Har inget att skriva som varken kommer hjälpa dig eller vara till någon nytta men du är långt från ensam om detta, kämpa på med fötterna i rätt riktning och försök se det positiva i livet så kommer det lösa sig tillslut

Hej! Jag börjar med att ge dig en stor kram! Sen vill jag säga att du har "kommit långt" med ditt erkännande, ja om känslorna och varför du känner att du inte kan ta din son till dig på det sätt du vet att man borde som mamma. Det är också viktigt att du inte lägger skulden på dig själv, men du verkar medveten om att du inte fått den hjälp du behöver. Jag har inga konkreta råd, förutom att det låter helt galet att du inte har fått hjälp. Kan du inte börja i någon annan enda, börja på vårdcentralen, finns det inga journummer man kan ringa för att söka stöd och så vidare? Nu vet jag inte hur planen, eller hur din önskan ser ut gällande din son, men om du söker hjälp för rädsla för framtida depressioner, kan du ju ta upp det med din son längs vägen? Du har rätt till hjälp och jag hoppas du får det stöd du behöver. Om inte annat - blir du gravid igen, prata med din Bm direkt så hon är medveten om din rädsla.

#2 Tack för svar. Känns lite bättre av att fått höra att de inte är mitt fel, att fler ser att de inte är mitt fel. 

Har faktiskt funderat över att gå via vårdcentralen först. Försökte via en psykologmottagning, men de enda dem ville göra där var att utreda mig för diagnoser. De var inte de jag bad dem om. Jag misstänker att jag kan ha någon form av diagnos, men de är inget jag känner att jag vill lägga energi på. jag vet själv hur jag funkar och de känns bra för mig att ha de ovetandes kring just diagnosbiten. Nu vill jag kämpa för sonens räkning, och komma över rädslan, och komma över frustrationen och ilskan som ligger kvar, när jag väl insåg vad fel allt gått till ända från förlossningen och graviditeten. Barnmorskan jag hade var ju helt bakom flötet också. I början verkade hon vettig, tills jag försökte ta upp mina fysiska problem med henne, liksom få ett bekräftande att man kan ha dem problemen jag hade i den vecka jag fick dem osv när en läkaren på VC nekat mig att man inte kunde ha de där och då. Och då skickade hon mig till en psykolog istället. Där brast de hela. Sen pratade jag inte mer med henne om något. Försökte prata med folk runt mig istället. Familjen och vänner. Men de räckte inte…

#3 Vet du, försök att släppa dessa människor (som på något sätt fått dig att må dåligt) eftersom tankarna kring varför, hur det blev så och så vidare, inte hjälper dig. Försök istället att se framåt, att det finns en ljusglimt i allt och att det kommer bli bra. Det gör dit åtminstonne starkare. Varje gång de där personer dyker upp i ditt huvud, försök att tänka på något positivt. Och som sagt, gå till en vårdcentral, något "enkelt" och gå den vägen.

Nej men kära värld vilket elände! Vad hemskt det måste kännas. Ingen kommer att racka ner på dig här, du behöver stöd och hjälp för att komma ur det här <3

#4 Inte så lätt att tänka positivt i allt elände. De här är bara en liten del i allt som pågår just nu :(

#5 Ja, jag önskade bara att fler såg de på samma sett.. Jag är för övrigt en av dem som följde dig. Så jag vet vad du gått igenom också.

Vansinne att du inte fått mer hjälp! Du måste nog tyvärr själv ta tag i det och gå till vårdcentralen som ett första steg. Det är hemskt att man, när man är som svagast, måste vara stark och stå på sig. Jag har kämpat mot depression i över tio år men den verkar hålla sig borta nu efter en hård kamp, terapi och medicin. Min bm är dock väldigt uppmärksam på att jag är i riskzonen för efterfödselsdepression. Helt otroligt att de inte hade bättre koll på dig.

Verkar vara skitjobbigt det som du gått/går i genom. Jag tycker det känns självklart att du ska få hjälp! Vilken läkare skrev ut mediciner till dig? Hur fick du kontakt med denne? Fick du inte göra ett sånt test vad det nu heter 8 veckor efter förlossningen hos BVC? Hur är det med din sons pappa nu? Det pratas knappt om förlossningsdepression trots att jag läst att så många som 1 av 10 får det. Jag har själv det men rent spontant känns den inte lika illa som din. För mig började det med en känslochock när sonen var fem veckor men jag hade det jobbigt redan från början med sömnbrist och stress. Som tur är har jag världens bästa barnsjuksköterska på BVC. Hon har hjälpt mig och tagit tag i allt. Jag har liksom ingen energi alls till det. Hon skickade mig, min man och min son till spädbarnsverksamheten på BUP där vi pratar med kurator och sjuksköterska. Samtalen går ut på att reda ut kaoset så att det underlättar i vardagen. Att få rutiner som funkar. T.e.x. i börjar så lade jag ner mycket tid på att pumpa bröstmjölk (bebis ville inte ta bröstet) men jag var tvungen att trappa ner det för att jag inte skulle stressa sönder mig själv och för att få mer sömn. Jag sjukskrevs på halvtid så mannen kunde ta föräldraledigt på halvtid och detta pågår fortfarande nu när sonen nyligen blivit tre månader. Det pratas om om jag ska ta några mediciner men än så länge har jag inte gjort det. Det pratas även om att jag kanske ska träffa någon annan att prata med (utan man och son) för att gå mer på djupet. Jag känner mig värdelös när jag inte orkar vara med sonen mer än halva dagen och jag vill inte att han ska se mig vara ledsen. Jobbigt. Har även ångestattacker. Sköterskan på BVC är en klippa för mig och håller i alla trådar. Det har varit min räddning. Det blir också väldigt rörigt med alla instanser. För mig finns BUP på en annan ort. Jag förstår att du är rädd för att bli gravid igen. Hoppas verkligen att det löser sig för dig! Kanske kan BUP vara något om du inte redan varit i kontakt med dom?

Det är verkligen inte ditt fel och du borde definitivt fått mer hjälp på en gång. Men i dag är det ofta så att man måste få vara frisk för att orka vara sjuk. Jag tycker du ska vända dig till din vårdcentral som du skriver, där borde du få en remiss på samtal och terapi som kan hjälpa dig. Får du inte hjälp där så är mitt tips att åka till närmaste psykakut. Det låter ju väldigt desperat - men ibland är det enda vägen till att få den hjälp man behöver. Allmänläkare på vårdcentraler är inte alltid så skickliga på depressioner och psykisk ohälsa och du har verkligen rätt att få den hjälpen du är i behov av. Jag hoppas så att det vänder för dig och att allt ordnar upp sig. Det är tufft och svårt - men det måste inte fortsätta att vara så! Stor kram till dig och jag tycker du är modig som berättar om hur du känner <3

#8 Fick medicin via psykjourens läkare i Gävle. Åkte in akut, fick helt enkelt nog. Har inte gjort något test alls via bvc. Vet inte hur de är med pappan, vi bröt upp med varandra, och har knappt kontakt. de är mer min mamma och han som har kontakt nu för tiden. Han blev aldrig sig själv efter han gick in i väggen. 

#9 Var via psykjouren som jag fick medicin från början. Sen fullföljde Prima vuxenpsykiatri den kontakten när vi flyttade ner till Vallentuna. Bor dock i andra ändan av stockholm idag då killen och jag bröt upp inte fick bo kvar ihop under samma tak så var vi tvungna att dela på oss och då var de självklart jag som blev utföst.  (Var inneboende hos en vännina till mamma som skulle hjälpa oss på fötter igen var det meningen)

Det låter som att du har det riktigt tufft! Men det är aldrig någonsin ditt fel att du drabbas utav depression. Lika lite som att det är någons fel att man drabbas utav somatiska sjukdomar. Jag har själv två diagnoser och har väldigt högrisk för att drabbas utav förlossningsdepression. 

Det är jättebra att du sökte akut, men var inte rädd för att göra det igen. Det är verkligen sant de man säger att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Psykvården har enorma brister. Men ge inte upp! Var envis och forsätt sök hjälp, vårdcentralen är inte mycket att hänga i granen men ibland kan det fungera att bli remitterad vidare genom dem.  Många gånger måste man också vända sig till psykakuten igen och igen och igen innan de fattar allvaret.

Nu vet jag ju inte alls hur du brukar ha det, men min och många jag träffat på vägens erfarenhet är att en utredning har varit räddningen! Har du ingen diagnos så kommer du ju inte att få en för att du går igenom en utredning, med idag måste man verkligen ha allt dokumenterat och utrett för att man skall bli tagen på allvar. Väldigt många fler dörrar öppnas när man svart på vitt vad det är som är svårt. Men jag förstår att du förmodligen inte har så mycket förtroende för personer inom sjukvården efter att de inte tagit dig på allvar. Men vill bara mest berätta att en utredning inte behöver vara något dåligt.

Sedan har man ju faktiskt fritt vårdval och du har rätt att byta läkare om det inte fungerar. Du kan också passa på att dra upp vårdgarantin som säger att du skall ha rätt till hjälp inom 3 månader. Vårdgarantin fungerar sällan men de brukar bli lite eld i knutarna när man upplyser dem om den.

Ge inte upp! Forsätt att tjatat på dem och kontakta psykakuten vid behov. Kräv samtalskontakt och uppföljning.

Det här är INTE ditt fel och jag lider verkligen med dig. Det är enormt tufft att kämpa med psykisk ohälsa. Du skall inte behöva skämmas över hur du mår eller vad du har gått igenom. Man skäms ju inte för att man har ett brutet ben. Det är bara så mycket svårare när det inte syns varför man mår dåligt, men det gör det inte mindre allvarligt.

Stor kram 🌺

Gråhäxa har många kloka råd. Min erfarenhet är också att bara medicin sällan är nog när det gäller olika typer av djupare depressioner - man behöver ofta samtalshjälp/terapi också. Jag tycker det är helt galet och så fel att de inte fångat upp dig! Och jag säger som GråHäxa: ge inte upp och åk hellre in en gång för mycket för det är så de faktiskt tvingas ta en på allvar. 🌷🌹

Det med utredning vet jag att de kan hjälpa. Men när jag gick i 9:an så fick jag träffa en "Skolpsykolog" och blev av honom diagnostiserad med aspberger. Och han ljög mig rakt upp i ansiktet. Han sa inte att de var en utredning vi gjorde, han berättade inte varför, och sen märkte han mig med aspberger utan att ens ha licens för att syssla med sådana saker, så jag fick "leva" med den diagnosen genom årskurs 9 i skolan, och jag blev behandlad som om jag vore dum i huvudet, jag "förstod" ingenting, jag kunde inte göra någonting utan att få förklaringar som får en att känna sig totalt jävla dum i huvudet. Jag hade sån tur så att den psykologen fick sparken, och alla elever han satt "diagnoser" på blev av med dem igen. Så de finns inget att hämta där de står att jag skulle haft den diagnosen.

Jag träffade en psykolog på psykosociala teamet i Sandviken vad kan de ha varit 2010? Och berättade om detta för henne, och hon sa rakt upp i ansiktet på mig, att är de någon diagnos jag har, så är de absolut inte aspberger. De fanns inga sådana drag på mig överhuvudtaget, möjligtvis add/adhd. 

Sen träffade jag mammas vännina tidigare i år, och hon hävdar återigen att de är aspberger, då en tjej med den diagnosen inte är lik en kille med samma diagnos, dem ter sig på olika sett. Och där kom skräcken igen för att få den diagnosen, jag vill inte ha den stämpeln på mig igen… Den fick mig att hoppa av skolan, psykologjäveln som satte den på mig sa rakt upp i ansiktet på mig att "du behöver inte plugga längre, du behöver inte göra någonting, för med den här diagnosen kommer du få pengar osv utan att göra något, så du kommer klara dig bra i livet oavsett vad du än väljer att göra".

Hade jag vetat att de var add/adhd så hade jag kunnat överväga saken. men jag vet att dem som fått den diagnosen blir så gott som påtvingade medicin, och jag vill inte ha någon. Jag vill lära mig leva med hur jag är, lära mig förstå mig själv och hur jag funkar. Jag litar inte för fem jävla öre på dessa myndigheter av något slag överhuvud taget. Så jag tänker inte lägga mig i deras ansvar igen.

Umh, det finns ingen medicin mot asperger ens… o.O vad sjutton bor du i för klåparhåla, det blir ju bara värre och värre!

Det här låter ju lika galet som när de fick för sig att diagnostisera mitt då fjortonåriga mindre syskon som bipolär och satte in litium och benzo. Helt absurt!! Känns som att du fått väldigt dåliga erfarenheter av vården. Jag önskar att det reder sig för dig och att du får den hjälp du har rätt till och skulle fått från början!

#14 Vet hur de blev för pappan, han har både aspberger och add. Han blev insatt på en sju helvetes massa mediciner, så idag har han så konstiga kombinationer att de slår positivt på drogtest pga korsreaktionerna som blir..

Men vad i hela h***ete!!  Det låter verkligen helt galet, vad mycket människor det finns som håller på sånt de inte borde 😡 Du och de andra feldiagnostiserade borde ha fått skadestånd!

Ang det här mad add/adhd och medicin så har jag fullförståelse för att du inte har något förtroende för vården efter vad du har varit med om. Men kan ändå säga att jag har adhd och jag har absolut inte blivit tvingad att äta medicin. Nu valde jag själv att börja med centralstimulerande medicin och det har hjälpt mig ENORMT mycket. Dock så var det absolut inte första valet att sätta mig på sådan medicin. En utav mina bästa vänner har add och hon har valt att inte äta medicin för det, och det var ingen som satte sig emot hennes val. Men som sagt med det bemötandet som du fått så förstår jag att du känner dig skeptisk till det hela.

Hoppas verkligen att du hittar någon vettig psykolog/läkare som kan hjälpa dig!