Jag vill inleda med att säga att detta är ett oerhört svårt ämne att yttra sig inom.
Varje händelse är unik, och en röst på internet speglar inte objektivt vad som faktiskt har hänt i verkligheten.

Men det ÄR problem inom vården, ja. Det här förekommer, ja. Men inte alla gånger så allvarligt som det framställs. Men ibland är det ren och skär katastrof från vårdens sida. Som bekant är våran svenska vård under all kritik. Sparkrav, underbemanning, katastrofal arbetsmiljö och därmed "förstörd" personal ger konsekvenser.

Artikeln är delvis vinklad. Ett akutsnitt behöver inte alls vara hemskt, och sugklocka är inte = trauma, inte att bli klippt heller. Sfinkerrupturer kan läka fint. Det ska man ha i bakhuvudet. Det är få som blir så allvarligt skadade, trots att förlossning är så krävande av kroppen. Men det händer. Och när det händer uppstår problem med vården, för att ta hand om förlossningsskadade hör till bottenskrapet tydligen i priolistan. De mammor som faktiskt blir såhär allvarligt drabbade måste få sin röst hörd, de har all rätt i världen till hjälp och stöd. Det ÄR viktigt.

Jag tror även att det är viktigt att vara ärlig, även för de förlossningsrädda. Det finns risker, precis som man kan dö i bilen på väg till jobbet eller vad tusan som helst. Skit händer, och här är en bristande del inom vården.

Inte jag men en bekant råkade ut för en stor komplikation för 20 år sedan. När fjärde barnet kom gick det ganska fort så hon sprack heela vägen. Den som sydde ihop det va en student utan lärare vilket såklart inte blev bra. Hon fick några månader senare operera det men blev fortfarande inte helt bra

Min egen förlossning gick galant, jag sprack lite och mitt barn hamnade på neo. Jag ville inte bli sydd, och fick bli riktigt grinig för att bli respekterad för det, men jag är så nöjd med att jag slapp.

Däremot fick jag komplikationer av epiduralen, och det togs på största allvar på en gång. Jag fick be om förbehåll till nästkommande morgon för att inte akut köras in på magnetröntgen med kontrast runt 3-4 snåret på natten. Jag fick oerhörd backup där tills att allt var utrett och faran avfärdad.

Det är den lilla egna erfarenhet jag har. Däremot har jag läst en del gräsliga skräckhistorier på bland annat familjeliv. Men jag måste säga att en del av dom är inte direkt trovärdiga, medan några råder det inga tvivel om att varenda ord är sant.

Många svar. Och det är ju sant som du skriver #1 att det är nog ovanligt att det sker att man får radikala komplikationer. Men det är hemskt att när man väl får det ska vara så svårt att få hjälp när det väl sker. #2 lät absolut inge vidare. Har hon fortfarande problem? #3 varför ville du inte sy? Om du nu vill berätta anledningen.

Jag hade rätt och slätt ingen lust. Det var bara skönhetsstygn som behövdes som barnmorskorna kallar det. Modernt påhitt för att man ska bli så lik före förlossningen som möjligt. Det var såå skönt att slippa stygn och smärta efteråt. Mycket nöjd med mitt val. Sen är det klart att jag hade sytt om det hade funnits behov av det. Jag frågade barnmorskan noga och hon undersökte noga innan jag valde att stå på mig.

#5 ah. Ja jag förstår. Då förstår jag. Jag håller med dig att ibland är det ett jäkla sjå att allt ska vara som förr i underlivet. Det är trist att dom ska nästan tvinga en för en "liten skråma"

Ja det var exakt så jag kände, en skråma som läkte utmärkt själv. Det läker fantastiskt fort där nere dessutom.

Jag fick en total sfinkterruptur. Alltså sprack jag hela vägen även genom ändtarmen. Dottern togs med sugklocka eftersom hon inte vände sig runt. Efteråt fick jag opereras och förlorade en hel del blod. Ryggmärgsbedövningen sattes lite för högt upp så jag blev förlamad ända upp till ansiktet och fick svårt att andas, samt blodtrycket åkte i botten på mig. Förlossningen klassades som mycket komplicerad. Men jag var fullt återställd bara ett par månader senare :) har inga som helst men nu efteråt. Så det kan bli bra trots att allt går åt skogen.

Jag har inte spruckit någon gång, inte ens med dottern som föddes i säte och fastnade. Då kändes det som att jag sprack ett varv.  

Efter dottern fick jag en permanent nerv-skada dock, som gör att jag inte har så mycket känsel på vä höft och benet somnar lätt och håller i länge. Narkosläkaren undersökte mig 1½-2 månader efter förlossning och förklarade, så han var bra. Visade bild på datorn och på ett pedagogisk sätt (inte bara latin).

Jag hade väldigt ont efter stygnen i några månader och bm var superbra om det på efterkontrollen. Fick som en liten invändig böld runt en knut typ. Som tur var försvann den av sig själv sen. Jag ville inte sy, men blev övertalad till det. Nu förstår jag ju att det var bra, då jag faktiskt sprack en del :p och jag ska erkänna att jag är glad att det ser ut som vanligt där nere nu. Haha, fick lite panik då jag såg hur hemskt det såg ut innan allt var läkt, då kändes det enormt viktigt att allt på kroppen blev som innan.

Men, man ska inte hymla med att Sverige ligger högt med skador. Illa är det och det måste bli bättre.

Viktigaste punkten är att ta ner läkare som sitter på höga hästar och inte lyssnar på patienter som säger att något är på tok. Läkaryrket har blivit en statussymbol, det finns så många som inte borde ha patientkontakt öht. Som idioten jag fick när jag hade missfall, gah!

Det är min största mardröm och jag ska ärligt säga att jag är totalt livrädd för svårare komplikationer av kommande förlossning. Jag överväger att försöka få planerat snitt, men i den här djungeln känns det som att man vet vad som är bäst för en själv först efteråt.

Födde barn i Finland. Behövde sugklocka och blev klippt. Men 6 månader senare var allt bra. Finland har ett bra rykte när det gäller förebyggande av förlossningsskador

#13 ett kejsarsnitt ökar komplikations risken och gör ofta (inte alltid) ondare efter. Så försök peppa dej till en normal förlossning och prova :)

Uh, törs nog inte läsa ingående om sådant förens efter förlossningen, vill inte skrämma upp mig mer helt i onödan om något jag redan är rädd för, även om det kan vara bra att iallafall veta ytligt om vad som kan hända.

#8 vilken historia. Tur att det löste sig tillslut. Men lät då inte kul. #9 nervskadan lät ju inte så bra, men antar att det kanske inte påverkar din gång. #10 men du har inga problem nu av det? Tänkte att man kan ju få känselbortfall osv. #14 jo jag har hört att Finland är bättre på detta. Det sa dom även i uppdrag granskning för några år sedan då dom tog upp detta.

Nej inga problem alls nu. Men det gjorde ont tills jag slutade amma.

Det kan vara bra att sätta sig in lite i hur personalen kan hjälpa till under förlossningen, som är ren rutin för dem men som kan upplevas hemskt för den som föder om man inte vet om vad som sker. Det kan förebygga att man upplever sin förlossning traumatisk och mår dåligt efteråt.

Jag tänker bland annat på sugklocka, tång, klipp, trycka på magen, försvinna iväg med ett blått slappt livlöst barn, läkarövervakning, dåliga hjärtljud och akutsnitt (annars kallas det urakut/katastrofsnitt). Sen är det klart att man inte behöver gå in på detaljer, men så man slipper paniken om det kommer fram massa instrument som man aldrig har sett förr så man föreställer sig rena rama tortyren. 🙂

Jag blev akutsnittad, hela förlossningen var traumatisk för mig. Jag är nu 1 år och 5 månader senare tillfreds med det men det tog lång tid och psykologhjälp. På mig glömde de kvar fosterhinnor på så fick livmodersinflammation och var riktigt dålig, och har väldigt diffus känsel runt helt snittet så det är ju nervskador antar jag.

#17 Jag kan gå, men inte långt innan det värker och inte stå längre stunder (5 min och mer )

#20 blev också akutsnittad och tyckte det va jobbigt. Nervskador är tydligen väldigt vanligt för jag har också konstig känsel och känselbortfall

Jag har inte heller känsel runt snittet, är två år sedan nästa vecka.

Jag blev akutsnittad och mitt ärr är jämnt och fint, väldigt symmetriskt. Var öm och hade lite känselbortfall runt snittet i drygt 7 månader men nu är det som vanligt igen. Personalen var väldigt fin och efteråt fick vi prata med kurator om vad som hänt och även hjälp av henne med mycket praktiskt så som försäkringskassan och reseersättningar. Är oerhört tacksam för det, speciellt när jag läser den här artikeln, Så viktigt att detta kommer upp!

Usch vad mycket fler av er fått vara med om. Jag fick bara sy lite vilket är lite besvärligt då stygnen kan sticka till när jag sitter eller går. Men annars gick allt så bra.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6244308 Man kan ju önska att alla arbetade och tänkte som de gör i Karlskrona/blekingesjukhuset. Om de kan sänka sina siffror från 6,8% till 2,5% så borde alla kunna sänka sina siffror. Sedan kan det vara skillnad på vad de säger och vad de faktiskt gör. Men som det ser ut så ska jag föda där och det känns faktiskt betydligt tryggare nu.

Fött båda mina med akutsnitt. Efter första fick jag en infektion och fick åka in och tömma såret på en del var då upptäcktres det att jag hade superlågt Hb och behövde dessutom få blod. 

Med andra fick jag störtblödningar några veckor efter förlossningen och fick åka in akut. Det var oerhört smärtsamt när livmodern fylldes med blod som levrade och inte kom ut. Fick skrapas akut och då blev allt fint som snus.

Trots detta är jag supernöjd med båda mina födslar. Jag var jätterädd för att föda vaginalt så att dte blev snitt var bara bra och jag har inga bestående skador i underlivet vilket varit en stor skräck för mig.

Däremot har jag problem nu snart två år efteråt med att mina magmuskler är så delade att jag inte klarar migg tunbga jobb. Jag håller just nu på att utreda om jag kan få dem ihopsydda. Ska på skitröntgen härnäst för att kolla hur det egentligen ser ut inne i magen. Men hade jag inte haft ett jobb som frestar på så himla mycket på just bålen hade det inte varit nmågra problem.

Jag sprack ända ner mot ändtarmen men den klarade sig. Jag var såklart väldigt öm ett par dagar efter men det blev bättre och bättre. Vid efterkontrollen hade jag inga som helst besvär längre. Jag har en liten "grop" innanför slidmynningen men inget som stör, bara något jag kan känna med fingret.

Det är det här jag kan tycka är så skrämmande, det finns inget riskfritt sätt att föda barn. Man vet först efteråt vad som kanske borde varit bästa alternativet. Fast det är skönt att läsa att många dom spricker läker ihop utan problem!

äh, det finns ingen riskfri bilkörning/åkning heller. En dag kan det smälla, det vet alla, ändå kör vi så gott som varje dag. 🙂 Vi tenderar att haka upp oss när det kommer till barn och risker, oavsett om det gäller förlossning eller senare.

Jag vet, har tänkt på det med en hel del. ;P Och ganska mycket på varför. Men det kan ju vara för att det är så intimt och det känns lite mer lockande att bryta ett ben eller två än risken att få avförings/urinläckage exempelvis. Sedan känns det ju så planerat och självförvållat också samt just den här biten med att det verkar som att man inte riktigt tas på allvar om man faktiskt får komplikationer. Att man förväntas leva med det och acceptera det. Och jag kan ju få för mig att en jag vid en svår förlossningsskada med bestående men kommer att ha svårare att knyta an till barnet, att det liksom inte ska vara värt den uppoffringen. Känns ju lagom knäppt att känna så - och inte särskilt accepterat eller okej men så behöver det ju inte bli så heller. Vem vet? Allt är så oförutsägbart :o

Ja så är det ju att det är mer intimt, och framförallt svårt att föreställa sig något så främmande. Man är ju van vid att underlivet hyperkänsligt, minsta grej kan ju göra jätteont. Så blotta tanken på att spricka utan bedövning, klart man får en klump i magen. 

Nu kan jag bara tala för mig själv, men när jag sprack så kändes det som en brännande känsla precis som när man drar riktigt hårt i örsnibben eller något åt det hållet. Kanske lättare att hantera tankar när man har något att associera med? Det finns iallafall ingen likhet med att slinta med saxen när man trimmar busken (eller den typen av smärta), det går jag i god för!!! :P

Jag klipptes ju utan bedövning och det är värre att riva av en nagel sådär långt ner…

Verkligen sant att påpeka det #32, jag håller med om känslan! Jag kände när jag sprack men minns att det inte direkt gjorde ont utan sved till och jag tänkte mest på hur mycket jag sprack (för jag förstod att jag sprack). Men som sagt, det gjorde inte ont egentligen. Jag var också utan bedövning.

Men det läskiga är nog egentligen inte att spricka, utan tanken på att inte läka ihop ordentligt efteråt.

Kan också gå i god för att det inte gör lika ont att spricka som det låter. Jag mer hörde att det ritchade till och hann tänka att det där gick nog inte bra. Det brände till tyckte jag.

Att ha ett riktigt elakt skoskav är värre än just sprickandet 😉

Nu får ni tycka jag är elak men det är visst vanligt med förlossningsskador, det är däremot väldigt många som inte upptäcks/åtgärdas. De små läker bra själv om man får en mindre skada (vanliga hudbristningar eller sk grad 1). En grad 2 som jag fick måste sys då hela mellangården + musklerna där inne spricker ( perinialbristning ). Det räknas som en "lättare" skada och får sys på plats i sängen av sköterska. Sedan kommer grad 3 då man spricker ända till yttre analmuskeln (yttre sfrinkerruptur) och sedan kommer grad 4 då man spruckit genom tarmens slemhinna (total sfrinkerruptur). Sedan finns det massa olika "del-grader" av dessa beroende på om delar eller hela muskulaturen gått sönder. Tyvärr är det alldeles för vanligt förekommande, och i många fall är vården efteråt ett skämt för de som blir drabbade.

Jag fick en grad 2 perineial, absolut inget att bry sig om :) gjorde inte ett dugg ont, och sydde inte. Fick tjata dock för att slippa sy. Skulle dock inte kalla det för förlossningsskada egentligen, då grad 1 och 2 är naturliga bristningar som nästan alla får (typ 80%).

Verkar som om vi alla definierar förlossningsskada olika. Jag blev klippt men kallar inte det skada då allt läkt fint och jag inte har men av det idag. Däremot sådana människor som drabbats för livet anser jag fått förlossningskador.

Jag delar din syn Thiah :)

Även jag delar din åsikt Thiah. Jag fick total sfinkterruptur men klassar den inte som ska eftersom jag har läkt utan men. Läkarkåren däremot klassar den som skada står till och med i min journal.

Jag tycker dock att en sfinker är en skada, även om den har läkt :)

En skada är väl en skada oavsett omfattning eller vanlighet, däremot är ju frågan om det är en sådan pass "allvarlig" skada att det blir en komplikation. Att gå igenom en förlossning smärtfritt och utan någon form av skada är dock nog alldeles för mycket att hoppas på, men hoppas får man ju alltid göra :-)

Födde barn i Finland. Ellen hade knytnäven för anisktet så hon hade svårt att komma ut. Blev klippt och sugklockan lossnade när dom skulle hjläpa till. Barnmorskan som sydde ihop mej gjorde ett bra jobb men ett stygn gick upp och blev irriterat å sen blev en del av såret irriterat kunde inte sitta på några veckor och torra slemmhinnor i ca 4-5mån, men nu 5mån senare känns allting bra