Jag tycker inte att dåligt mående är giltig förklaring till att röka under graviditet. Du skriver att du ser fram emot ett rökfritt hem med ditt barn men du har fortfarande inte kunnat sluta och barnet kan komma när som helst. Vill du verkligen sluta måste du be om hjälp!

Jag hade jättesvårt att sluta under graviditeten. Slutade helt ca en vecka innan lillan kom. Men drog ner hela tiden och försökte att bara röka ngt bloss å inte hela Cigg när jag rökte. Min BM sa att det är bättre att dra ner successivt å inte må dåligt än att sluta tvärt å må dåligt. Det är oxå illa för bebisen. Kämpar fortfarande varje dag med röksuget.

!!

#3 Hemskt :(

#3 helt ärligt så förstår jag inte vitsen med att lägga upp det där. Jag är säker på att TS redan läst och fått höra vad som kan hända om man röker under graviditeten, att lägga upp sånt får ju knappast TS att röka mindre!!

TS>> Bra att du dragit ner på ciggen, jag hejjar på dig att du ska lyckas bli rökfri!! Otroligt modigt att faktiskt tala om att du röker fast du är gravid.
Har själv varit rökare och vet precis hur tufft det är att sluta!

Kan tipsa om en bok: Äntligen icke rökare, många människor har slutat med nikotin efter att ha läst den boken. Det är ingen "pekpinne" bok, utan en roligt skriven bok, av en fd storrökare!

Kämpa på och lycka till!

#5 precis som du inte förstår varför jag lade upp informationen om vad man utsätter sitt barn för när man rökar under graviditeten, förstår inte jag att man kan röka när man känner till den informationen.

#6 Men trodde du på allvar att TS inte var medveten om dessa risker redan? Eller av vilken anledning kände du dig tvungen att informera henne om det?

Snusade innan,.men har inte köpt en dosa sen jag fick reda på att jag var gravid i april. Snusade upp den jag hade. Sen fick jag av min pojkvän och snodde av min brorsa så jag tog.väl 2-3 om dagen istället för ca 10 som det normalt blir. Sen vecka 7 så slutade jag så pass att jag snusade 1-2 i veckan, och nån vecka inget alls. Sen vecka 17 fick jag sug igen, ich min pojkvän vägrade sluta, så började ta en om dagen igen. Han slutade faktiskt förra veckan nu, och dosan jag snodde av honom i Spanien i början på oktober tog slut igår, så nu är det slut, för jag tänker inte köpa något iallafall. Fast när min brorsa kommer hem från Bali så vet jag inte hur det blir. Men jag tror han skulle sluta också. Har också återanvänt snusen så har snusat samma snus typ 2-3 ggr, bara låtit den torka mellan. Wah, dagens bikt!

Istället för att predika om hur dåligt det är med användande av nikotin under graviditet, så tänker jag istället peppa er, med ett nikotinbehov, att fortsätta försöka! Jag tycker ni är superduktiga och supertuffa som vågar tala om det!

PEPP-PEPP-PEPP!!! 👍

Som jag skrev i en annan tråd så är inte jag den typen som dömer någon som verkligen försöker sitt bästa. Ett beroende är inte alltid så lätt att trolla bort, och så länge du håller nere på det så gott det går och försöker sluta så hejjar jag också på!

Det stämmer som din barnmorska säger att du får tänka på ditt mående också, tvärslutar du och får ett helvete så påverkar det det bebisen illa det med. Så du sitter lite i en rävsax. Kämpa på.

Ja det är precis det hela grejen handlar om. I vissa fall så är det inte alltid bäst att sluta röka. Jag var i en väldigt utsatt situation när jag blev gravid. Bara några månader tidigare mådde jag väldigt dåligt och riskerade LPT. Sen träffade jag barnets pappa och började må bättre. Sen blev jag gravid innan vi ens var ett par. Någon vecka efter vi blev ett par fick jag veta att jag var gravid i v 9 och därför hade jag inte fått min mens. Jag trodde mensen försvunnit pg av min då låga kroppsvikt. Sen blev det väldigt kompicerat i mitt förhållande och min pojkvän blev väldigt elak och ville inte ha barnet. Jag ville inte göra abort och mådde hemskt över att jag äntligen träfffat någon som iinte bara ville ha mig för mitt utseende eller för mitt kön. Någon som faktiskt hade räddat mitt liv. Och så sket sig allt bara.  Och blev deprimerad igen, och därför klarade jag inte av att sluta röka.

Sen i somras så följde han med mig på ultraljudet lite motvilligt och ändrade sig tvrt efter han sett vårat barn. Sen dess är han väldigt lycklig över att jag inte lyssnade och vägrade abort. Han ser fram emot att bli pappa och vårat förhållande är magiskt bra.Precis som i en romatisk film (ja, det är det. Tidigare har jag bara mått dåligt och äcklats över min partner och trott att det var normalt.. men nu känner jag bara att allt är rätt och jag träffat min prins.. trotts allt vi gått igenom under våran korta tid)

Med andra ord har jag varit väldigt sjuk bara en kort tid innan jag blev gravid. och då jag varit det under så lång tid vill jag inte riskera bli sjuk igen pg av stress.

Och jag har alltid varit öppen om min rökning för läkare och barnmorska.. och dom vet om mitt förflutna och anser att det bästa är att jag tar det ''lungt'' och inte stressar upp mig över det.

Det är inte så att jag mått ''lite dåligt'' utan var väldigt nära tvångsvård kort tid innan jag blev gravid och förändrade mitt liv helt, det är en ganska stor sak att gå från att (ursäkta) skära upp hela kroppen till att få en normal syn på mat, på livet och allt.. vilket jag har nu. Men tänker aldrig någonsin må dåligt igen.

Så enkelt är det. Jag tycker inte att det är särskilt kul att vara rökare och gravid. Min bebis är allt jag någonsin önskat. Han är min räddning. Och jag mår bra nu, på riktigt.

Tycker det är hemskt att skaffa barn om man mår och har mått så dåligt som du säger att du gör/gjort. Det är ju inget som botas över kort tid! Men det är min åsikt. Eran relation låter heller inte så stabil som du verkar tycka. Tycker inte det är en ursäkt att röka under graviditeten. Men även där, det är ju min åsikt. Blir man oplanerat gravid så blir man ju. Lättare om man planerar och hinner förbereda sig. Sen har jag hört att bebsien kan få abstinens den också så det är inte bra att sluta tvärt heller. Om det är en tröst för dig. Så att trappa ner som du gjort är nog det bästa!

Så, nu har jag inte snusat på två dagar och märker ingen abstinens på varken mig eller bebis.

#12 Skojar du? Menar du på fullaste allvar att jag borde dödat mitt barn för att jag mått dåligt tidigare? Tycker du jag ska lämna min parter för något som varit? Något vi båda har släppt och gått vidare?

Du borde verkligen tänka om. Ska inte en människa få behålla sitt BARN för att man mått dåligt?

Och nej, det är inget som botas under kort tid? Det vet väl alla som är normalt funtade, du har ju ingen aning om hur länge jag kämpat för bli frisk, eller orsaker till varför jag mått så dåligt under alla dessa år. Eller hur?

Så tänk dig för innan du är så dömande.

Självklart ska du behålla ditt barn och sikta framåt! Faktum är att mycket inom psykologi talar för att få ett barn att ansvara för hjälper de som mått riktigt dåligt och haft självskadeproblem, förutsatt att man är redo för det. Du har gjort ett aktivt val att behålla ditt barn, alltså känner du dig redo (annars hade du fått panik och du hade inte befunnit dig här idag med kämpaglöden uppe). 

Visst finns det risker, men det gör det alltid. Du har bara lite mer runtom dig, som många kommer att finna skrämmande, och så är det. Du kommer att få kämpa lite mer än gemene man för att "visa" att du är en precis lika bra mamma som vem som helst. Bara det faktum att du har ärr på kroppen får vissa att tänka i kritiska banor. Du får lära dig att se bortom sådant. Du kommer att ha det kämpigt, men jag tror du kommer att tycka det är värt det absolut, så kämpa på. Det är bara du som vet vad som är rätt just för dig.

Sen visst kan jag också känna oro utifrån det bu beskriver, men jag har aldrig träffat dig, din partner, sett erat förhållande eller vet ett skvatt om era liv, så jag får lita på att du gör det som känns bäst helt enkelt, i stället för att kasta mer glöd på elden.

Det där med förhållandet spelar absolut ingen roll ! Alla finner trygghet och kärlek på sitt sätt , och ni har hittat erat sätt ! :) Rökning är ju aldrig bra i sig, det vet alla, MEN barnet kan fortfarande komma ut 100% friskt ändå , det finns riskfaktorer i allt typ , finns dom som har tagit droger under graviditeten och barnet har varit friskt , nu uppmuntrar jag inte att folk ska fortsätta med rökande eller snusande osv , men vi mår mamman dåligt psykiskt så kommer ju allt bli.. rätt knackigt i huvudtaget , du ska ha eloge för att du försöker trappa ner, det är bättre än ingenting alls , målet kan kanske vara att försöka sluta tills du ska börja amma ? :) Jag själv rökte säkert halvt paket om dagen innan jag visste att jag var gravid , jag hade bara väldigt tur att suget ifrån nikotin försvann med illamåendet , känner sug då och då nu , men biter ihop och får vara sur istället ! Hihi . Försök bara lev lyckligt o gott nu under graviditeten och bara försök hålla ciggen låg för bebbens bästa . Ingen har rätt att döma dig för att du röker under graviditeten, alla har sina anledningar till allt , och du är definitivt inte ensam med att vara gravid och röka av alla kvinnor I världen . Och till övriga så upprepar jag : Jag uppmuntrar INTE att fortsätta röka etc under graviditeten, TS är väl medveten om att det är väldigt riskfyllt med att röka . Nu försöker vi stötta hönor ! :)

#12 Jag hade precis störtdykt ner i en djup depression när jag blev gravid med mitt första barn, inte är jag en sämre mamma för det.
Faktum är att jag klarar mig utmärkt utan mina antideppressiva sålänge jag är gravid och/eller ammar, enligt läkarna så har det med alla extra hormoner du får under den perioden.

Har provat sluta med mina antidepp när jag inte varit gravid eller ammat, vilket aldrig slutat bra. Nu har jag accepterat att jag kommer få äta dessa resten av mitt liv för att få må som alla andra människor.
Nu har jag inte ätit mina tabletter på någon vecka och jag mår fortfarande bra, vilket beror på alla graviditetshormoner jag har i kroppen för tillfället, men visst kommer jag börja äta dom igen när jag ammat klart.

Jag både snusade och rökte och åt antidepp när jag plussade :P men jag fick lite panik och tvärslutade med alltihop! Vilket jag nog inte tror är det bästa men som sagt, jag fick lite panik 😂 att trappa ner är nog bättre eftersom man får sån abstinens, men jag plussade någon gång runt v.6-7 nånting och har varit "ren" från snus, cigg och tabletter sen dess och nu är jag i v.15 :) 

Håller tummarna för att jag fortsätter att hålla mig och för att TS (och ni andra som kämpar) når sitt mål som nikotinfri! Jag kanske börjar med mina antidepp igen när bebisen är ute, det vet jag ju inte, men för tillfället så behöver jag dom inte för tanken på min bebis får mig att må så mycket bättre :) 

Kämpa på allihop!