Vilken v är du i? 60 dagar innan förlossningen kan du ta föräldrapenning. Varför kan du inte söka graviditetspenning om du nu har rätt till det som du skriver? Ring och prata med försäkringskassan!

Jag blev av med min sjukskrivning 27 juli och det är en månad sen. Försäkringskassan har inte meddelat mig det. Därför får jag inga pengar nu. Jag har ju inte vetat om att jag ska söka för ny sjukskrivning/graviditetspenning då min sjukskriven som jag fått av läkaren fortfarande är aktuell, trodde jag. Jag har rätt till graviditetspenning men den kommer jag ju inte få utbetald de närmaste dagarna.

Är din sambo helt pank eller har han helt enkelt inte lust att betala?  Har han pengar så borde han väl kunna lägga ut för dig, så du och barnet inte kommer till skada för att du inte har råd med mat?

Väntar på att försäkringskassan ska ringa mig, ringde de igår.

#3: Han har ett välbetalt jobb.

Hur menar du med att din sjukskrivning fortfarande är aktuell? Är det läkarintyg du saknar? Om det är enbart det som saknas så hör av dig till läkaren? Har ni pratat ngt om ekonomi innan ni skaffade barn? Jag tycker att det är omänskligt av honom att inte stötta dig. Det är ert barn. Visst det kanske var klantigt av dig att inte hålla koll men hade du inte varit gravid med hans barn hade du inte behövt vara sjukskriven just nu och själv förlorat ekonomiskt på det. Här hemma är det sjävklart att vi hjälps åt ekonomiskt.

#5 Så vad är problemet? Anser han att hans höggravida sambo ska straffas för att lära sig en läxa eller vadå?

#6: Jag har ett läkarintyg som jag fått av en läkare som går ut sista augusti, blev sjukskriven 1,5 månad. Eftersom försäkringskassan inte har hört av sig så tror ju jag att allt är lugnt. Men 19 juli och 1 augusti har de endast på försäkringskassans hemsida skrivit att det vill ha in ett nytt läkarintyg. (min graviditetspenning startade den 28 juli) Försäkringskassans har sagt till mig att sjukskrivningen går före graviditetspenning. Hade jag vetat om det hela har jag fixat ett nytt läkarintyg. Men det är ju lite svårt nu en månad senare. I annat fall hade jag anmält graviditetspenning, men nu är inte det gjort och därför får jag inga pengar. För mig är det självklart att man hjälps åt, men han har inte velat lyssna på det örat. Han är sur för att när vi blev tillsammans för 2,5 år sen fick han betala mer i mat när han pluggade. Vi var alltid hos honom och det är ju inte lätt att handla mat i början av ett förhållande till någon annans hushåll.

Det är för övrigt jag som sköter alla sysslor här hemma med tvättning, matlagning, handling, städning mm.

anmäl nu och ansök från ett äldre datum gravidpenningen

Har ni inte pratat om sådant innan? Vi har fem konton, varav 3 är gemensamma. På ett sätter vi in lika mycket varje månad. Det är till rörliga kostnader, mat och räkningar. Sen har vi ett gemensamt sparkonto där jag sätter in mer än killen eftersom jag tjänar mer. Sen har vi ett gemensamt sparkonto till vår dotter där vi sätter in pengar till henne varje månad. Utöver det har vi våra egna konton med egna pengar. Är det någon som har dåligt med pengar en månad så sätter den in mindre på våra gemensamma konton. Ingen av oss ska stå utan egna pengar.

Åhh!!! Jag skrev ett jättelångt svar som försvann! Tycker hur som det låter helt sjukt att han menar att du får skylla dig själv. Oavsett när vi haft delad eller gemensam ekonomi har vi alltid ställt upp och stöttat varandra vid behov. När han tog tjänstledigt för att koncentrera sig på studierna under en tyngre period drog jag in pengar och nät jag var sjukskriven tog han den största biten. När vi gifte oss och började planera barn slog vi ihop våra ekonomier trots att han pluggade och jag tjänade klart bäst. Vi ansåg att det gav oss sen absolut bästa överblicken. Tidigare har vi också sparat väldigt mycket för att ha en buffert om något skulle hända. Guld nu när vi väntar barn och står med dubbla boenden i 6 månader. Visst, du kunde kanske kollat bättre vad som gällde, men sådant händer!!! Man ska ju inte klippa benen på sin partner, barn eller ej, bara av princip. Ni är ju en familj, och en familj stöttar och hjälper varandra. Tycker det låter fruktansvärt så som det blivit hos er…

#10: Papprena gällande graviditetspenning skickade jag in för mer än 1,5 månad sen, det är bara det att försäkringskassan inte har fått in de. Så jag kan inte fylla i graviditetspenning förän de har fått in pappret.

förlåt att jag säger detta men din sambo är en total skit

Nu har jag pratat med försäkringskassan och det har löst sig så att jag får fortsätta vara sjukskriven, behöver inte ta ut graviditetspenning. Ska till läkaren i morgon och förhoppningsvis får jag fortsätta vara sjukskriven. Pga vissa omständigheter mår jag inte bra mentalt och det är det värsta utöver graviditeten. Nu mår jag skit för att jag inte vet vad min läkare ska göra i morgon.

Jag tycker att ni ska sätta er ner och planera ER ekonomi. Om ni nu ska ha barn ihop så rekommenderar jag att ni har gemensam ekonomi - sedan hur ni lägger upp det finns det många alternativ till. Men det är många utgifter med barn…

Min man och jag har delad ekonomi - men det hade vi även innan vi fick barn. Så det sista året som min man studerade så  levde vi helt och hållet på min lön och nu när jag är föräldrarledig så lever vi helt och hållet på hans lön då jag i huvudsak inte tar ut några föräldradagar (för vi vill spara dem så att vi kan ha dottern hemma längre).

Men generellt kan man säga att vi har som jag tror någon annan skrev: vi har gemensamma konton, gemensamma sparkonton men också separata för "fickpengar".

Vi har helt gemensam ekonomi. Jag blev sjukskriven i maj 2013, och har sen dess arbetat totalt 3,5 månad. Resterande tid har jag varit sjukskriven, haft graviditetspenning och föräldrapenning.  Under denna tid har min sambo tjänat mest, och idag tar jag ca 50% i föräldrapenning för att kunna vara hemma längre. Vi har inga krav att jag ska göra mest hemma bara för att han arbetar, utan vi gör det vi hinner oavsett vem som varit hemma eller inte. Skulle vi mot all förmodan inte få ihop någon månad ekonomiskt (har aldrig hänt dock) så skulle hans chef bara vara glad om sambon vill arbeta övertid. 

Hur vi spenderar pengarna utöver mat och räkningar brukar vi sällan diskutera om det inte är dyra inköp. Vi är vuxna människor som tar ansvar och lever efter att vi är en familj.

Jag kan själv tycka (inget elakt mot andra eller så) men är man inte redo för ett barn rent ekonomiskt med mera tycker jag att man inte ska skaffa barn föräns man känner att man har det stabilt nog med allt var det innebär. Dessutom är man OFTAST 2 om att skaffa barn inte bara en. ALLT ANSVAR ligger då inte hos en utan 2.

#19: Tillsammans har vi pengar så vi klarar oss gott och väl. Det är bara det att min sambo inte har använt hjärnan och förstått hur jag har det. Att jag varje månad förlorar minst 8000kr pga att jag är sjukskriven. Sen blev de ju inte bättre när det blev strul med försäkringskassan och jag fick 3000 kr. Nu har han satt in pengar så att vi ska klara oss. Men vi behöver ändå prata vidare om det här!

#19 Du får gärna utveckla ditt svar om hur du tänker ekonomiskt. Innebär det arbetslösa, personer på CSN,enskild lön att eventuellt överleva på,  låg lön etc. NÄR har man en ekonomisk stabilitet att skaffa barn på enligt dig? Nämligen en intressant diskussion :) 

#20 Just strul med försäkringskassan kan ställa till det för många, jag själv har alltid haft en personlig handläggare. Kanske du har också? Jag har alltid ringt vid fördröjning av uppdatering på mina sidor på internet för att i tid reda ut vad som fastnat. Tex sambon fastnar hela tiden oavsett om han tar föräldrapenning, uppdaterar sin årsinkomst eller tar VAB.  Hans ärenden får vi ringa konstant om och ifråga varför det stannat. Man kan tycka att FK ska meddela om någon punkt måste kompletteras men icke.

fast #19 skriver ju när man känner att man är redo och behärskar den ekonomiska situationen? :) då kan man väl inte börja generalisera om olika grupper? en långtidssjukskriven kan lika gärna vara mycket bättre på att hushålla en knaper ekonomi än en random med välbetalt jobb som fläskar på med massa härligheter och därmed dyra lån och vips knappt har mat på bordet.. Så tolkar jag det :)

#22 det är precis så jag menar!

Därför tänker jag citera Tantos"kriver ju när man känner att man är redo och behärskar den ekonomiska situationen? :) då kan man väl inte börja generalisera om olika grupper? en långtidssjukskriven kan lika gärna vara mycket bättre på att hushålla en knaper ekonomi än en random med välbetalt jobb som fläskar på med massa härligheter och därmed dyra lån och vips knappt har mat på bordet.. Så tolkar jag det :)"

Sen kan jag säga att jag och min man skulle inte äns tänka på barn om vi inte ansåg att våran ekonomi skulle klara det…  jag är själv sjukpansionär.

ALLA har självklart rätt att skaffa barn det säger jag inget om jag säger bara att det är viktigt att känna att man har Stabilitet innan man tar valet att skaffa barn.

Fast den stabiliteten kan slås omkull på ett ögonblick om det vill sig illa. Man är oftasts två absolut men som det blev för oss då, dottern föddes utan förvarning med akutsnitt i v 31+1 i samma veva blev det varsel på makens jobb och han var en av dom som fick gå. Strul med försäkringskassan så det var bara jag som fick utbetalat vab under 3 månader försäkringskassan inte kunde göra sitt jobb. Vi hade fina sparkonto sen innan som tur var men att säga att man inte ska skaffa barn förrän man har ekonomisk stabilitet när det gäller strul med försäkringskassan är bara fel i mina ögon. Strul med försäkringskassan och missar i kommunikationen säger INGENTING om hurvida man är redo att skaffa barn eller inte. Skönt att det löst sig ts och fortsätt diskutera ts så hittar ni nog en lösning som passar er :)

klart det kan hända saker, men vad har det med grundläggande planering att göra? alla kan drabbas av ekonomiska svårigheter när som helst i livet.. Det är ju inte riktigt samma sak som att anse sig ha råd med barn och vara beredd att offra det som krävs för att barnet ska ha det bra.

Vi väntar barn, det var egentligen oplanerat.. jag studerar och han jobbar 75%, fast efter jul går han över på 100%. Det jag skulle komma till var att vi har inte överdrivet mycket pengar, men vi håller på för fullt att planera och lägga upp en ekonomisk plan för att få ihop det så bra som möjligt när bebis kommer. Man får det att funka, så är det bara - alla har olika förutsättningar i livet - och jag är även uppvuxen i en familj med knaper ekonomi, men det har varit en underbar uppväxt ändå för man lär sig hantera situationen efter vad den är.

vi har också en väldigt knaper ekonomi, men vi är beredda att sätta oss åt sidan för sonens skull :) det går över all förväntan än så länge iallafall, han är 1,5 år nu.

Nu har helvetet brakat lös här hemma. 

Jag har under tiden valt att prata med min sambos brors tjej för att försöka förstå hur andra personer har det med sin ekonomi, samt att jag är även har pratat om det med er. Jag vill veta om det är jag som tänker fel eller, att man borde ha ekonomin gemensamt eller i alla fall mer rättvist fördelat. 

Nu fick han vet att jag pratat med hans brors sambo och är så förbannad över att jag kan välja att gå och prata med någon annan än att prata med honom. Problem nummer 1 är ju att vi inte har kunnat prata om det och när vi väl har gjort det har jag fått uppfattningen att vi inte är på samma nivå. Han vill inte ha något gemensamt. Han säger att jag tar upp det vid fel tillfällen. Men han väljer aldrig själv att ta upp det. Vilket då gör mig frustrerad.

Nu vill han läsa konversationen jag har haft med henne för att kunna se att jag HAR pratat skit om honom och fått honom att framstå som en idiot, vilket jag absolut inte har gjort. Jag har till och med skrivit att jag inte vill prata skit om min sambo utan att jag bara känner att vi inte är på samma nivå än. Sen har jag oxå skrivit att vi inte har pratat klart än. 

Sen har lite annat oxå dykt upp som han anser att jag har sagt fel och hur sjuk i huvudet jag är som tänker så. Just sjuk i huvudet säger han rätt ofta om mig.

I natt så sa han att han hade gjort slut med mig efter en kommentar jag sa i somras, att han inte hade kunnat vara tillsammans med mig om jag inte vore gravid. För den kommentaren är så vidrig att jag inte är värd att leva med. Utan då hade han dumpat mig.

Han anser att jag saknar Empati och medkänsla.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Skulle han läsa det här skulle jag väl flyga ut genom dörren med huvudet före och aldrig mer se honom.

Vänta nu, han är bara tillsammans med dig för att du är gravid? Du är rädd att han ska kasta ut dig?? Är det ngn som saknar empati och medkänsla så verkar det vara han. 

Vill du verkligen fortsätta i den här relationen? Om du vill det så är det dags att söka er till parterapi. Ni ska få ett barn snart, det om ngt kan vara påfrestande för relationen. Dessutom är det ju inte direkt ngn ultimat miljö för ett barn om föräldrarna inte är sams.

#29: Parterapi har jag tagit upp att vi behöver gå iväg på. Nämnt det ett antal gånger, men han har inte gett något svar. Inte förrän jag i natt sa att han inte har gett mig något svar och så gör han med många saker, låter bli att ta upp (nu sa han ja). Vilket gör att jag måste söka mig utanför våran relation för att ha någon att diskutera med. Att han bara är tillsammans med mig för att han är gravid kändes riktigt tungt att höra igår. Han är inte perfekt vilket jag inte heller är.

Boka en tid för parterapi själv. Om du ska gå och vänta på att han gör det /säger ja så kommer inget hända. Boka en tid då du vet att han inte jobbar och sen kräver du att han kommer dit.

Lämna! den där typen av agg och kontrollbehov kommer aldrig att bli till något bra. Det är ALDRIG aldrig ALDRIG okej att få höra sådana saker. Fly!

Håller med Tanatos, men förstår att det är svårt när man är gravid :(

svårare, men viktigare.

Sen är det så att jag väljer att skriva anonymt för att jag inte vill gå ut med vem jag är. Finns omständigheter som är till min sambos fördel också. Man kan helt enkelt säga att vi har haft det tufft det sista 1,5 åren men många olika prövningar.

Allt är ju absolut inte skit, vi har ju bra stunder också. Men han har så svårt att förstå att det finns 2 sidor av myntet. Att han tycker alltid att det är han som har rätt. Han kan inte se att han kanske behöver tänka igenom sina beslut och be om ursäkt som jag kan välja att göra med vissa saker. 

Det blev fel i somras, jag försökte tänka att vi är en familj och han tänkte på sin familj och då var det något jag sa som inte passade sig att man kanske sa. Men jag var själv så förtvivlad av att inte få något gehör på det jag ville förmedla med oss som en familj då vi ska ha barn. 

Därför var det också mitt förslag på att uppsöka en familjeterapeut, för att vi ska lära oss att gå vidare och sluta gnälla på varandra. Att vi tillsammans lär oss hur vi ska ta oss ur den här onda spiralen som inte är bra. Vi har helt enkelt inte pratat med varandra och jag har varit rädd för att ta upp saker eftersom han reagerar på ett visst sätt. Det är ju inte rätt av mig heller att inte ge honom möjligheten att vara delaktig, men även han har där valt att hålla sig utanför. Så vi är båda en del av problemet.

Men att säga att han inte hade varit tillsammans med mig om jag hade varit gravid kan jag kontra med att säga. Att jag hade aldrig sagt det jag sa om jag inte hade varit gravid och sjukskriven. Då hade den här frågan aldrig varit uppe på tapeten. Det tror jag inte han har tänkt på. 

Jag får väl se hur det tar sig, men jag har tidigare funderat på varför jag är ihop med en människa som inte gör annat än klagar på mig och påpekar saker dag ut och dag in och sen nu det han sa i natt. Så att han inte är ensam sedan tidigare är kanske ett under. Hans bror ser hur han behandlar mig och jag tror han har försökt prata med honom om det.

Jag har stannat för att jag tycker om honom trots våra svårigheter. 

Oj nu blev detta inlägg långt får se om någon orkar läsa detta.

Nu är jag väldigt rakt på sak, men du ursäktar honom på samma vis som någon som är i ett misshandelsförhållande. Ja det finns psykisk misshandel också, kom ihåg det. Jag har själv varit fast i ett i flera år så jag talar av egen erfarenhet. Ta dig bort ifrån honom. Det finns garanterat mer än du talar om här.

Din sambo borde fundera på vad han vill ge för bild av hur en relation och en människa ska vara till ert barn. Vill han ens ha barn?

#37: Han vill ha barn, det vet jag. Jag har nu bokat en tid till familjeterapeuten. Så får vi det var min sambo säger när han kommer hem.

Mitt svar på ts fråga är att man måste dela på ekonomin om inte båda parter har jobb, har båda jobb kanske det går att separera alla utgifter. Jag och min sambo är båda arbetslösa och går på aktivitetsstöd/a-kassa/alfakassa. Vår trygghet är att vi båda har ett stort sparande och att min sambo har haft sommarjobb varje sommar. Vi delar på alla gemensamma kostnader ( hyra, mat, el, internet, bensin). Vi har jobb i omgångar och den som har störst inkomst betalar mest. Vi har stenkoll på våra utgifter varje månad och vi klarar oss på bara aktivitetsstöd och får dessutom pengar över. För oss skulle det aldrig fungera att betala allt separat, för mycket tid skulle gå åt att räkna ut hur mycket en person åt av tex köttfärsen eller pastan. Din sambo måste komma in i "sambo-tänket". Ni bor ju tillsammans.

Jag har också varit i ett liknande förhållande med psykisk misshandel; 12 år tog det innan jag kom ur det - tänk vad mycket tid jag kunde ha lagt på roligare saker och personer!
Jag använde mig också mycket av liknande ursäkter som att "det är ju inte hela tiden" och "vi har det bra också" men det ska man inte behöva säga.
Det var ett rent helvete att ta sig ur det; det tog år och jag bodde länge utan möbler, utan mycket av någonting egentligen och var på vippen att polisanmäla mitt ex för trakasserier då han vägrade lämna mig ifred.

Nu, i dagsläget, när jag är i ett sunt förhållande och kan se på det utifrån har jag en helt annan syn på saken och kan inte förstå hur jag en gång kunde tillåta mig själv att vara så olycklig.

Det jag har läst från dig är verkligen inte en sund relation och jag tycker verkligen att du bör fråga dig själv vad det är som gör att du stannar.

Tycker också att varningsklockorna ringer högre nu när du börjar försvara honom. Bra att du bokat terapitid, men håll dörren öppen för att gå ifrån honom.

#41: Eftersom jag inte kan gå in på detaljer så kan ni inte få höra hela historien bakom vissa saker, det är det jag vill förtydliga. Sen är det inte ok att säga vissa saker, det är jag för medveten om. Däremot tänker jag låta familjeterapeuten ge sin bedömning av det hela. Om det är någon av oss som tänker fel och då får vi höra det av den personen. Inte att vi hugger på varandra om att den andra gör fel eller inte.

Parterapeuten kommer aldrig ta något beslut åt er, det är alltid upp till er själva. Men skulle säga det låter inte helt sunt att han säger så hela tiden till dig..

#43: Med bedömning menar jag ge sina åsikter så vi ska ta oss ur den onda spiralen. Vet att det sen är upp till oss att jobba på våran relation eller om det blir ett avslut.