Jag kände också att jag blev mer osocial under graviditeten. Sista veckorna ville jag inte träffa folk alls. Inte så att jag sagt upp bekantskapen med folk, men helt enkelt känt att jag haft mindre behov av att umgås.

Jag har nog inte blivit mindre social, men definitivt mer ovillig att anstränga mig och hitta på något. Trivs rätt bra med att mest vara hemma och nu när jag är fullgången så har jag sagt att jag inte kommer röra mig så långt ifrån hemmet förrän efter förlossningen och första tiden med bebisen. Folk får jättegärna komma hit om de vill (och det gör de, lagom mycket!) men det är bara för mycket begärt att jag ska sätta mig på en spårvagn just nu…

Hemma fixar jag, sitter vid datorn och sover jättemycket.

Sagt upp några bekantskaper har jag inte gjort.

 Just det där med att säga upp bekantskapen gäller bara en vän som är väldigt duktig på att berätta för mig hur hemskt mitt liv kommer bli när barnet kommer. Helt folkilsk har jag inte blivit ;)

#3 Jag har en vän som jag nästan helt tappat kontakten med sen hon fick veta att jag var gravid, hon avskyr barn och hennes första reaktion var att det var ju synd, för inte var det väl planerat? Jodå det var det. Jasså!!

Inte direkt så för mig. Jag har "turen" att de flesta av mina vänner är halvt som halvt bohemer. De skiter blanka fasen i om jag har barn, barnen får gärna hänga med till dem utan tvekan och de enda vi alla sysslar med är ändå slädhundar så…

Inte så noga heller hur ofta man ses här i Norrland, ta på säckiga kläder, kom osminkad på en kaffe då och då för lite prat, he kvittar. 😃

Jag är lite av en bohem jag också, åker inte mycket till folk. Gå på stan är bara att glömma dels för att jag inte kan gå så värst bra men också för att…. tja, vad ska jag där o göra.

På så sätt behövde jag aldrig känna skuldkänslor som gravid. Jag anser samtidigt det är viktigt för en gravid att kunna vara lite för sig själv, varva ner och unna sig speciellt nära inpå förlossningen.

#3 Jamen, dåså. Känns som att det nästan hör till att man har någon i bekantskapskretsen som måste "göras av med" när man blir gravid… Alltid någon som reagerar konstigt.

Själv fick jag säga upp bekantskapen med en gammal vän som blev började bete sig otrevligt mot mig, när det till slut kom fram att han var svartsjuk för att jag skulle få barn för att det innebar att jag då skulle bli ännu mer stadgad med min kille (som jag varit tillsammans med i snart fem år). "Ett barn gör ju att du glider ännu längre ifrån mig!" Eh, ja, om du hade andra ambitioner än att vara min vän, fast då var du redan långt iväg och seglade från början, grabben…

Jag har faktiskt känt av det nu på sista tiden, framförallt så har jag märkt att jag absolut inte tycker om att behöva ta mig till jobbet.

Det är inte så mycket när jag väl är här, men hela biten att vistas ute bland folk på gator och i kollektivtrafiken har jag börjat tyckar är rent ut sagt obehagligt.

Fick jag välja skulle jag gå hemma redan nu, vill bara sitta och pyssla i min lilla vrå.

Så är det för mig med, men jag är introvert och behöver inte den sociala biten så mycket. Så för mig känns det som vanligt. Blivit mer av släkten än vänner på sistone.

Känner mig grymt osocial :P orkar liksom inte. Min hjärna har blivit som en gröt och är trött på att alla frågar och pillar på mig. Behandlas som en porslinsfigur ;) Blir lätt irriterad :D känns som att ingen riktigt förstår så jag spelar lite teater o de e jobbigt o irriterande ;)

Det vart jag med. Fann mer ro att boa in mig hemma och fixa och dona för bebis ankomst! Sen när han var född blev jag värre, för då kunde jag ligga och kolla på honom i timmar och hade inte tid med annat! Men nu 7 månader senare är vi on igen!😂 tur att jag har bra vänner som gav mig tiden :)