Hur vet man när man är redo? Och att man vill?
Jag hittade inget annat bra iFokus-forum för mina funderingar så hoppas de passar in här… På sistone har jag funderat mycket kring det här med att skaffa barn. När är det egentligen dags? Hur ska det kännas när rätta tiden är inne och kommer man någonsin känna sig helt säker på att barn är enda vägen att gå? När jag var 19-20 år så var jag helst säker på att jag ville ha barn, gärna med en gång, men jag insåg ju att jag och min dåvarande pojkvän behövde både jobb och egen bostad innan det kunde bli aktuellt. Efter att den relationen tog slut hade jag ett par längre relationer med killar som hade barn sedan innan och fick uppleva att vara extramamma till dessa, men där gemensamma barn aldrig kändes aktuellt av olika anledningar. Dock höll jag fast vid idéen att jag hemskt gärna ville ha egna barn. Idag är jag 27 år och har en relation med en helt fantastisk man där alla puzzelbitar faller på plats. Vi har precis förlovat oss och köpt hus. Hans stora önskan här i livet är att skaffa barn, och han har längtat efter det sen innan vi träffades. Jag betvivlar inte på något vis att han skulle bli den mest underbara pappa då han är helt fantastisk med våra respektive syskonbarn. Grejen är den att nu, när det börjar bli allvar och jag har hittat rätt kille, trivs i min relation och det faktiskt inte finns något rimligt hinder för att vi ska bilda familj - ja då har jag börjat tveka på om jag vill. Jag "skyller" på att jag skulle behöva göra uppehåll i ridningen och inte alls kunna ägna mig åt den i den mängd som jag gör idag. Jag "skyller" på att jag skulle bli låst för så många år framåt. Känner att jag vill lägga tid på mina intressen. Känner att jag vill inte bli en sån där tråkig människa som vänner och syskon blivit där typ 9 av 10 facebookuppdateringar handlar om konsistensen på senaste blöjbytet. Samtidigt vill jag inte vänta, jag vill inte hinna passera 30 innan jag skaffar barn, jag vill inte få barn så gammal. Är det bara att välja mellan pest eller kolera eller har jag kanske bara fått kalla fötter? Kan inte folk dela med sig av sina erfarenheter. Hur kände ni inför att skaffa barn? Hur kändes det sen när barnet väl kommit (ni som har barn)? Finns här någon ridande småbarnsförälder, hur är din upplevelse? Jag slits mellan "vi kör på och så går det som det går" och " saker är så jäkla bra som det är så varför ändra på något"… Hjälp!
Redo känslomässigt blir man aldrig förens barnet ligger i ens famn och vardagen startar. Så det spelar ingen roll om man är ung, gammal, rik, fattig, singel, gift, anställd, arbetslös osv.
Jag var 20 år med första och kände inga tveksamheter alls trots att jag var ensam & arbetslös. Han var det bästa som hänt mig. Nu är jag 35 år och gravid med hans syskon.
Är väldigt svårt att sätta sig in i någon annans situation. Men det jag läser är att det är en spärr, frågan är vad? Det är nog svaret på din fråga.
Man behöver inte ändra sitt liv för att man får barn, det blir vad du själv gör det till. Många här har aktiva hobbies, har ridit långt fram i graviditeten och började rida inte alltför långt efteråt igen. Och att bara vara i stallet funkar ju utmärkt med en liten. Och det är inte bara dig det handlar om, det handlar om din partner också, vad vill han?
/Christine
30 är inte så gammalt :P jag blir snart 33 och känner fortfarande att det kanske ska vänta lite till :) Känns dumt att sätta en gräns på 30 bara sådär. Visst att ens kropp har en biologisk gräns, men att vänta tills man är 30-35 är det ju många som gör. De blir inte sämre föräldrar för det.
Jag var helt inställd på att bebis skulle bli nästa steg efter att vi köpt hus och allt :) men när vi väl bestämt oss så blev jag nojjig. Jag kan väl inte bli mamma?!?! Är 24 år och ville ha innan 25 då jag vill hinna innan 30 jag med :D Har häst o hundar. Aktiv i brukshundsklubben och har varit fram till nu. Valt att inte rida då jag inte ville ramla av. Har ist tömkört och promenerat mycket. Hästen överlever ;) Har många kompisar som börjat rida efter. Gubben kan väl ta barnet nån timme medan du är i stallet. Kan vara skönt att "komma ifrån" lite kan jag tänka mig :) Tycker ni ska köra! Man är osäker i början men det släpper :)
Mvh Emma, Låt inte rädslan att förlora hindra dig ifrån att spela!
medarbetare på Jack Russell Terrier ifokus
![[jnordstrom]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Tycker att du fått kloka svar redan. Men det där med Facebook, är nog mest för att man är så jäkla stolt, glad och förälskad i sin lilla bebis att det är svårt att tänka på annat. :)
Jag har tre barn. Var 21 med första, 24 med andra och nu med tredje som är 6mån är jag 29. Jag har velat haft barn tidigt sedan jag var liten. Varje gång jag varit gravid har jag flera gånger tänkt: vad har jag gett mig in på? Kommer detta bli bra? Och när jag mått som sämst har jag ångrat mig 😁 Men barn är såååååå härliga! Jag har inte gett upp så mycket tycker jag. Har kommit vidare i livet och växt. Blivit stor och vuxen. Och det jag gjorde innan kan jag göra med mina barn. Tror många blir lite nojiga innan de blivit gravida. Är ju ändå ett stort steg i livet… Men klart värt allt 😀
Tack för givande svar allihopa!
Oj, bara en bråkdel av mitt inlägg (#7) kom med =S Men summa summarum, jag uppskattar era svar jättemycket, det känns som om tankeprocessen rullar igång igen och att jag kommer framåt i mitt funderade. Tusen tack! Fortsätt gärna att komma med tankar och erfarenheter. Det är guld värt!