Så känslig, väldigt jobbigt.
Hej! Jag väntar mitt andra barn och mår bra. Men jag är så himla känslig denna gången. Tar precis allt personligt, gråter för minsta lilla. Detta är helt hysteriskt, jag är en rätt stark person som aldrig haft problem med konstruktiv kritik eller att behöva stå upp för mig. Men nu herre gud! Så fort någon påpekar något både på jobbet eller privat hugger jag till och tar så illa vid mig. Vet inte hur många gånger jag låst in mig på toan och tjutit som en barn! Jag blir så trött på mig, det är ju jobbigt att ta allt så himla personligt ju! :p har ni några erfarenheter av detta?! Eller tips att få mitt huvud att skärpa sig?!
Tror det är svårt att skärpa sig faktiskt ;) Ensam är du definitivt inte! Jag har sen förra graviditeten blivit jättekänslig mot sånt jag ser på tv/film. Så fort det är lite fint eller sorgligt så stortjuter jag, allra mest om barn är inblandade.
/Christine
![[WickedAlly]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag är visserligen rätt känslig i vanliga fall men under graviditeterna har det vart extremt, är dock rätt bra på att dölja det tror jag (Hoppas jag :P)
Kan gråta för minsta lilla, sjukt påfrestande för jag vill inte vara den där muppen som står i hörnet och lipar för att gardinerna hänger fel :P
Du är inte ensam! Har själv blivit superkänslig för allt, kan ta saker och ting rätt personligt emellanåt. Har flera gånger suttit på toan på jobbet och lipat för någon löjlig sak. En dag förra veckan grät jag på toaletten efter att en kollega poängterade att en uppgift inte hade blivit gjord i tid. Inget som låg på mitt ansvar, men det kändes ändå jobbigt att höra, jag kunde ju ha hjälp till? Haha.. :) igår såg jag en video på Youtube där en tjej spelade fiol så vackert, tror ni inte jag började lipa för det?
Åh vad jag känner igen mig…. Det är fruktansvärt, jag är inte den som gråter i vanliga fall men nu jäklar rinner tårarna ständigt för typ allt.
Precis som #1 så har jag också blivit så känslig för sånt jag ser på film och tv och om jag råkar tänka på något sorgligt eller någon jag saknar så jag kan börja gråta hur lätt som helst.
Men upplever inte att jag tar allt personligt och blir ledsen, hoppas inte det kommer senare heller, blir besvärligt att jobba med dementa som talar utan filter då :)
Kan du inte prata med dina arbetskamrater pm detta så kanske dom kan tänka på det tills graviditeten äröver? Man ska ju inte behöva gå till jobbet och vara ledsen .