Personliga berättelser och erfarenheter

En helt vanlig unik Stjärnfamilj!

2013-06-10 01:15 #0 av: Nilamson

Jag är uppvuxen i en familj där det förekom sexuella övergrepp, alkoholmissbruk och psykiskt sjukdom hos föräldrarna. Min syster var 10 år äldre än mig, flyttade hemifrån på 18-årsdagen och min storebror blev fosterhemsplacerad när jag var liten, så till stora delar var jag ensambarn i ett hem med dysfunktionella vuxna. Jag for illa och blev inte själv placerad på familjehem förrän jag var tonåring. Jag kunde inte knyta an till någon annan familj, jag för gammal, och som vuxen har jag varit medberoende till min psykiskt sjuka och alkoholiserade mamma.

Det finns ett uttryck som säger att det aldrig är för sent att få en bra barndom, och jag har aldrig förstått vad som menas. Däremot har jag upptäckt att man inte blir fri från sin barndom bara för att man råkar bli vuxen. Det är först efter att jag själv fått en svår livskris, ett totalt sammanbrott, själv missbrukat och tagit mig ur det, fått hjälp på behandlingshem och börjat ett nytt liv, många mil från min biologiska familj, som jag kunnat bli fri från min svåra uppväxt, mitt medberoende till min sjuka mamma och istället ta ett vuxenansvar för mig själv och mitt liv. Jag har upptäckt att ännu ett vanligt uttryck ljuger – nämligen att blod är tjockare än vatten.

Det finns hopp för de som inga familjer har, eller för oss som tvingats välja bort våra skadade familjer, för att kunna överleva. Det finns andra sätt att bilda familj, Stjärnfamilj, och det kan faktiskt bli helt ljuvligt bra!

Medan jag fortfarande var placerad på familjehem, på LVU, blev jag gravid. Jag var 16 år och i ganska uselt skick psykiskt. Det blev bra, trots allt. Jag fick fint stöd från socialtjänsten och familjehemmet och det var fantastiskt att bli mamma! Jag var ensamstående och trivdes fint med det, men sen träffade jag en man fick två barn till med honom. Jag försökte leva ett ”normalt” liv och med varierad framgång höll jag samman några år, men sen rasade min värld samman.

Mina barn blev placerade på familjehem och det ”sociala arvet” manifesterade sig fullt ut. Själv blev jag hemlös, sprutnarkoman och både psykiskt och fysiskt sjuk. Ingen, allra minst jag själv, trodde att jag skulle återhämta mig, få ett värdigt liv och fungera som människa och förälder igen. Alla hade gett upp – både myndigheter och vården och jag själv och familjen. Men det fanns människor som inte hade gett upp och när jag blev erbjuden utsträckta händer till hjälp, vågade jag försiktigt ta emot den…

Efter intensiva och turbulenta turer av kaos och mirakel, så kom jag tillbaka till livet. Jag återerövrade mig själv, steg för steg. Bostad, min fysiska och psykiska hälsa, min nykterhet, mitt föräldraskap, mitt arbete. Men familjen tvingades jag ge upp. Jag insåg att jag måste välja mellan att gå under själv eller gå vidare och börja på ett nytt släktträd, och jag valde det senare.

Idag är jag är frivilligt ensamstående med ett litet barn som kommit till genom insemination med hjälp av anonym donator. Jag har nära vänner som delar barnet med mig. Graviditeten och förlossningen delade jag med samma kvinna som tog emot mig när jag var hemlös narkoman för 10 år sedan. Barnet har en ”dagpappa” som funnits med från början, tog ut pappadagar för att hjälpa mig efter förlossningen t ex och som nu har barnet när jag arbetar och bor här varannan helg, torsdag till söndag. Dagpappan har jag missbrukat ihop med en gång i tiden men han är precis som jag själv, helnykterist sedan många år och vi finns för varandra i vått och torrt. Jag har kvinnor som känner mina stora barn bättre än någon annan och som kommit att bli barnens trygga punkt näst efter mig. Jag har en annan mycket nära vän som jag delar mitt liv med, vi talar i telefon minst varje vecka men oftast varje dag och har gjort det i 10 års tid. Han har alltid tid för mig och kan alltid hjälpa mig ekonomisk när det händer något oförutsett med bilen eller annat. Sedan många år har vi traditioner som vi delar med en annan familj (som i sin tur har enorm släkt) och hela deras släkt accepterar oss som deras egna. Ja, det finns flera oerhört viktiga, nära människor i vårt ”släktträd” och där växer in nya…

Det är hemskt att sjukdom och missbruk skadar människor och splittrar familjer men jag hoppas kunna ge hopp till dem som känner sig ensamma, att det går att skaffa en ny familj! Och även om man som jag, har svårt att fungera i sexuella parrelationer, så går det ändå att skaffa barn och dela sitt liv med andra. Det är såklart lite annorlunda men inte sämre. Nej, långt ifrån sämre:-)

Så trots att jag inte själv valt att födas in i en dysfunktionell familj, utan tvingats börja om från början om jag inte skulle bli lika sjuk som mina föräldrar, har jag ändå lyckats skapa något bra utifrån de förutsättningar jag fått. Jag älskar min Stjärnfamilj och jag är älskad. För första gången i hela mitt liv är jag älskad. Och det är stort!

Anmäl
2013-07-04 20:32 #3 av: Anterrabae

Tack för att du berättar och delar med dig, till bl.a. mig.. :) 💜

//Ida

Sajtvärd för Kost , Hypermobilitet Och Synskadade

Anmäl
2013-07-05 09:20 #4 av: [Citronpaj]

Men vänta lite, vad menar du med att du gav upp familjen? Gav du upp dina äldre barn och skaffade ett nytt istället?

Anmäl
2013-07-06 22:30 #5 av: Nilamson

#4 Nej, absolut inte. Jag har alla mina barn hos mig men den biologiska ursprunsfamiljen, dvs mina egna syskon och mina föräldrar har jag gett upp. Resultatet har också blivit att jag till stor del tappat kontakten med de flesta i min övriga släkt, mina mostrar och kusiner. Jag trodde att jag skulle bli ensam, övergiven men istället har jag vunnit kärlek och trygghet åt mig och mina barn, här i min nya Stjärnfamilj:-)

Anmäl
2013-07-07 06:06 #6 av: [Citronpaj]

#5 Jaha, okej. Eftersom jag inte ser syskon och liknande som familj så trodde jag du menade dina äldre barn där.

Anmäl