Så här är det: Enda sedan jag varit ett litet barn har jag haft panikångestattacker, och dessa har handlat om att jag ska dö. Detta har hållit i sig enda fram till idag egentligen. Då och då får jag attacker, vilket är fruktansvärt eftersom jag blir panikslagen av någonting jag inte kan komma ifrån. Jag skulle hellre vilja vara livrädd för spindlar, för dem kan man fly från, döden är omöjligt att fly från. 

Jag tror att jag fortfarande kommer ha mina panikattacker då och då, men sedan jag blev gravid har min överhängande rädsla för att dö minskat. Kanske låter konstigt, eller så gör det inte det. Det FINNS alltid risk att dö när man föder, men det är inget som oroar mig eller skrämmer mig, för om det händer så händer det. Dock hade det känns helt ok så länge barnet överlever. Mitt fokus har väl börjat flyttats över på mitt barns liv istället för på mitt, vilket känns skönt. 

Detta har säkert med biologin att göra (?), men det är jag tacksam för.