Jag berättade direkt och har fått jättefint stöd. Helt utan att skuldbelägga eller visa misstro har hon sett till att jag fått träffa dietist och fått hjälp. Vi gick även tidigt exakt, sak för sak, hur mycket allt brukar väga (extra blodet, moderkakan, bröst, själva bebisen, livmodern, fostervattnet etc) och bestämde en målvikt för mig att gå upp: 12 kg eftersom jag tappade tre kg i början av graviditeten pga kräkningar. Det var supernyttigt för mig att få höra det, för då vet jag att jag inte ska "bli rädd" och börja hamna i destruktiva beteenden när jag märker att jag blir tyngre. Hon har också uppmanat mig att väga mig en gång i veckan och anteckna, så att jag går upp enligt en kurva, men att inte skaffa någon egen våg.

Dietisten var också kanonbra, ingen skuldbeläggning där heller. Tvärtom sa hon bara "Du äter jättebra, du måste bara äta mycket mer." Fokus låg inte på vad jag inte ville äta utan på vad jag klarar att äta utan för mycket jobbiga känslor, och utifrån det gjorde vi ett matschema som kändes okej. Vi gick igenom precis vad man ska äta under en dag och hon sa att jag skulle äta varannan timme, varannan timme mellis och varannan timme något mer rejält. Helt nytt för mig som brukar äta max en gång om dagen. I början kändes det jättejobbigt, det kändes som att jag inte gjorde annat än att äta, men samtidigt vet jag ju att håller jag mig bara till schemat så får jag i mig precis det vi behöver, varken mer eller mindre.

Ångesten kommer krypande då och då men det har ändå varit väldigt lätt att välja att lyssna på rösten som säger att jag måste sluta visa hänsyn till mina demoner, och tänka på bebisen i min mage istället. Har haft ätstörningar i tio år och är faktiskt väldigt stolt över hur bra det ändå har gått. Har tack och lov en karl som uppmuntrar mig jättemycket och berättar varje dag för mig hur vacker jag är och hur vacker jag kommer att bli, hjälper mig att lägga upp rimliga portioner (har nämligen ingen uppfattning) och peppar mig att äta upp när det känns jobbigt.

Jag rekommenderar att berätta på en gång, frågan kommer antagligen ställas under inskrivningen så varför smussla med det tänker jag. Känner du inte att du får det stödet du behöver så byt bm!

Jag har haft en ätstörning från 9-års ålder till och med 16. Är idag 20 och har ännu inte haft några återfall. Jag har inte berättat för barnmorskan om det. Då jag idag inte har några problem, vad jag själv tycker och känner. Var lite orolig då mamma varnade mig och bad mig att tänka efter vad jag äter så jag inte går upp för mycket i vikt, då jag precis rasat från 80 ner till 70 på några veckor. (172 cm lång).

Och så träffades vi i helgen (sågs senast i julas). Och hon fick nästan panik och tyckte jag var gränsfall på för mager igen, (då jag med ätstörningen vägde 63-64 kg. (170 lång då). 

Så efter det släppte jag tankarna igen. Det var först när jag blev inlagd med dropp för att jag inte fick behålla ens vatten, som tankarna kom för första gången sen 16 års åldern. Men efter mamma så släppte det som sagt. 

Idag var jag till BM för viktkontroll osv igen, och jag vägde 69,7 sist, idag var jag uppe på 70,3 igen. Så oron har släppt helt. 🙂

Ni inger hopp alla tre #1 #2 #3 :)

Jag har varit ätstörd i mer än 10 år, men sedan jag började på kliniken som kallas för Mando så har jag förbättrats med stormsteg senaste åren! Idag vet jag hur stor en normalportion är och klarar av att planera middagar bra, jag har fått in rutin med tre huvudmål och helst två mellanmål. Även om det inte alltid blir mellanmål alla dagar för att det inte passar mitt "schema" men jag har ingen ångest för mellanmål eller för missade mellanmål. Jag klarar av att missa mellanmål idag utan att det går över på andra måltider. Så som #1 tror jag att jag skulle kunna anpassa mig ditt ett liknande matschema som du har.

#1 Fick du kontakt med dietisten via barnmorskan vid inskrivning? Fick du en kurva med hur du borde gå upp i vikt varje vecka då eller hur fungerade det? Jag har egen våg hemma idag och klarar av det bra, väger mig ungefär en gång i veckan och antecknar. (Jag vägs fortfarande vid mina återbesökstider inom ätstörnings-vården också). 

#2 Har man alltid rätt att välja barnmorska? 

#3 Det låter ändå som om du har kontroll över hur du mår nu. Finns det någon anledning till att du inte ville berätta för barnmorskan? Hur ofta går du på kontroll hos dem?

#4 - Ja, du har alltid rätt att välja/välja bort. Huvudsaken är att DU trivs, du kan byta när som helst under graviditeten och även under förlossningen om det inte känns bra.

#5 Det är bra att veta! Tack för tipset 🙂

#4 Ja, jag sa att jag ville träffa en dietist och fick tid direkt. Har försökt få hjälp via psykiatrin innan men vi vet alla hur bra den vårdenheten är, så där har det aldrig blivit av. Eller jo, men inte när jag själv har velat ha hjälp.

Ja, jag har en viktkurva. Den är inte superexakt, det finns rum för "felsteg", men vi har alla noga koll i alla fall. Klarar tyvärr inte av att ha våg hemma, jag blir väldigt, väldigt lätt fixerad. Har av samma anledning aldrig någonsin tillåtit mig att räkna kalorier. Skulle fixera där också, och jag vill ju inte det. Vill ju bli helt frisk!

#7 Det låter nästan för bra för att vara sant att få hjälp med att träffa en dietist direkt sådär! Underbart att det fungerade så bra för dig! 🙂

Bra att det finns utrymme för felsteg, för man är ju ingen kurva på det sättet. Men jag tror själv att jag hade känt att det var skönt att ha en "sanning" att luta mig emot - att jag borde gå upp si och så mycket. Jätteksönt att få veta vad det är som ingår i viktuppgången också tänker jag, veta hur mycket som är vatten, livmoder osv. Då blir det mer verkligt?

Jag klarar av att ha våg hemma idag, men det har tagit mig många år! Jag räknar inte heller kalorier, känner inte att jag vill det heller. Jag har haft så många felsteg och tillbakakliv genom åren att jag nu är superdupernoga med att sköta mig. Jag har nog lärt mig hur jag fungerar så att jag kan stoppa mig själv i förväg. Sen har jag världens bästa sambo, jag har nog aldrig mått så bra i min kropp sedan jag träffade honom! ❤️ Han har dessutom pluggat barnpsykologi och barns utveckling så han är ganska insatt själv i hur mycket en kvinna behöver gå upp i vikt för att det ska vara hälsosamt för bebisen, så jag vet att jag kommer ha en utmärkt stöd i honom.

Det jag är mest rädd för, ur perspektivet som gravid och tidigare ätstöd är att må illa. Det är något som triggat mig mycket tidigare, då jag haft perioder av bullimi så har jag numera ganska svårt för att må illa eller kräkas. Men jag tänker inte ta ut något i förskott och börja gräma mig för det nu. Jag har förstått att alla inte mår så illa, och att många bara mår illa första månaderna.

#4 Nä de var väl mer att hon inte frågade så jag ansåg att jag har så bra koll nu att det inte spelar någon roll att det funnits. Såg ingen anledning att berätta. Har bara haft hälsosamtal och idag var det provtagning och vikt. Kolla för sjukdomar osv. Ska dit om en månad igen. 

På tal om illamående så har jag haft illamående besvär ett par veckor men har fått tabletter mot det. Så nu reder jag mig. 🙂

Jag fick också en viktkurva och den visade 12kg också. Vanligtvis är det väl vad man "brukar" gå upp. Men med alla tre har jag gått från runt 63 till 90kg. Så vill bara säga att bli inte chockade om ni går upp mer. Allt mitt har rasat av som tur är… Alla är vi olika 😛 Har valt att inte kolla på vågen förens dagen det är dags. Så på BB har jag valt att kolla på vågen. Har inte ätit för två el så utan fortsatt normalt men ändå gått upp så mycket. Lycka till allihopa!

Jag fick en förlossningsdepression efter mitt första barn och en ätstörning på köpet. Förhållandet till mat blev nästan som vanligt till slut, men när jag blev gravid med andra barnet blossade ätstörningen upp igen och det blev ännu värre. Berättade för min barnmorska som erbjöd mig att träffa en dietist vilket jag gjorde och det hjälpte mig mycket. De tog väl hand om mig.

#10 Har du då valt att "kolla bort" från vågen när du varit hos BM under tiden? Jag har också hört hur olika det är, min mamma var typ enorm med både mig och min bror så jag är väl lite rädd att det kan vara genetiskt också. 

#11 Usch! Det är tråkigt att det inte pratas mer om förlossningsdepressioner. Jag har några vänner som också fått det! Kände du igen det själv eller var det någon anhörig till dig som pratade med dig hur du mådde? Jättebra att du fick hjälp av barnmorskorna i alla fall så att du fick träffa en dietist!

Jag är lite naiv(?) och tror att jag kommer kunna känna igen en förlosningsdepression hos mig själv - då jag varit deprimerad i så många år tidigare och vet hur min kropp/mitt psyke fungerar. Efter att jag slutade medicinera med antidepressiva så fortsatte jag att göra självskattningstester för att ha fortsatt koll på hur jag mår. Det är ju ingen garanti såklart, men jag hoppas att jag skulle märka om mitt psyke började skena iväg.

#12 Jag går gärna och väger mig själv nu för tiden, blir så lycklig av att se att man gått ner i vikt. 😊

Och håller en vikt man trivs med 😃

#12 Jag kände igen det direkt och såg till att få samtalskontakt en gång i veckan hela graviditeten. Gick hos dietisten ungefär fem gånger och uppföljning efter förlossningen också. Samtalskontakten har jag fortfarande en gång i veckan, det behövs..

#14 Tråkigt att du fortfarande inte mår bra, men jätteskönt att höra att du fått så bra stöd! :)

Jag mådde dåligt med första när man hela tiden fick kolla hur mycket man gick upp. Njöt inte utan bekymrade mig för vikten varje gång efter. Med nr2 och nu med nr3 så sa jag att jag inte ville se min vikt. Hon skrattade bara åt mig och sa att det var ok. Så ja jag tittade bort när jag stod på vågen. Hade ju koll på att jag ändå skulle gå upp massor. Fanns ingen anledning för mig att se det bara 😛 Löjligt kanske men det fungerade för mig. Nu med nr3 bodde jag på toaletten och kräktes i 17 veckor. Trodde jag skulle gå upp mindre pga der men icke. Jag har gått upp lika mycket med alla tre. Nu 10 dagar ser man knappt jag varit gravid, liten mage kvar men inte alls mycket. Våra kroppar är helt otroliga och olika. Försök och njut för det är en otrolig grej att vara gravid.

Hos min bm tar man bara vikt på inskrivningen och i v.38 helt lagom tycker jag. När jag väntade dottern bodde vi på annan ort och där var det viktmätning varje gång, men det kan ha berott på att jag blev inlagd för svält efter att ha gått ner 13kg på tre dagar och inte gick upp dem när jag väl kunde äta igen.

Här är det standard att vägas vid varje besök.

Jag har varit sjuk halva mitt liv och är nu gravid med min första. Jag är faktiskt inte orolig för gå upp i vikt eftersom jag alltid tyckt gravida är vackra. Är mest orolig över hur mycket jag börjat äta.,

Du kanske ska ta kontakt med din BM och be om hjälp att få träffa en dietist du också #19, så kan ni hjälpas åt att göra upp ett schema för dig och din bebis så att du kan känna dig trygg med att du äter tillräckligt mycket och får i det allt som din bebis behöver! Grattis till graviditeten också såklart! 🙂

Nu går jag lite halvt OT, men min äs-behandlare uppmuntrade till graviditet då det ofta hjälper ätstörda att tillfriskna när man får ett ansvar för ett annat liv. Det verkar som om de är rätt vana att hantera gravida ätstörda inom vården, så berätta du. Det gäller säkert mvc också. (Jag var på god väg att tillfriskna när jag fick detta råd, ifall någon blir lite orolig hur behandlaren tänkte där).

Det är säkert så för många, #21 att man känner ett större ansvar att sköta maten bättre. Men jag tänker mer själv på hur jag kommer kunna hantera illamående och se hur kroppen förändras. Jag tycker ju själv att gravida kvinnor är bland det vackraste som finns, men det tar ett tag innan man blir sådär snyggt gravid. I början känner sig nog de flesta mest svullna. Jag kommer nog att säga till redan vid inskrivningen - då jag haft så stora problem tidigare, även om jag mår bra idag.