Hjälpte inte ens din vårdcentral dig???

Enligt vårdguiden får en av tio förlossningsdepression så det borde finnas ett antal som hänger här. Jag är en av dem. Jag fick hjälp av barnsjuksköterskan på BVC. Utan henne hade jag inte orkat ta uti med något alls. Hon har varit helt underbar. Det första som hände var att jag och min familj fick en akuttid hos kurator på BUP. Det bestämdes att jag skulle sjukskrivas på deltid och att min man skulle vara föräldraledig på deltid. Min man har verkligen varit underbar och tagit hand om mycket. Jag kämpade på en tid och jag kände mig lite bättre och fick hopp. Men sen blev jag sämre igen och då gav jag upp mitt motstånd till antidepressiv medicin och började ta den. Därefter blev det mycket bättre och jag har bit för bit gjort framsteg. Nu har jag precis slutat ta medicinen. Sonen är nio månader. Kuratorn går jag till fortfarande. Framtiden känns ljus och vi är inne på att skaffa ett barn till. Frågan är hur vi kommer klara det OM jag skulle få en depression till. Det finns ju fler att ta hänsyn till nu. Det positiva är att jag vet att det finns hjälp och att jag har folk runt mig som ställer upp. Jag förstår inte hur du inte kunde få hjälp. Låter fruktansvärt.

Men vad konstigt och hemskt att du inte fick hjälp :/ Min BM har ett par gånger sagt till mig att om jag skulle må dåligt en längre stund efter förlossning så ska jag ta upp det på BVC så att jag kan få hjälp.

Skulle för det första vara kvar på BB tills dem såg hur de gick för mig. Redan där hade jag svårt att ta till mig sonen. Ville knappt ha med honom att göra. Dem tvingade på mig honom varje gång vi skulle försöka amma. Blev påtvingad amningsnapp det första som hände och jag hatade den. Ville inte ha den alls. Men hade inget val. Sonen fick inte ens leta efter bröstet när han precis hade kommit ut heller. Så vi skulle försöka på BB. Men han fick aldrig någon chans innan den där förbannade nappen blev påtvingad. Jag fick inte veta hur man använde den. För barnmorskan eller sköterskan eller vad dem nu räknas som satte dit den åt mig och la upp sonen så de visste jag inte heller hur man skulle göra. Det var ingen som visade hur man bytte blöja heller för den delen. Dem gav honom ersättning med nappflaska bakom ryggen på oss. Var kvar i 4 dagar. Sen var jag så less så jag krävde att få åka hem. Och ringde mamma så hon fick komma upp som stöd. Pratade med min barnmorska, BVC, vårdcentralen, gick till och med till familjehälsan (psykiatri mottagning för familjer och gravida). Men ingen visste hur man skulle gå till väga eller vem jag skulle vända mig till. Åkte ner till mamma i december och vi försökte ringa runt till sjukhus och mottagningar runt i Stockholm för att försöka hitta hjälp. Men dem nekade oss hjälp för att vi inte tillhörde Stockholm. Sen dess har jag försökt via psykiatri mottagningar och vårdcentraler osv. Men har fortfarande inte fått någon hjälp att hantera det som hänt. Jag har inte sonen själv och har inte haft sen februari 2015. Idag vet sonen knappt vem jag är. Det är min mamma som har honom och har haft honom sen dess. Har ätit antidepressiv men det har inte fungerat alls. Känner mig så värdelös och misslyckad. Så rädd. Så hjälplös. Jag har även diagnostiserats med "medfödd sårbarhet" som det så fint heter. Vilket gör att jag lättare drabbas av bland annat depression och ångest. Har levt med det sen unga år. Ätit mediciner i flera omgångar under flera års tid. Hade varit medicinfri i 1 år när jag blev gravid och trodde livet skulle vända och kännas mer värdefullt med ett barn att älska och ta hand om så jag fick känna mig viktig för någon. Men det blev snarare min värsta mardröm och har tappat många vänner pga det här. De flesta dömer mig för att det blivit som det blivit. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra längre. Kan inte använda p-piller eller mini piller. Jag fixar inte hormonerna. Så p-plåster/spruta osv är ingen idé att ens försöka med, hormonspiralen stötte kroppen ut båda försöken. Så de är bara kondom kvar. Och jag har varit med om säkert 7 st som spruckit under dessa år från att sonen föddes. Så rädslan sitter i för att bli gravid igen. Pappan och jag gick ifrån varandra efter det som hänt. Efter att han blev inlagd på psyk och kom ut så var han inte sig själv och vi kände båda två att förhållandet inte var bra för oss längre. Så jag träffade en ny kille efter en tid. Han vet vad som hänt och han förstår. Han stöttar och finns. Han har mindre problematik än sonens pappa och är mer stabil. Han är beredd att göra vad som krävs av honom om jag skulle bli gravid. Men det är inget mål vi har som det är nu.

Usch vad jobbigt det låter. Jag kan fortfarande inte förstå att du inte fått hjälp. Helt ofattbart. Din berättelse låter som något som är taget från 1970 och inte 2014 :) Folk, särskilt inom vården, vet ju idag vad depression är. Helt otroligt att du är sugen på ett barn till :) Det hade nog inte jag haft styrka till om jag gått genom så mycket som du. Det finns ganska stora skillnader mellan våra symtom och vad vi gått genom, men en sak känner jag igen. Jag fick min son upptryckt i ansiktet efter kejsarsnittet, trots att jag var mycket medtagen och inte orkade titta på honom just då. De verkligen tvingade mig, men jag ville inte öppna ögonen. Jag visste att jag är alldeles för känslosam för att orka med det just då. Som tur är har jag aldrig haft problem med att ta till mig sonen utan fick snabbt ett starkt band. Det låter som om du verkligen har behov av att prata om och bearbeta det du har gått genom, innan du blir gravid igen. Jag vet inte var du skulle kunna få hjälp/klaga över att du inte får hjälp. Du ska ju inte behöva flytta till ett annat landsting liksom!

jag blir så arg och ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen, även om jag visste din historia sedan innan så blir jag lika upprörd varje gång! Det är vedervärdigt bedrövligt hur du har blivit bemött.

Redan som gravid skulle du ha haft stöd, för du hade en jobbig graviditet också. Sen BB… vilka kompletta klåpare! Jag rekommenderar dig att kontakta amningshjälpen på förhand om du blir gravid igen. De är förespråkare av att låta bebisen söka bröstet, roota, och picka och forma vårtan i lugn och ro, ta grepp och låta mamman bonda ordentligt med den nya ifred. Dom skulle sannerligen behöva läxa upp de idioter som haft hand om dig.

Sen psykiatrin… Finner inga ord. Bedrövligt! Du har gjort vad du han, men alla har vänt dig ryggen. Om du orkar så gå ut i tidningarna.

Jag funderade länge på att göra det faktiskt. Gå ut i media alltså. Men jag har inte haft ork med det. Känner att alla dömer mig som det är redan. Jag hade kontakt med en hjälpmamma från Amningshjälpen och BVC lovade att hjälpa mig att få bort amningsnappen. Men utan hjälp gav vi upp amningen helt bara en månad efter sonen var född. Försökte i en månad till att pumpa igång mjölken men med mitt dåliga mående ville den inte rinna till ordentligt så de fanns så sonen blev nöjd. Han blev för van vid ersättning på flaska. Blev hysterisk varje gång vid bröstet då de inte kom mat direkt. Så jag orkade inte kämpa. Grät varje gång när han inte ville. Även nu när jag står skriven i Stockholms landsting vill dem inte hjälpa mig. :( Det har varit min dröm sen många år att få barn och få vara mamma. Har en lillasyster som är 10 år yngre. Jag var med andra ord 10 när hon föddes. Hon var min bebis och jag älskade henne över allt. Ville göra allt som hade med henne att göra. Byta blöja fast hon hade bajsat. Mata henne. Bada med henne och lägga henne för att sova. Jag kunde gå upp mitt i nätterna för att få göra välling och få mata henne. Så jag längtade enda sedan dess att få min egna bebis. Och så får man en efter 2 års försök att bli gravid. 3 missfall innan. Kämpade in i det sista med graviditeten trots att de slutade med att jag spydde konstant trots illamåendetabletter. Krämpor överallt osv. Kände då att psyket började svikta de var därför jag fick beviljat igångsättning. Hade sår i underlivet pga belastningen som blev. Är sne i ryggslutet så de blir snett belastat

Jag fick en förlossningsdepression fast inte direkt från start, den kom några veckor efter. Men min var åt andra hållet kan man säga. Jag hade inga problem att knyta an. Jag fick hjälp av barnahälsovården och nu väntar jag mitt andra barn. Rädslan finns att det sker igen men nu känner jag mig mer förberedd och rustad för det. Jag beklagar verkligen att det blev såhär för dig! Du skulle fått hjälp och jag kan inte förstå att dom vände dig ryggen! Så jävligt! Finner liksom inga mer ord, hoppas du får må bättre snart! Och att ni på något sätt kan laga eran relation du och ditt barn!

Jag får ingen hjälp att bearbeta det och ingen hjälp med hur jag ska knyta an nu heller. Så just nu låter det som att min mamma ska bli vårdnadshavare för sonen så får vi se hur de blir efter det. Var eventuellt prat om adoption inom familjen för att lösa situationen då socialtjänsten i Gävle fortfarande håller i ärendet men inte godkänner mamma som familjehem pga massa gammalt dem hittat. :/

Får du inte hjälp i Stockholm heller!?! Blir mållös.

Nej. :/

Alltså blir helt mållös. Låter som en saga… Jag fick djup förlossningsdepression som övergick till förlossningspsykos. Fick snabb hjälp redan 3-4 dygnet. Fick inläggning, kontakt med två psykologer. En för relationen med sonen. En kontakt för min egen del. Gav upp amningen pga medicinering. Inget jag ångrar. Det går att knyta an utan amning. :-). Jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg. :-(.

Folk mörkar ju ner hela den här grejen. Så de är ju knappt någon som vet vad de är eller innebär. Men ändå klandrar dem mig för att de blivit som det blivit. :(