Jag har inte fött än men på vår förlossningsförberedelseskurs pratade de en del om det. Det de sa var att när man är så utspänd i öppningen så ligger nerverna väldigt långt ifrån varandra, så man kan spricka eller klippas utan att det känns speciellt mycket, eller kanske inte alls.

Nu var det vääädligt länge sedan jag fick barn men jag blev klippt och det kändes ingenting.

Precis som #1 beskriver så är det såpass bedövat i området när huvudet så att säga trycker på. Det är ju bättre att de klipper så att man slipper spricka.

Jag känner mig inte blyg så här var det för mig! Jag var väldigt rädd för att spricka ville att dom skulle föröska förhindra det till varje pris! Väl inne på förlossningen och dags att krysta så vet jag att jag tänkte lite snabbt när det börja närma sig att "okej nu kommer delen jag kanske spricker". Sen när värken kom så fick jag ett j*vlar anama och tänkte "jag skiter fullständigt i om jag spricker, han ska UT och det NUUU!". Jag sprack inåt och lite bakåt plus en bristning i klitoris. Men jag märkte inte det alls! Vart förvånad när hon sa att hon behövde sy! Och direkt vart jag orolig för att sy och ville inte hon skulle röra mig. Men jag kände ingen smärta alls när hon sydde, knappt så jag kände nåt alls. Dagarna efter så kändes inte stygnen direkt , hela underlivet var ju liksom svullet och ömt. Det enda var att jag fick vara försiktig när jag torka mig (läs dutta). Ursäkta infon men i början var det enda att jag inte kunde hålla tillbaka fisar hahah! Men det vete f*n om det hörde ihop med stygnen. Nu 1 år senare så kan man inte ens veta att jag spruckit, jag märker inte av det.

Som tidigare nämnt, kändes inte ett dugg. Kändes mer när de sydde ihop efteråt men tror det var mest i huvudet på mig eftersom jag hade både epidural och lokalbedövning 😃 Kunde inte sitta på närmare 1½ vecka men det var för att en hudflik hade klämts i ett stygn, när stygnet smälte var smärtan/ömheten som bortblåst.
Det lär f.ö. vara bättre att spricka än klippas eftersom "naturlig sprickning" läker bättre/lättare än "kirurgisk sprickning".

Jag sprack mycket en grad 4 sfinkterruptur men kände inte mycket av det.

Dottern fastnade/vände sig inte som hon skulle så dom fick ta henne med sugklocka och då hörde jag mer än kände att jag sprack. Minns att jag tänkte att "oj, det där gick nog inte bra" men kände inte när det hände.

Blev sydd på operation direkt efteråt i 2 timmar, det var nog det som var värst. Att inte få vara med bebis direkt efteråt.

Läkte fint och har idag 2,5 år efter inga men av det alls och kan inte ens se var det är sytt :)

Och jaa.. handduschen var min bästa vän i början. Så mycket behagligare än att torka/dutta. Har inte direkt med sprickning o göra utan mer som allmänt tips för ett ömt underliv 🙂

Jag har fött tre barn och två förlossningar blev jag klippt och den tredje fick jag spricka själv.

Jag märkte ingen skillnad vilket som och det kändes inte mer än en värmande känsla typ. Jag skulle inte oroa mig alls för det🙂

Mig klippte de. Tredje gången krävde jag det. Huvudet var 39 cm så det var nog riktigt. Jag tror att det är bättre för att man har bättre kontroll över var det klipps och hur mycket.

Jag både sprack mycket och blev klippt. Delen i förlossningsjournalen där de beskriver det hela är jättelång. Men som de ovan så kände jag inget av det när det hände, och sedan fick jag av annan anledning sövas och då passade de på att sy samtidigt så det kändes jag inte heller. Men hujedamig vad ont jag hade efteråt, de första två veckorna ville jag gråta varje gång jag satte mig ner. Men nu har det gått tre månader sedan förlossningen och jag märker inte av det alls, på efterkontrollen såg allt jättefint ut :)

#8 😮 39cm!!!

jag sprack invändigt (32,5cm i huvudomfång) och det bekom mig inte det minsta. Däremot fick barnmorskan inte sy 😇 och jag är mycket nöjd över att jag lyckades övertala henne att låta bli till slut. Jag kunde dänga ner häcken på en träsits dag 2.

#10 Ja. Jag blev igångsatt för att han inte skulle bli större. Och det var ju tur 😁

Jag fick bristning mellan slidöppningen ner till analöppningen (ringmuskeln ej skadad). Jag kände absolut ingenting då det hände eftersom bebis huvud känns mycket mer ;) Efter ett par timmar var jag såklart öm och svullen men det blev bättre redan efter ett par dagar. Var ömt att sitta första vecka, kanske 2 veckor. Helt återställd där nere nu, såklart syns säkert ett ärr men det är nog väldigt smalt och inget jag själv tittat efter :)

På efterkontrollen 2 månader efter kontrollerade barnmorskan hur det såg ut och allt hade läkt mycket fint!

Före förlossningen var jag orolig för bristningar, att spricka och bli klippt var typ det jag gick och tänkte allra mest på och hade mest ångest för. 

Jag fick bristningar bakåt, men inte fram till analöppning och lite inre, just där och då kände jag inte ett skvatt av det, för som #12 säger, bebisen känns mer, det enda jag kände var en brännande känsla men just då sket jag fullständigt i om och hur mycket jag sprack, det enda jag ville var att få ut ungen och det på en gång!

Fick sy 7-8 stygn och bedövningen där var fasen värre än hela förlossningen sammantaget. Det var hemskt att sitta i några dar, kissa gick bra med handduschen i högsta hugg och efter en vecka började stygnen slita och dra och skava och när jag plockade bort dom på eget bevåg gick allt så mycket lättare, sitta, stå, gå, ligga, kissa och bajsa, dom jäkla stygnen var bara till besvär! 
På efterkontrollen hade allt läkt fint och idag finns det ett ärr, men det är inget som man lägger märke till direkt, inte jag iaf och inte sambon heller för den delen :D

Det här är verkligen något av det som skrämmer mig mest när jag tänker på förlossningen. Det här med att sy efter all smärta blir jag helt illamående utav att ens tänka på😕

Hur nödvändigt är det att man faktiskt blir sydd?  Jag försår ju att det är nödvändigt om man spricker hela vägen tex,  var ju en ryslig dokumentär på tv för några år sedan om det.

Men det verkade ju gå bra för dig TanatosNyx tex. En viss grad av bristningar känns ju som att kroppen borde sköta bättre själv. Men hur vet om det är absolut nödvändigt att sy  eller ej?

I dagsläget är jag inte ett dugg rädd för att spricka, det jag är rädd för är smärtan efter förlossningen där man spruckit. Vet ju hur ont annan sprickbildning kan göra och att ha det i ett underliv som redan är känsligt, som man sitter på och rör mycket samt att frätande kiss ska passera ofta är det som gör mig rädd

#14 i vissa fall är det säkert nödvändigt men i allmänhet tror jag att även barnmorskorna på förlossningen helst ser att kroppen sköter det själv. För min del var det säkert nödvändigt, speciellt de inre bristningarna men läkningen gick hundra gånger snabbare efter en vecka när jag pillade bort stygnen. #15 att kissa i duschen eller ha handduschen redo att spola med samtidigt som man kissar blev verkligen min räddning, det gick mycket bättre än jag trodde :)

#16 bra tips, tackar för det. Hoppas jag minns det om jag någonsin hamnar i den situationen själv. Tråkigt nog räcker inte duschslngen till toaletten men gubben min ganska kan förlänga den tillfälligt :-)

Kissa i duschen annars :)

#18 får bli byxlöst hemma första tiden efter förlossningen med andra ord, om man ska in i duschen varje gång man ska kissa ;-)

Mjukisar går snabbt att kliva ur ;)

Jag som sprack så väldigt mycket hade förvånansvärt lite ont efteråt. Kunde kissa utan problem, lite lätt sveda första dagen bara. Nummer två gick också ganska bra, proppade i mig katrinplommon första veckan och sen fixade jag det utan problem.

Så det måste inte göra jätteont bara för man spricker mycket.

Jag sprack lite gran också, de är inte så farligt som de verkar de som sprack för mig var de dom kallar för "de vanliga bristningarna" typ. Så de var inget allvarligt.

#21 jag glömde att säga att din berättelse hängde med mig på förlossningen och gjorde mig coollugn. Tack för det :D jag minns att jag lyssnade också när jag tog i som mest, men jag hörde inget ratch :p haha. Rätt underhållande att tänka tillbaka på.

Sprack en del, men inget allvarligt. Att sy var dock hemskt, trots bedövningen. Hade jobbigt med stygnen efteråt. Efter 5,5 veckor gick jag på efterkontroll mest för att ett av stygnen var kvar och gjorde väldigt ont. Hon sa att jag skulle vänta två veckor till och sen gå till gyn på sjukhuset om det inte var bättre. Men då var det borta. Själva sprickandet kände jag inte av under förlossningen, men däremot kändes det som att det skulle spricka vid urinröret. Vilket det inte gjorde. Läkningen tyckte jag var jättejobbig, men jag satt på hästen efter 3 veckor. Nr 2 var jobbigt ganska länge, se till att dricka massa, spec om ni ammar. Fortfarande kan det göra lite ont vid sex, men det kan lika gärna ha med amningen att göra och alla hormoner.

Jag sprack väldigt lite men jag kände det. Var säker på att jag skulle ha spruckit mycket mer än jag gjorde dock men det läkte i allafall rätt snabbt

Jag var bedövad så jag kände varken när bm klippte eller när det brast. Däremot kände jag när läkaren sydde efteråt. Då hade ju tyvärr lite av bedövningen hunnit släppa då dem fick ta itu med min blödning innan dem kunde sy. Jag fick en 2a gradens inre vaginal bristning och är sydd nästan hela vägen bak (har beställt hem journalerna då jag får så undvikande svar om vad som hänt där nere , jag är för nyfiken för att släppa det :P ). Hade inga problem med att kissa eller göra nummer två, fixade det själv dag två (dem blev sjukt förvånade på BB när jag sa att det redan var avklarat haha). Fick barn 20/4 och i början på juli fick jag åtgärda då delar av slemhinnan läkt på" fel sida". Bristningen har läkt utan problem det är klippet som kan strama och irritera ibland om jag sitter mycket. Men överlag har det verkligen inte besvärat mig så mycket :)