negativa känslor
Urk.. 22 veckor snart avklarade (ja, det är så det känns) jag ångrar att vi inte valde bort det. Jag vill inte. Jag har svårt att se det fina, roliga och bra i situationen. Jag har långa perioder varit gråtfärdig (och gråtit) över faktumet att det numer är oåterkalligt. Tanken om bortadoption har kommit flera gånger och den blir bara starkare.. sambon är förkrossad över att jag känner såhär.. Ja, jag vet att man ska prata med bm men jag har inget förtroende för den typen av vård. Egentligen vet jag inte vart jag ville komma med det här.. men det är så förbannat svårt att få folk att förstå att alla inte tycker att graviditeten och förlossningen är det bästa i deras liv. För min egen del är det mest bara en väntan på att det ena helvetet ska ta slut och ett nytt ska börja, eller, det är i alla fall så det känns.
![[TanatosNyx]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag var så nere att jag hade allvarliga tankar på att slänga mig framför tåget flera vändor under graviditeten. I skrivande stund är sonen 4 månader och även om han var älskad, önskad och mycket välkommen så är det först nu som jag orkar knyta an ordentligt. Det blir bättre, men det kan ta år. Du är inte dålig som känner såhär, och definitivt inte ensam om det! Prata av dig allt du orkar, så kämpar du en dag i taget.
Precis som #1 säger. Du är inte dålig som känner så! Det är inte heller ovanligt, bara lite tabu att prata om tyvärr. Men det är nog bra om du försöker ta upp det med din bm så hon kan hjälpa till. Jag hatade att vara gravid. Hade en förhållandevis lätt graviditet och jämfört med #1 var min graviditet en dans på rosor och rosa moln. Men jag vantrivdes hela tiden och hade en hel del negativa tankar. Förlossningen var inte heller speciellt kul. Anknytningen kan också ta tid och det är helt ok det med. Det tog några dagar för mig, men det är inte självklar kärlek varje dag. Tycker också att det är jätteskönt att vara borta från bebis en del. Hon är snart 6 veckor. Så, du kommer säkert känna annorlunda sen när bebbe har kommit. Men det är helt ok att känna som du gör.
Man behöver verkligen inte älska graviditeter, förlossningar eller ens bebisar för att vilja ha barn. Jag själv tycker barn under 6 mån är ganska tråkiga men sen blir det bara roligare för varje dag. ( än så länge iaf, äldsta är 2,5 år)
Jag kan enbart hålla med det Sarah skrev för det är så nära hur jag känt. Jag och sonen fick inte den där direkta anknytningen alls. Maken fick den på BB men för mig tog det ett par månader.
Hej TS!
Jag tycker att du skall ta dina känslor på största allvar och prata med bm och även ta proffesionell hjälp för dina tankar.
Tänk på psykiska besvär som någonting som är precis lika farligt som cancer. Det finns ingen som säger att någon med cancer skall rycka upp sig och bli frisk av sig själv. Förvänta dig inte att du skall klara detta helt själv, tag den hjälp du behöver. Du förtjänar hjälp precis på samma sett som någon med en fysisk sjukdom.
Precis som #1 säger: Du är inte dålig som känner så här och du är heller inte ensam. Du behöver inte älska situationen du befinner dig i. Du förtjänar att må bättre.