Äter du vitaminer? Och d-vitamin? Börja annars. :) Och inget konstigt alls att prata om sånt här. Hade själv en sån period i våras och varje gång jag verkligen öppnade upp och berättade hur jag mådde för någon kändes allt lite lättare. Något jag också gjorde var att försöka hitta och fokusera på saker som gjorde mig glad, och jag kämpade för att skratta varje dag. Tror att skratt i sig själv är läkande. Så tacksam att den där perioden avtog efter några månader.

Samma här! Vecka 8+5 idag, och det börjar kännas lite bättre men jag är långt ifrån lycklig. Jag gråter och har dock inte ångest längre, men som sagt känner mig likgiltig… med sonen var det inte alls såhär, då var det konstant lycka hela tiden! Vet inte om det är för detta är andra barnet och man är varm i kläderna ch helt enkelt vet vad man har framför sig eller det är hormoner som leker berg och dalbana. Denna bebisen är med planerad men i början vid plusset hade jag panik och var väldigt nere. Det är jag inte längre men som sagt, känner mig inte sprudlande eller överlycklig.. Du ska inte få dåligt samvete att du mår som du mår fast jg förstår hur jobbigt det känns! Det är helt normalt, tyvärr något som det inte pratas om så myrket då graviditet ska ses som ett enda stort lyckorus… tror det viktiga är att i första hand prata med din barnmorska om hur du mår, du kan få mycket hjälp och stöd därifrån! :)

Tror på riktigt att jag hamnat i en depression nu. Jag har inte lust till något längre :-( Känner varken vilja eller ork till studierna… Jag finner heller ingen ork eller lust att hitta på nåt annat på dagarna, trots att jag vet att jag egentligen vill exempelvis träffa kompisar. Men när det kommer till kritan går det liksom bara inte.. Jag tycker knappt ens om att gå ut med min älskade hund längre, eller vad jag menar är att förut njöt jag av det men nu känns det bara som ett måste. (Känner mig hemsk pga det - älskar min hund så mycket ju <3 ) Sen går jag och längtar efter min sambo hela dagarna, men när han väl kommer hem så är jag bara deppig..istället för att njuta av tiden tillsammans så har jag bara ångest över att han ska åka iväg igen nästa dag. Allt känns svart för mig, hatar mig själv som person, avskyr min kropp (även om jag älskar bebisen där inne), tänker alltför negativa tankar… Sen vågar jag inte söka hjälp. Kan låta dumt, men jag är rädd att de kommer tycka att jag är löjlig och att jag bara ska "rycka upp mig". Har haft depression innan och den var svår att ta sig ur. Har nog inte velat erkänna att det blivit så igen. Men inser nu att det är faktum att jag behöver hjälp… Är det svårare att ta sig ur en depression när man är gravid?

#3 Försök få hjälp nu direkt, försök bearbeta upp en stabilitet innan barnet kommer, jag fick ingen hjälp, sitter idag med ett barn som är snart 2 och jag har inte vårdnaden för honom själv. Jag känner honom inte ens, fick aldrig hjälp trots tjat på allt och alla i över 1 1/2 års tid.. Insåg depressionen när sonen bara var några veckor gammal. Har kämpat förgäves utan framgång… Hoppas för allt i världen att du slipper gå igenom samma som jag.. 😭

#4 usch vad hemskt, är ledsen att du behövt gå igenom nåt sånt.. ♡ Förjävligt att det ska vara så svårt att få hjälp i tid!

#5 sök hjälp omedelbums. Ju tidigare desto bättre. Jag hade depression under graviditet med först barnet. Slutade inte bra. Efter förlossningen slog det över i förlossningspsykos. Fick bra hjälp, det vände fort, tack och lov. Resterande barn har jag varit medicinerade ( under kontroll av läkare såklart) och klarat mej. Så det går! Det är inte omöjligt! Du kan få må så mycket bättre. Hoppas du får träffa en klok läkare. Vill inte låta pessimistisk men det är kanske det som kommer bli svårast…. (säger hon som träffat allt för många läkare som borde jobba med annat…)

#6 så skönt att höra att du fick bra hjälp till slut och att det funkar med medicinering för dig! Jag ska ringa min BM idag och berätta hur det ligger till, så kan man nog få remiss till nån läkare eller liknande. Min sambo har uttryckligen visat sin oro nu och det är en väckarklocka för mig. Han är jätterädd att jag ska må såhär dåligt när barnet kommentarer… jag inser ju själv också att det absolut inte vore bra, vill kunna finnas där och ta hand om vår lilla bebis på bästa sätt.

*när barnet kommer* ska det ju stå ;-)

Hej! Hur går det för dig? Fick du tag på din BM. När jag hade en period av stress som kändes helt ohanterbar vände jag mig till min husläkarmottagning och där fick jag snabbt hjälp med samtalsstöd. Det tog emot som bara den att gå dit men det är det bästa jag gjort. Jag kände mig aldrig ifrågasatt så det behöver du inte vara orolig för. Nästa gång tänker jag be om hjälp långt tidigare. Man behöver inte söka hjälp när man väl mår dåligt, man kan söka i förebyggande också. Jätteviktigt att du tar tag i det där. Hoppas du fick hjälp vidare av din BM.