Grattis! 🙂

I och med att du tog ett gravtest vid nyår, och inte fick panik nog att börja ta preventivmedel, så är det kanske något du/ni vill ändå. Det vill säga att det bara är just nu som du känner dig chockad och tom. Imorgon kanske du känner dig chockad och förväntansfull? Eller dylikt.

Låt det ta några dagar för att sjunka in. Om testen stämmer. Känner ni om några dagar att ni verkligen INTE vill bli föräldrar så finns det ingen som tvingar er att bli det. Men det kan lika gärna kännas bra och positivt och då har ni en spännande tid framför er.

Sen kan jag meddela att jag och maken var livrädda och är det egentligen ännu idag. Vår son är 9 månader men jösses så läskigt det varit. :)

Grattis! Jag har också PCOS och är nu gravid med nummer två som kom helt av sig själv efter att första blev till med ivf. Det ÄR läskigt med föräldraskap, men också underbart. Som #2 säger, låt det ta några dagar att sjunka in och kontakta sedan mvc så ni kommer igång där så snart som möjligt :)

Med första blev jag livrädd…. Kan då säga att hon var planerad! Det är väl så man reagerar på nya saker ibland. Tog ett tag innan det liksom sjönk in. Allt nytt är lite skrämmande 😉😀

Har pco och försökt bli gravid i 4,5 år med maken innan det hände. 

När jag väl fick plus var jag skiträdd. Tog säkert en månad eller två innan rädslan försvann något och vi nu accepterat det, och ändå har vi försökt i så många år.

Jag skämdes för att jag inte var glad.  Skämdes liksom för att jag velat det så länge och nu helt plötsligt tvekar och är rädd.

Grattis! Rädslan känns igen här med! Sundhetstecken säger barnmorskan, hon menar på att det betyder att man förstår hur livsomvälvande och ansvarsfyllt det är att ha hand om ett barn. Det handlar om en mognadsprocess :)

Vi sa också händer det så händer det. Sen hände det inte på flera år och vi kände oss trygga i att det inte skulle hända. Kände mig nästan lurad då det hände, det skulle ju inte gå! Som tur är går skräcken över :)

Här är en till som känner igen situationen :) vi sa också "Äsch, händer det så händer det" för vi var inte så oroliga. Sen hände det efter bara ett par månader. Jag var livrädd! Och tom, jag kände varken glädje eller något negativt… jag tog testet utan att han visste om det när jag var bortrest men jag ringde honom och vi beslutade att diskutera saken lite mer när jag kom hem. 

Han hade hela tiden vetat att jag inte kommer vilja göra abort, så han var ju med på noterna redan från början, men det var så overkligt när det faktiskt hände.

Vi pratade igenom allt under någon veckas tid, efter ca 2-3 veckor hade han vant sig vid tanken och har sedan dess varit jättelycklig och vi båda ser fram emot ett litet kärleksbarn :) så känn efter ordentligt båda två och kom ihåg att rädsla är normalt. Ni har dessutom lite tid på er att bestämma er.

Jag var livrädd när jag plussade med Wille, skakade som ett asplöv. Han var planerad och väldigt efterlängtad men jag blev chockad ändå.

Nu när jag plussade med tvåan var det nästan samma sak, blev först skitskraj men eftersom denna var en liten överraskning (en Blir-det-så-blir-det) så stängde jag sedan helt enkelt av alla känslor tror jag, för jag blev så paff.

Men det är nog helt normalt att bli rädd, det är ju faktiskt en jättegrej det här med att sätta barn till världen.

Du har diagnos, men nu kan du iaf vara lugn att allt funkar, oavsett hur ni väljer att göra med situationen. Stort grattis till det glada beskedet! 🙂

#2 Precis, ingen kan tvinga oss och valet är helt och hållet vårt. Förvirringen just nu är dock total, men vi hoppas att kunna samla våra tankar ytterligare om vi får prata med en barnmorska som ger oss mer information.

#3 Jag förstår det.. Om vi behåller och allt går vägen kommer jag vara rädd resten av mitt liv ;)

#4 Tack, ja det känns som någon slags lyckoträff eftersom jag inte haft mens sedan maj förra året! Ska höra av mig till mvc så fort vi kan och hoppas de vill träffa oss snart :)

#5 Ja, visst är det så. Det är ju en stor grej, och vi var liksom inställda på att det skulle ta lååång tid. Nu tog det 13 månader och då har vi inte försökt aktivt, utan myst när det fallit oss in, vilket inte alltid blivit så ofta med tanke på våra scheman.

#6 Åh, det är precis så jag känner! Vill ju på ett sätt, men på ett annat är jag jätteosäker.

#7 Skönt att höra, att man är sund i alla fall ;) 

#8 Ja, känner mig också lurad. Jag trodde nog aldrig att jag skulle kunna bli gravid naturligt.

#9 Ja, det känns bra att vi har lite tid på oss, även om jag innerst inne vet att jag inte skulle klara en abort. Men sen handlar ju inte allt om mig, även om sambon tycker att den frågan är upp till mig. Jag vill ju inte ha ett barn om inte han vill ha det :/ 

#10 Ja, hjälp, jag har skakat sedan igår. Om det beror på chocken eller att jag inte direkt fått i mig nån mat vet jag inte, säkert en blandning. Och visst känns det jättestort! Även om det är väldigt tidigt nu och mycket kan gå snett känns det stort att jag ens kunde bli gravid.

#11 Det första både jag och sambon sa var att vi båda var glada över att jag faktiskt kan bli gravid, trots min diagnos, det vet vi ju nu :) 

Ja, tack för era svar! Känns skönt att jag inte är ensam om att få panik.

Idag känns det som ett skämt, som att jag har drömt eller inbillat mig. Kommer inte tro på det förrän jag fått det bekräftat på mvc eller nåt känns det som. På väg till jobbet satte jag på José Gonzales "Heartbeats" och tårarna bara sprutade. Samlade mig och jobbade 6 timmar. Det var skitjobbigt i och med illamåendet och tröttheten men det var samtidigt skönt att tänka på annat. Har precis pratat med en av mina närmsta vänner, vilket var en lättnad. Skönt att ventilera och berätta för någon som man känner. Hade känts fel att inte berätta för henne då vi pratar om ALLT :)

Tror på det lite mer nu. Wow.. Svårt att greppa.

Grattis igen! Det kommer gå finfint :)

Jag känner exakt likadant. Jag är nu i v.12 och känner mig fortfarande helt tom som du säger. Jag hade längtat efter att bli gravid och när det visade pos. På stickan blev jag livrädd. Idag varvar jag med att ha panik,vara ledsen, ha ångest och tänker "hur ska livet någonsin bli detsamma igen" etc. Det jag vet är att jag inte vill göra abort och jag skulle bli ledsen om jag fick missfall så jag tror att jag innerst inne vill det här men att det är hormonerna som spökar. Jag tycker inte man ska ha dåligt samvete eller skämmas över att man inte är tacksam och glad. Alla känslor är okej. Det som är svårast är att omgivningen inte riktigt tycker att det är okej när jag känner "det finns inget positivt med att vara gravid". Ta en dag i taget och så grattis såklart!

#14 tack, ja jag vet inte, känns som jag gjort allt som man ska undvika när man är gravid bara, så undrar hur det ska gå. sen tänker jag att det likaväl kan bli missfall, då risken är relativt stor. så negativ jag är, eller tråkigt realistisk kanske :P men får ju se hur det står till snart! #15 Samma här, jag trodde verkligen att detta var något jag ville och jag har sagt till sambon att jag inte skulle kunna göra en abort, det skulle endast vara om nåt visade sig va helt galet. Känner så fortfarande men känslan av tomhet är kvar. Jag tror att man tror att man är onormal när man känner såhär (även fast man nånstans samtidigt förstår att det är vanligt) för att man fått nån bild uppmålad av sig som säger hur vi ska vara & känna. Det finns inga rätt eller fel, att reflektera över livet och hur det kommer förändras är sunt. Min sambo fick kalla kårar direkt och sa att det är så mycket han vill göra innan! Men så insåg vi att han kan göra det även med barn. Som att resa & plugga, även om det blir lite bökigare än vad det är nu. Jag förstår honom då han egentligen bara jobbat sedan vi gick ut skolan. Jag har däremot rest & pluggar sista året på min utbildning just nu. Men jag skulle aldrig hindra honom om han vill göra något liknande. Nu har ju pengar satt stopp för hans del då sparande inte är hans bästa egenskap. Men vi har rest lite tillsammans & vi kommer nog resa någonstans i vår också. Jag tror inte att livet tar slut bara för att man får barn, men tror det är lätt att man känner så.

Vad roligt! Grattis till er! Låt det sjunka in och ta tid, jag tror mest att det är sina egna "krav" på att man "ska" känna på ett visst sätt! Men allt är okej! Kram på er

#17 tack :) ja, så är det säkert :) vi har låtit det sjunka in ännu mer nu & båda börjar vänja sig så smått med tanken. Det är i alla fall en början ;) vi sa till och med att nu kör vi, så får vi se vart det leder, men det är fortfarande sjukt :P

Det är skrämmande att bli förälder. Är blandade känslor med lycka (om man vill behålla). Oftast brukar det klinga av efter ultraljudet, då det blir mer verkligt. 

Jag ska ha mitt andra barn nu och är mer rädd nu än för 16 år sedan. För jag är mer osäker på om jag verkligen verkligen ville detta till 100%. Har ju skapat oss ett liv nu, mig och sonen. Han är självgående och snart utflugen. 

Så rädsla känner vi nog alla, mer eller mindre. 

Lycka till!

#19 tack, ja det är det verkligen! Får hoppas känslan avtar med tiden. fördtår att det är märkligt att börja om, men allt kommer säkert gå jättebra för dig :) Har lite övriga frågor nu.. Som hur räknar barnmorskan ut vilken vecka jag är i när min mens är så oregelbunden? Om någon vet ;) enligt clearblue är jag i vecka 5+ så det kan ju likagärna vara vecka 6 tänker jag :) Sen undrar jag över träning under graviditeten. Har läst att man helst bara ska träna så länge man kan förs ett samtal under tiden. När jag går på olika pass tar jag i så jag blir svimfärdig, vilket jag känner kan vara lite dumt nu, eller? Kommer upp i ca 87% av Max (om jag nu har rätt maxpuls inskriven, känslan är dock otroligt jobbigt och den är ju viktigast). Om någon har erfarenhet och tips på hur man kan träna eller hur lugnt man bör ta det mottages dessa varmt :) finns bodybalance, en blandning av tex yoga & liknande övningar, i lugnt tempo med fokus på andning, bör kanske gå på det & typ corepass?

#20 - Kräv ett ultraljud på en gång så kan dom göra en uppskattning av hur gammalt fostret är.

Tränar du i vanliga fall så går det bra att fortsätta, men du ska inte ta ut dig för mycket. Svettas och bli andfådd är ofarligt, sluta när det inte känns bra längre. Bodybalance kan vara sjukt jobbigt! Kolla om det finns gravidyoga i närheten, ibland kan mvc hålla samarbete med någon så du får reducerat pris om det är på ett annat gym.

Tycker att träningen är svårt redan :( Jag har aldrig tränat på max, men ändå ridit ca 10 timmar och gymmat 3 ggr i veckan. Ridningen har jag svårt att ha lust till alls. Vardagsridning går bra fysiskt, men det har jag ingen lust med, dressyrträningarna är det som är roligt, men där känner jag att kroppen inte är helt nöjd. Känns bra under tiden, men efter får jag en del sammandragningar. Gymmet är hundra gånger tyngre nu än tidigare, jag blir mycket mer andfådd och allt känns bara jobbigt. Är ändå bara i v15. 

Core funkar ju nu i början, men inte sen då musklerna ska få dela sig.

Jag gymmade 6 dagar i veckan varav 3 tyngdlyftningspass och 3 kondis, den simmade jag för axlarnas skull. 2h promenader varje dag. Well i v.7 kunde jag ju inte ens sitta på en stol längre :p jag när min bebis på muskelmassa…. Ser snart ut som en planka mot hur jag varit.

Grattis(?) om ni vill behålla! Vad roligt att de går trots den diagnosen! Helt underbart! =)

Oavsett om ni väljer att behålla skulle jag nog ringa mvc ganska omgående. Då de kan vara kö dit. Och alla funderingar du har oavsett om de blir bebis eller abort ska dem kunna svara på. Dem brukar vilja ha en in ganska omgående för kostrådgivning osv. Och kräv ultraljud för att kolla hur långt gången du är! Annars kan rutinultraljud osv bli fel. =) (sen är det alltid roligt att se vad som finns där inne *asg*

På tal om veckor så finns det en app som  heter Gravid (?) hämta den sen. men du lär ha något att gå på. Så kan du sen följa vad som händer både i kroppen på dig och i magen =) (om ni behåller kan de vara roligt!)

Sen har man bra koll på vilken vecka man är i i den appen. För vissa barnmorskor räknar på ett sätt och vissa på andra.

Man kan vara i t.ex vecka 13 och då på andra sättet är man i vecka 12+ något.

Ena viset räknar man "hela" veckor. och på andra räknar du fullgångna veckor plus dagar =) 

Så går du t.ex in i vecka 12 idag, så kommer appen även visa 11+0 typ =)

Sjukvården räknat alltid fulla veckor + dagar, när min dotter föddes så sa jag att jag var i vecka 32 men sjukvårdspersonalen sa 31+1 och det sa även min bm på mvc 😊

#25 - Men 31+1 är vecka 32 ;) 31 fulla veckor plus 1 dag in i vecka 32.

#21 #22 #23 jag tränar vanligtvis 2-3 intensiva pass i veckan, annars är det långa promenader med hunden. Men har inte fått i mig så mycket mat och är helt skakis på grund av illamående, så träna är inte att tänka på än insåg jag ;) men när jag känner mig redo igen ska jag köra ganska lugna pass helt enkelt & inte ta ut mig som jag brukar :) om jag kommer känna någon lust vill säga, får lyssna på kroppen :) #24 vi har med största sannolikhet bestämt oss för att behålla(!) så tack ;) ja, en sån app kan absolut va rolig att ha & följa :) Ringde idag men så var telefontiden precis slut just då, så himla typiskt då det på deras hemsida stod att det var öppet längre. Så ska ringa imorgon och berätta läget och det här med ett ultraljud & så. Dum fråga kanske, men kostar det nåt att hå på de besöken? ;) Har varit i skolan, städat & ute snabbt med hunden. Sen var jag helt utmattad & har vilat hela dagen. sambon var söt & stannade hemma från jobbet & har skött hunden åt mig, sen kände även han att det varit påfrestande de senaste dagarna, så det kunde han ju va värd :) En kompis var över för att prata så vi hade en trevlig stund. Orkade dock bara två timmar, sen slog illamåendet till igen, och jag kunde inte stå emot längre, så blev en liten tur till toan..kändes ju bättre efteråt iaf :P Har lite lust att berätta för min familj, främst mamma eftersom jag har så många frågor. Min familj bor dock över två timmar bort och jag vill helst inte ringa och berätta ;) just nu vet sambon & jag, och mina två närmsta vänner om det :) man vill ju berätta för alla känner jag, samtidigt som det känns lite hemligt ;)

MVC är gratis! :)

Både mvc och bvc är gratis :) Skulle det vara så att dom av någon anledning inte vill göra vul (vilket jag har fruktansvärt svårt att tänka mig) så gör ett privat istället och det får du då betala.

#28 #29 åh så bra! Ja, kommer definitivt betala för ett privat annars. Nu till en sak som gör mig orolig: har mått otroligt dåligt sedan igår kväll & nu i morse var jag jättetörstig och drack vatten som jag direkt spydde upp. Kanske ska prova att dricka mindre, typ i sugrör, men min fråga är när jag bör kontakta bården om det fortsätter? Är inte uttorkad än men Är torr i munnen, känner mig lite svag men inte svimfärdig och har inte spruckna läppar. (Läste om uttorkning). Har ni tips mot illamående? Vet att vissa spyr hur mycket som helst hur länge som helst & knappt får i sig mat, undrar hur det är möjligt? Borde det inte he skador på fostret (eller vad det kallas i detta stadie)? senaste veckan har jag knappt ätit så undrar varifrån det får näring egentligen…? Haha, jag kanske borde byta tråd till "vi som ska ha barn 2015" istället? ;)

#29 ringde precis & barnmorskan tyckte inte det ca nån panik vul, och jag har tid 19 februari..känns ju lite sådär med tanke på att jag faktiskt inte alls vet hur långt jag är gången. Fast det är 3 veckor dit, och jag borde inte va mer än i vecka 6-7 som mest om jag tänkt rätt. Hon sa att om jag verkligen vill kolla innan dess så får jag ta det privat :) vet inte, jag kanske känner att jag vill veta nu och inte om tre veckor men å andra sidan är det ju inte jättelänge..

Samtidigt, det är många som är osäkra på exakt vart i graviditeten de är i, i början. Man vet på ett ungefär precis som du gör nu. Det enda det är viktigt för att veta lite mer exakt är inför KUB, som ska göras mellan några få veckor 12-14 eller ngt sådant. Om du får göra ett ultraljud om 3 veckor så vet du ju mer säkert innan ett eventuellt kub är aktuellt. Annars väntar de flesta till det stora ultraljudet och får veta mer exakt vilken vecka de är i först då.

#32 ja, det kändes så himla långt bort när hon sa datumet men vid närmare eftertanke är det ju tidigt då också :) känner att jag är lite borta, hehe.

#30 Jag har tre barn. Med de första två mådde jag bara illa och med nr 3 som nu är 9 månader kräktes jag från v9 till runt v 23. Allt kom upp men jag gav mig f*n på att inte bli inlagd. Man klarar mycket. Blir kvar fastän man kräks och bebisen tar först. Ut kom en tjej på 4680, så hon var riktigt stor trots mina kräkveckor. Bodde på toaletten för allt reagerade jag på. Tyngsta veckorna i mitt liv! Hoppas ditt går över snart! För de flesta brukar det bli lättare runt v12.

#34 tack! Ja fy, det är kämpigt att må så dåligt :( hoppas jag slipper det snart & inte går med det så länge som du, stackare :( men skönt att man ändå inte behöver va så orolig. Fick i mig en piggelin nyss och den fick jag behålla. Har fått åksjuketabletter men har inte velat ta dem, står att man bara ska ta de i nödfall & nu fick jag ju i mig lite, så tror jag avvaktar.

Du behöver absolut inte vara orolig för bebisen. Även om du inte får i dig vad du behöver så får bebis det i alla fall. Det går liksom på kroppens reserver. Så bli inte förvånad om du tappar vikt. 

Jag spydde som en gris från vecka 8. Blev inlagd på dropp vecka 10 första gången. När jag väl började spy kom jag inte igång att varken äta eller dricka igen av mig själv. Och låt dem fan inte köra med att du ska gå si och så många dagar innan om du känner att du inte får i dig något. Jag lovar min barnmorska fick totalt tuppjuck när hon hörde att dem lät mig vänta i 3 hela dagar innan vända nr 2 med dropp. Det är för länge!

Man mår bara skit själv. Det är inte meningen!

Det finns illamående tabletter att ta. Normalt får man typ prova åksjuketabletter, sea-band osv. Sen finns lergigan och lergigan comp. (comp innehåller koffein). Men jag kunde inte ta lergigan comp när jag redan mådde illa, då fick dem mig att spy. Så efter mycket om och men fick jag träffa en läkare och fick ondasetron istället. Det är samma sort man brukar få vid typ operationer osv för illamående. Funkade utmärkt. Första jag gjorde varje morgon direkt när jag vaknade (innan kroppen vaknat helt) så tog jag en sån väntade ca 30 min och sen var det fritt for fight hela dagen. =) dock blir man förstoppad av dem. Så du behöver något mot det. Typ lactulos eller något. För att förhindra förstoppning. 

Vill inte skrämmas. Men jag mådde illa konstant hela vägen igenom. Så det är inte för alla det går över. Och var inte rädd för att be om hjälp! 

Och som sagt vill inte skrämmas, men fram till vecka 13 är det de mest kritiska veckorna och störst sannorlikhet för missfall. Så jag valde att vänta med att berätta för andra än min mamma om att jag var gravid först efter vecka 13. =) När den perioden är över. (Hade dock 2 missfall sen innan så ville vara säker på att de verkligen blev något denna gång)

Kolla om du hittar nummer till kvinnokliniken där ni bor. De är dem man tillhör till ca vecka 22 då man flyttas över till förlossningen när det gäller rådgivning =)

Funderar du är du alltid välkommen att fråga här! Finns många som kan ge bra råd och svar =)

Jag har haft en rent sagt förjävlig graviditet med alla krämpor man kan få så jag svarar gärna på det jag kan =)

#30 Som sagt så är det mer fara för dig och dina krafter då man kräks. Barnet tar av dina reserver. Med min son kräktes jag upp allt halva graviditeten, sedan 1-3 ggr/dag. Fick inget dropp. Och födde en frisk 3-kilos son. Nu mår jag pyton fortfarande (v.37) fast med ren tankekraft så hulkar jag mest och får behålla det lilla jag får i mig. Har inte haft någon aptit tyvärr o saknar hunger med. Men barnet växer o jag har gått upp normalt mycket. Kroppen är fiffig. Drick försiktigt. Smutta lite bara. Om man häver, så chockas magsäcken och reagerar därefter.

#36 #37 har inte så mycket att ta av från början och har redan tappat några kilo, men har rumpa och låt iaf, haha ;) får väl bli en speta. Nä, men fick nog innan idag & tog postafen vilket hjälpte. Blev dock jättetrött så har sovit ett par timmar, men fick i mig knäckebröd, nötter, spenat, vatten & blåbärsdryck. Sen slank det ner lite choklad också när jag ändå höll på. Men vågar inte äta eller dricka för mycket åt gången, utan sprider ut maten och drickandet och äter/dricker mycket långsamt & det funkar. Känns väldigt skönt, för förstår att det inte känns värt att må så dåligt att kroppen bryts ner fullständigt! Jag har haft tur änsålänge, i jämförelse med er! Får hoppas man slipper illamåendet om ett tag, men kanske lika bra att inte hoppas för mycket. Har ju tabletterna som funkar, men känns inte bra att leva på ett läkemedel… Men samtidigt är det bättre än att inte kunna leva alls! Tack så mycket för alla svar man får här, guld värt när man har massa korkade & mindre korkade frågor, haha ;)

Finns inga dumma frågor! Och du har mer resurser att ta av än du tror :) Prova seaband också mot illamåendet, finns på apoteket.

Sötmandel och ingefära kan också hjälpa till. Ha alltid skorpor, kex, juice och liknande bredvid sängen så du tar det innan du går upp. Och drick långsamma små klunkar.

#36 och just det, angående att berätta eller inte.. Känner att jag nog behöver stöd redan nu & om det blir ett missfall skulle det va skönt om de närmsta visste. Men där känner man så olika. Tror det har mycket att göra med att det är första barnet & även första barnbarnet för mina föräldrar. Har inga syskon med barn, inte heller någon nära vän som gått igenom en graviditet. Tror mamma har mycket svar :) och kul att kunna jämföra & få råd oavsett hur det går. Vi ska nog åka hem och berätta i helgen, sambon ringde upp sin mamma och berättade, så känns lite fel om inte min familj får reda på det. Men som sagt, alla känner ju olika där :)

#40 Jag ringde mamma direkt efter testet. Killen jobbade och jag var tvungen att prata med någon. Samma situation med familjen :)

#39 tack för tipsen! Ja, min kropp har säkert resurser så det räcker & blir över ;) ska sluta oroa mig över det! Får inhandla lite förnödenheter snarast, fick även tips om saltiner mot illamående :)

Ja det är ju självklart upp till dig, absolut kan det vara ett bra stöd att prata med folk om det blir missfall också. Tänkte bara berätta hur jag resonerade kring det. =)

#43 jag förstod det & det är bra att höra hur andra tänker, så det gör absolut inget :)

Ang att berätta eller inte så ringde jag min mamma direkt efter plusset. Innan jag hunnit prata med blivande pappan till och med… jag blev så rädd, fick lite panik, så rent automatiskt ringde jag till mamma och frågade vad jag skulle göra haha 😂som om hon skulle veta det… men det kändes bättre att hon visste. Även om hon varit mer orolig än mig fram till ultraljudet.

#45 haja, jag kände också att jag va tvungen att berätta för någon direkt! Sambon var ute med hunden så jag ringde honom, som skyndade sig hem. Dagen efter ringde jag en nära vän & ytterligare nån dag senare fick en annan nära kompis veta. Sambon berättade för sin mamma för någon dag sen, så då återstår bara min familj :) ska ringa ena syrran ikväll, då hon inte kunde träffas i helgen med de andra. Vi ska berätta på fredag när vi är där, pappa är inte hemma då så han får veta på lördag :) man tänker typ "tänk om den blir ledsen för att den får veta senare än andra?" Men det tror jag ju inte precis ;)

Nu har vi berättat för hela familjen om vad som väntar, nu vill jag bara att det ska bli den 19:e så vi kan få mer information om både vecka & hur det ser ut för pyret. Vill att tiden ska gå fort tills vecka 12 är över, dels för att jag läst att illamåendet brukar gå över då, men främst för att det är de där kritiska första månaderna… Vill ju inte att något ska hända! Var ni också oroliga fram till vecka 13? Mår extra dåligt just nu, så är soff-eller sängliggande förutom små rundor med hunden. Tycker synd om honom, men han är så duktig och gosar och är ett väldigt bra sällskap. Kanske känner han att jag inte mår som jag ska? Var på rallylydnad i söndags & igår fick han massage, så helt bortglömd är han inte. Köpte sea band men de var en besvikelse, dyra också. Får fortsätta med åksjuketabletterna, de har hjälpt tidigare i alla fall, mem verkar som jag mår sämre än någonsin då även de inte biter lika bra. Händer nog mycket i kroppen nu.

#26 fast då kallas det vecka 31 +1 här inte v. 32. Vecka 32 är fulla veckor 32 + 1 dag utöver det. Om du förstår hur jag menar. Så var det iaf här inom sjukvården. Joel är nämligen född i v 39+1 och då var det 39 fulla veckor och sedan 1 dag.

Och då säger vi att han är född i v40 :)

#49 så räknade jag också först men sen började säga som det stod i mina papper. Blev själv så förvirrad av olikheterna :p

Jag säger påbörjad vecka när jag pratar allmänt men alltid fullgången vecka när jag pratar med vården, blir tokigt annars har jag märkt.

Efter alla svängar på sjukan säger jag alltid full vecka + dag, så blir det inga missförstånd. :) i början sa jag påbörjad vecka, och hälften fattade och hälften trodde Alvin var sjuk då han inte stämde enligt CRL då. :p

Första morgonen där jag inte mår illa! Så himla skönt. Hade en bra dag även igår. Trött är jag fortfarande och kroppen känns "tung", men kan för första gången njuta och vara lite glad :) aptiten har kommit tillbaka också! orkade till och med göra våfflor igår eftersom jag blev så sugen ;)