vart får gränsen? Måste bebisen ligga i mammans mage? Har fröken/herre "anonym" då inräknat surrogat mammor, ägg/spemie donnarioner? Går gränsen vid att den ligger i magen, eller ska det vara genetiskt arv från båda? Dessutom finns det ju många med barn som bryter och sedan hittar någon annan, kan bli väldigt jobbigt om relationen blir långvarig och man inte behandlar sin partners barn som sina egna. Så döm inte andra människor!!!

Tillbaka till ämnet, så önskar jag er lycka till och håller tummarna från tårna och upp att ni ska få ett efterlängtat barn Missmagi!!

Anmäl
2016-11-30 22:31 #7 av: jackiejohn

Kram och lycka till imorgon!
Har själv genomgått en fertilitetsutredningen och kommer så väl ihåg hur liknande tankar rasade genom mitt huvud.
Vi stod på kö till ivf när vi blev spontant gravida och bebisen stannade, hon är idag 2år och lillasyskonet är beräknat till januari och jag kan ärligt säga att jag hade aldrig trott för 3år sen att jag skulle stå här med snart 2 barn.

Utredningen var kämpig då de på oss inte kunde hitta något fel det bara inte ville sig..
Men jag försökte att ta en undersökning i sänder och inte låta tankarna skena iväg för mycket i "tänk om..." det var lättare sagt än gjort många gånger men jag försökte att hålla hoppet om en egen liten bebis vid liv trots utredning, väntetider osv.

Adoption funderade vi på men vi tog aldrig något beslut vi ville verkligen försöka få biologiska barn innan vi tog ställning till det och jag tycker inte ni behöver fundera på adoption nu innan ni ens har påbörjat utredning. Var sak har sin tid och att dra in adoption nu känns bara onödigt, sen tror jag absolut att ett adopterat barn älskas och blir lika mycket ens "eget" som ett biologiskt barn.

Anmäl
2016-11-30 23:20 #8 av: Sarah

En sak som slog mig när vår dotter föddes var, jag hade älskat henne lika mycket även om hon inte var mitt biologiska barn. Det tog några dagar innan jag knöt an till henne och när jag väl gjorde det insåg jag att det biologiska inte var det viktiga. Det viktiga var att hon fanns och att hon behövde oss. Kanske lätt att säga när man har ett biologiskt barn, men jag är helt övertygad om att jag hade älskat henne på samma sätt om hon legat i ngn annan kvinnas mage.

Anmäl
2016-12-01 08:07 #9 av: LaSadie

Jag tyckte själva mötet blev befriande för att få reda på varför det inte funkade för oss. Men det var jobbigt fram tills dess. Jag var orolig att det berodde på mig men i detta fall så var det mannen min det var fel på pga sjukdom. Det som är segt är dock att vi måste vänta sex månader innan vi får ivf, men det varierar nog mellan landsting.

Anmäl
2016-12-01 08:38 #10 av: Missmagi

Vilka historier!
Upptäckte efter mitt utbrott igår att den personen som mest är nervös och orolig inför idag är min sambo. Jag har tyckt att han har varit sten cool inför de här men igår fick jag en annan syn. Han e jätte orolig för vad dom ska säga senare när vi får svar efter utredningen.

Vet att man inte ska ut nåt i förskott men oron sitter där när längtan efter ett barn är så starkt. Bara de där att få uppleva de magiska med plusset på en sticka, att känna någon växa i magen. Och de första mötet med UL när man får se sitt barn för första gången... wow. Lycka till dom som får uppleva detta. Tack för att ni delar med er era historier!

Anmäl
2016-12-01 09:09 #11 av: LaSadie

Har ni tagit prover än? Vi fick först gå på samtal, ta prover och sen möta läkare som berättade om alternativen beroende på vad proverna visat.

Anmäl
2016-12-01 09:14 #12 av: freeatlast

Kram och lycka till idag! <3

Anmäl
2016-12-01 12:13 #13 av: Thiah

Jag har tagit bort #2 för jag anser inte att det tillhör tråden. 

Tog även bort #3+4 bara för att rensa tråden (De försvarade TS så de har inte gjort något fel alls)

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Sajtvärd på Gravid.ifokus.se

Anmäl
2016-12-01 12:40 #14 av: Missmagi

#11 Nej inga prover än. De här är första mötet med kliniken :)

Anmäl
2016-12-05 12:34 #15 av: LaSadie

Hur gick det? Kändes det bra?

Anmäl
2016-12-05 13:17 #16 av: Missmagi

Jo.! Bokade in tider för spermaprov för sambon och spolning av äggledaren samt kontrast röntgen för mig. Förhoppningsvis kommer vi veta hur vi ska gå till väga innan jul. känns rätt lugnande nu faktiskt, dom vi träffade kändes väldigt proffsiga och villiga att hjälpa så nu känns de rätt bra att veta att de första steget är taget. :D

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.