Hej! Jag har alltid haft en stark barnlängtan, men det är mycket som ska stämma innan man är redo. Jag och min sambo pratade ett par månader om att skaffa barn, vi hade varit tillsammans i lite mer än två år när vi började prata om det. Vi bestämde oss för att börja försöka, jag slutade med p-piller i början på aug och sen i början på november plussade jag. Jag hade nästan precis fyllt 27 när sonen föddes. Nu fyller snart sonen 1 år, och syskon vill vi ha, men det ligger lite längre fram i tiden :)

Jag blev gravid som 19 åring. Hade träffat sambon o pappan till min barn bara 2 månader innan. Så det va helt oplanerat. Nu är jag 25 år och väntar nr 4. Och jag o sambon är fortfarande ihop o ska gifta oss nästa år! :)

Jag har väl egentligen kunnat tänka mig barn mycket tidigare, men min man har haft fullt upp med studier så det har fått vänta. Vi hade pratat lite om att inte fortsätta med preventivmedel när min spiral ändå behövde tas ut och i september blev det så! Tidigt januari visade stickan att det tagit sig, skickade sms till min man som satt i skolan. Var helt skakig, massor av känslor och han kände detsamma :) i v 10 berättade vi för familjen och alla blev jätteglada. Det är mina föräldrars första barnbarn och jag vet att dom har längtat! I september kommer vår lilla bebis. Då är jag 29 och min man likaså, 10 år har vi varit tillsammans när vi blir en till i familjen :) planerat såtillvida att vi lät det hända om det hände utan vidare planering :)

Träffade min man när jag var 17år (han var 22år), vi bestämde oss för att sluta använda preventivmedel när jag tagit studenten, gifte oss när jag var 20år (han 25år) fick vår dotter när jag var 21år och väntar nu bebis nr2 som beräknad komma i januari är då 23år. Vi har inte i våra ögon stressat med något, utan gjort saker/tagit beslut när det känts rätt. Vi hade svårt att bli gravida med dottern så stod i kö till ivf när det tog sig självt, ingen läkare ifrågasatte min ålder (startade utredningen när jag var 20år)

Jag var 20. Mamma 17. Mormor 21. Inga planerade våra barn. Gick bra ändå. Möjligen kämpar mam hårdare då samhället ser ned på en ung (ensamstående ) mor & förväntar sig att det ska gå åt skogen. Känner ingen sådan dock.

Vi hade som krav att vi skulle ha fasta jobb, stadig ekonomi, hunnit köpa hus osv innan vi ville skaffa. Vi har varit tillsammans i 6 år och gifta i 2 år så vi har sagt att händer det så händer det. 1,5 månad efter att vi köpt hus blev jag gravid och vi berättade direkt för dom närmsta. Idag är sonen snart 7 månader och jag blir 24 år om ett par månader och gubben 26 år. Jag kan tillägga att i min närhet är det bara ett fåtal som fått barn i tonåren, det är inte många jämnåriga i min bekantskapskrets som en funderat på barn än :)

Jag vet bara två som fått barn tidigt, en tjej i bekantskapskretsen som var 16 och min faster som var 17. Vanligt här är att man är runt 22-23 när första kommer. Jag hade precis fyllt 23 när storebror kom och var 24 när lillebror föddes.

Jag ville ha barn redan i början av tjugoårsåldern och längtan varade väl typ i 6 år men jag är  så tacksam för att det blev aldrig av. Jag är nu just 30 år gammal och har inga planer på att skaffa barn inom en snar framtid. Jag vill njuta av mina fina kropp så länge jag kan! För jag vet att min kropp lär bli helt förstörd efter att jag har fått barn (hänt varendaste kvinna i min släkt, deras hud klarar aldrig av att återhämta sig). 

 Tonårsföräldrar vet jag inte riktigt hur vanligt det är men jag vet att typ alla kvinnor i min släkt har fått barn mellan 17-19 års åldern. Hemskt måste jag säga för man har nog ju  tid att skaffa barn lite senare. Man ska inte behöva ha så himla bråttom, men sen igen så var kvinnorna i min släkt aldrig förberedda på det så att säga. Alla barn var olyckor. :)

(Skriver detta anonymt då detta är en ganska tragisk historia)min mormor fick min mamma då hon var 17. Så hon blev gravid när hon var 16. Min mormor hade funderingar på att adoptera bort min mamma faktiskt (detta var femtiotal) när hon väntade henne. Men det blev inte så. Utan min mammas morföräldrar tog hand om min mamma mest. Min mamma var 31 skulle fylla 32 då hon fick mig. Och hon var ensamstående (min mormor var också ensamstående så det var väl ingen hit för min mormor och gammelmormor att det blev så) Men min mamma har gjort det bra. Jag har aldrig saknat nått. Men det är ju som tur är annorlunda i Sverige nu när unga får barn. Men jag tror inte att jag själv hade varit redo att få barn så tidigt.

Jag har också velat ha barn länge, så även min man. Men jag ville ha en stabil grund först - så för mig innebar det: färdrigutbildade, gifta och äga egen bostad. Så jag var 25 år när jag blev planerat gravid och jag hann fylla 26 tills dottern föddes. Jag är väldigt nöjd att vi höll oss till den planen.

#8 Min mage var inte förstörd efter första barnet, så det är så olika.

Fick första barnet 20 år gammal, en oplanerad bebis som jag kände direkt att jag skulle behålla. 

29 år och nästan 32 år gammal fick jag andra och tredje barnen. Planerade.

#13 Jag vet typ till 99% att min kropp  skulle bli förstörd eftersom min hud får lätt bristningar annars också, samt att alla kvinnor i min släkt har fått en ganska förstörd kropp efteråt - en massa hängande skrynklig hud som aldrig återhämtade sig (både mage och bröst) och sen miljontals med bristningar på bröst, mage, rumpa och lår. 

Javissst är det olika för alla men jag behöver bara se på min egen släkt och se vad som väntar mig. Jag vet också att min hud är inte alls elastisk, tyvärr.  Den hänger lätt och nu brottas jag med mina armar som har en del hängig hud efter att mina muskler försvann. =P

Var 27 år när jag fick mitt första barn, 29 när jag fick mitt andra. Båda var planerade 🙂

Eftersom jag aldrig har haft en barnlängtan ,jag har alltid sagt att jag inte skulle ha barn så var mitt barn oplanerat. Han fylla 33 innan hon kom. Kom som en chok för alla i min närhet. Har dock en sambo sen 15 år tillbaka.

Jag kan tillägga till min kommentar att jag är först i vänkretsen att skaffa barn fast jag är nästan 30. Alla mina vänner har kört studier och karriär stenhårt. Barn tidigt har liksom aldrig kommit på tal för någon. Gravid tidigt har snarare varit något man varit rädd för än något man längtat efter. De jag känner och vet om som blivit gravida mellan 16-20 har alla gjort abort.

Jag var 21 med först, 24 med andra och 29 med sista. Visste tidigt att jag ville ha barn ganska ung. Hade turen att träffa min make som 11-åring. Hus, fast jobb, bil och allt var klart så vi körde på med barn. Ångrar inte att vi var unga, har gått bra för oss. Och barnen kommer vara stora medan vi fortfarande är relativt unga. Häromkring är man runt 28 med förSta. Många av våra vänner håller på för fullt med att skaffa första, vi är nu 32.

Gravid vid 24, barnet kommer födas någon månad innan jag blir 25. Halvt planerat. Vi trodde inte det skulle gå på första försöker utan förväntade oss att det skulle ta någon månad innan man hittat rätt gällande ÄL så att vi prickar rätt dag. Men det gick på första försöker och nu är vi i v12+4 :). Både mina föräldrar och min sambos föräldrar fick reda på i v9, chefen fick reda på det i v10 då jag har väldigt tungt jobb och kan få köra pallar på uppåt 1ton och BM vill inte att jag ska hålla på med sådant. Syskon har fått feta för några dagar sedan.

Vi väntar vårt första, är i vecka 15+2 :-) det var helt oplanerat men vi är så otroligt lyckliga nu :-) Både jag och min sambo är 23, först i vår vänskapskrets med att få barn. Har några vänner som är 8-10 år äldre, de väntar sitt första nu samtidigt som oss. Vi berättade för föräldrarna och syskonen när 12 veckor passerat :-)