Personliga berättelser och erfarenheter

Min resa till barn

2013-01-04 21:53 #0 av: ChristineL

Den här artikeln handlar om mig, längtan efter barn, våran resa, utredning och behandlingar. Jag har skrivit utifrån mig själv, så kom ihåg att alla går igenom olika.

Våren 2010 var då jag och min sambo, Jesper, verkligen började prata om barn. Det var väl främst jag som ville men han var inte så svårövertalad. Jag hade då haft p-stav i nästan fyra år och innan dess p-piller. Vi kom överens om att vänta till efter sommaren med att ta ut den utifall att kroppen skulle få en chock och jag bara skulle blöda hela tiden, det vill man ju inte på sommaren.

26/8 besökte jag vårdcentralen för att ta ut p-staven. Det misslyckades. Den satt djupare än normalt (vilket jag också känt på mig att den gjorde då den andra jag hade kändes ytligare). Två barnmorskor grävde och höll på i armen på mig utan resultat. Kände mig inte alls bekväm med dom heller.
15/9 görs försök 2. Jag hade fått en remiss till en annan vårdcentral där dom har en bättre läkare. Hon känner bara efter, öpnnar mig inte ens utan säger på en gång att den måste opereras ut. Jippi.
28/10 tas den ut. Inga problem alls, jag får narkos för första gången någonsin och vaknar utvilad upp utan hormoner i kroppen :)
22/12 får jag min första mens efter att p-staven åkt ut.

Ingen mens och inget plus kommande månad, eller månad efter det. Vi lät det gå en tid och jag tänkte att jag skulle ta ett test ungefär samma datum varje månad.


30/6 2011 Besöker jag barnmorskan för att prata om min oregelbundna menscykel. Hade då haft ytterligare en mens. Den har ju alltid varit så innan jag började med preventivmeldel när jag var 18. Men det tänker man ju inte på då. Det hon säger är att hon inget kan göra, jag får lämna blodprov då hon misstänker en rubbning mellan manliga och kvinnliga hormoner och därmed PCO. Hon rekomenderar att vi kontaktar Kvinnokliniken. Jag är helt knäckt när jag kommer hem och tror att jag aldrig kommer kunna få barn.

Besök på kvinnokliniken får jag först 19/9 då jag träffar en gynekolog. Vi pratar lite, hon undersöker mig och konstaterar att jag alldeles precis har haft ägglossning (wee). Det är här jag inser att dom falska gravidsymptom jag haft måste hänga ihop med ägglossningen, bra då kan jag känna av det i alla fall. Hon skriver ut Provera till mig, tabletter som jag ska börja med på mensens femte dag och äta i fem dagar. jag ska ringa på första mensdagen och boka in ett vul på dag 14 så hon får se hur äggstockarna ser ut och om tabletterna har gjort sitt. Funkar det så ska vi köra på det i sex månader innan utredning börjar, om vi inte blir gravida innan förståss.
Vi kommer in i Oktober månad, mensen har kommit, jag börjar med tabletterna och på vul visas ingenting. Jag får tre scenarion:

  • Jag väntar på att mensen kommer spontant och då börjar dubbel dos Pergotime på femte mensdagen och äter i fem dagar, får ny vul-tid under dag 12-15.
  • Mensen har fortfarande inte kommit om tre veckor och grav-test visar neg. Jag påbörjar Provera som är en tablett med gulkroppshormon i tio dagar för att mensen ska komma, sen tar vi dubbel dos Pergotime igen och vul precis som ovanstående.
  • Mensen har inte kommit om tre veckor och grav-test visar positivt, yay! :D

Årsdagen för uttaget av p-staven passerar, ingen mens syns till och grav-testet blir negativt. Det blir alltså scenario nummer 2 och samma visa igen. Vi går in i November, jag får trippeldos av Pergotime utskrivet, det är maxdosen. Om det skulle fungera så att Äl kommer igång så får vi kämpa hemma med det ett tag innan vi ber om hjälp igen. Naturligtvis gunkar inte trippeldosen heller.

I slutet av December kontaktar vi Kvinnokliniken för att få komma på utredning. Ingen tid förrän i mars...

32/3 2012 Är vi tillbaka på kvinnoklinken för konsultation. Än så länge är det ju min förbenade ägglossning som inte fungerar som den ska. Vi får fylla i hälsodeklarationer och lämna blodprov, även urinprov för mig. Vi får tider för spermaprov, HSS-ultraljud (man spolar äggledarna för att kolla så inget sitter i vägen eller är igenväxt) samt tid för att titta på provsvaren. Spolningem måste ske på cykeldag 7-12 så det var bara att börja med Provera igen.

2/4 Är det dags för inlämning av spermaprov. Som tur är fick vi göra det hemma. Var lite fnittrigt att åka in med en burk sperma i behån, men det gick snabbt och smidigt, dom var väldigt diskreta när vi kom fram.

5/4 Proveramensen kommer som planerat.

13/4 Dags för att spola äggledarna. Jag var väldigt nervös då jag hört skräckhistorier om hur fruktansvärt ont det gör, och att man fick en smärtstillande tablett man inte fick köra bil på så blev jag ännu mer nervös. Men det gick bra och Jesper var med som stöd. Det går till som så att man ligger i en gynstol, för att dom ska kunna se ordentligt förs det in en vaginal ultraljudsstav. Längs med det för dom in en liten slang, det stack till ganska rejält men var över på en sekund. För att kunna utvidga livmodern blåser dom upp som en "ballong" vilket resulterade i molande mensvärk, den höll i sig i stort sett resten av dagen. Hela alltet går på några minuter och det såg bra ut för mig. Hade nästan varit skönare om det hade varit ett fel man kunde undanröja, men nu var det bara att vänta några dagar på alla provsvaren.

18/4 Vi besöker Kvinnokliniken för provsvar. Alla hormonprover, infektionsprover, spermaprov, ämnesomsättningsprover allt såg normalt ut. Punkt slut. Jag blir väldigt ledsen och det känns som att det aldrig kommer lösa sig. Något fel är det ju? Läkaren rekommenderar hormonstimulering med sprutor, vi kan göra det hos dom för en stor summa pengar eller hos Sahlgrenska med ca sex månaders väntetid. Han remiterar oss till Sahlgrenska och vi bestämmer oss för att invänta svar därifrån beroende på hur lång tid det tar. Vi får ett litet häfte om IVF då hormonstimuleringen går till på samma sätt, och så får vi en möjlighet att läsa på om det.

26/4 Får vi bekräftelse från Sahlgrenska att dom mottagot remiss, så fort trodde jag inte det skulle gå! det står även att vi kommer få en kallelse om ca tre månader men i och med att det är sommar och semestrar så kan det ta längre tid.

28/6 Första läkarbesöket på Sahlgrenska Reproduktionsmedicin. Det blir VUL och prat om hormonstimulering med nässpray och sprutor. Vi får förklarat för oss hur hela proceduren går till. Det är en väldigt fin linje mellan för mycket och för lite och hormonhalten måste kontrolleras ofta med blodprov. Tanken är att vi ska försöka producera ett endaste ägg så vi kan gå hem och " jobba på det". Blir det för mycket kommer det övergå till en IVF. Vi får utskrivet alla läkemedel som kommer behövas. Vi ska invänta samtal när dom har tid att ta emot oss för att börja med detta.

5/8 Spontan mens.

6/8 Blir uppringd av barnmorska som säger att det är helt perfekt att börja nu på en gång. Jag ska börja med Suprecur nässpray en puff i varje näsborre tre gånger om dagen i tre veckor. Detta är en nedreglering av hormonerna. Jag ska invänta kallelse på nästa besök.

27/8 Lämnar första blodprovet av många, dom kollar halten av Östradiol.

28/8 Läkarbesök med VUL, vi går igenom hur sprutorna fungerar, verkligen busenkelt att ställa in dosen själv. Jag påbörjar dos 50 av Puregon sprutan och får ta första på plats där, sen ska jag fortsätta med Suprecur 1x3. Kommande veckorna lämnar jag blodprov ungefär var tredje dag för att hormonhalten ska kontrolleras. åker in på morgonen för att lämna och får ringa upp på efermiddagen för att få veta hur jag ska ställa in dosen och när jag ska komma nästa gång.

13/9 Får jag komma på VUL, det visar på väldigt många äggblåsor som nästan är tillräckligt stora men inte riktigt där. Det bestäms att vi får övergå till en IVF för att dra ner risken för flerbörd. Jag ska fortsätta med både Puregon och Suprecur som tidigare.

16/9 VUL igen, jag tar sista dosen Puregon, något nedsatt.

17/9 Jag tar Suprecur morgon och lunch. På kvällen tar jag ägglossningssprutan Ovitrelle, utav denna blir lätt väldigt svullen i några dagar och så även för mig.

19/9 Dags för ägguttag. Jag får inte äta nånting på morgonen. Vi åker in och Jesper lämnar ifrån sig ett spermaprov på plats. Vi får ett rum med säng för mig, mycket sexig sjukhusskjorta och strumpor på. Värmekudde på magen, två panodil och nål i armen. Efter nån timme får vi gå bort till rummen där ägguttaget ska ske. Även Jesper får ta på sig grön skyddsrock och mössor till oss båda. Vi kommer in i rummet och jag får lägga mig i en gynstol. Jesper är vid min sida hela tiden. Dom är fyra andra personer i rummet. En sköterska som ger mig morfin och håller koll på mitt allmäntillstånd, gynekolog som suger upp äggblåsorna, en person som fångar upp dom och en som räknar dom. En ultraljudsstav förs in och man får se allting på en skärm och så används en liten slang som suger upp äggblåsorna. Rätt häftigt att få se dom svarta fläckarna på skärmen som bara försvinner. Av 17 äggblåsor kunde 5 ägg befruktas. Jag mår förvånadsvärt bra efter ingreppet, trodde jag skulle vara helt lullig. Blöder dock en del men det ger med sig senare på kvällen, och molande i magen som håller i sig nån dag.

21/9 Jag får på förmiddagen komma in för VUL så dom kontrollerar att inte äggblåsorna blivit vätskefyllda igen, allt ser bra ut. Jag får komma tillbaka på eftermiddagen för äggåterföringen. Ungefär samma procedur som vid uttaget med snygga kläder och vetekudde på magen innan vi får komma in. Vi får reda på att det tyvärr bara var ett utav äggen som utvecklats i bra takt, men det är det jag ska få. Insättningen går snabbt, för första gången "vanligt" ultraljud så han ser vad han gör, in med slangen och ut igen. Klart. inga konstigheter och ingen smärtlindring för det lilla. Om tidigast 15 dagar ska jag göra ett test. Påbörjar behandling med Crinone vaginalgel.

5/10 Sista dagen med Crinone och idag får jag göra ett test men vågar inte...

7/10 Gör ett test som visar tvärpositivt! Känslan kan jag inte beskriva, jag trodde verkligen inte att det var sant. Efter alla negativa tester har jag äntligen fått ett plus!
Dagen efter ringer jag reproduktionen och berättar beskedet, vi får tid för VUL 1/11 då det är åtta fulla veckor. BF sätts till 12/6 2013.


Det här var min historia. Vid planerade IVF'er går man inte på sprutor så länge, utan dosen blir istället högre och behandlingstiden intensivare. Känslan av att äntligen vara gravid är konstig, jag har inte fattat det än trots att magen växer och det börjar röra sig där inne.

Vill du veta vad som hände efter plusset och vad jag sysslar med nu? Besök gärna min blogg: http://purposeoflife.blogg.se/

Anmäl
2013-01-09 21:04 #9 av: [Tess86]

Vilken tuff resa och vad skönt att höra att den har en lyckligt slut! Er lilla parvel måste verkligen vara efterlängtad nu.

Anmäl
2013-01-09 23:07 #10 av: ChristineL

#9 - Jo, det kan man säga ;) Vi har RUL på måndag så ska bli spännande att se hen igen! Jag är mest väldigt glad över att vi inte har tappat bort varandra, vilket jag tror att man lätt kan göra när man är så desperat och inte vet var man ska ta vägen. Vi har istället pratat väldigt mycket, planerat mycket, sett olika alternativ osv.

Anmäl
2013-01-10 07:25 #11 av: [Tess86]

Ja, det är när man går igenom såna där kriser som man ser hur stark ens relation till varandra är och hur mycket man bryr sig om det man har tillsammans. Ni två kommer nog att klara av vad som helst tillsammans.

För oss tog det ju bara ett halvår innan det tog sig men jag hade ätit piller i tio år och innan dess, när vi var unga och dumma, hade vi oskyddad, avbruten sex. Så under det här halvåret hann jag börja tänka att tänk om det inte går, tänk om pillren gjort så att vi inte kan få barn, tänk om det beror på att min sambo är för tidigt född, det borde ju ha hänt någonting vid det här laget annars, eller när vi var unga. Men jag kan inte ens föreställa mig hur frustrerande det måste vara att förstå att faktiskt något är fel men inte veta vad. Det måste kännas så hopplöst.

Anmäl
2013-01-10 17:49 #12 av: SyntHare

Vilken fin och intressant artikel du har skrivit! Å som ni har kämpat. Jag tror inte att jag skulle orka med hälften av er resa med alla läkarbesök och dylikt!

Men jag är övertygad om att er lilla bebis kommer bli överöst med kärlek ♥

Anmäl
2013-01-10 19:09 #13 av: ChristineL

#12 - Tack, det värmer så! Jo, läkarbesöken har ju avlöst varandra, och det har varit mycket blod, svett och tårar bokstavligen. Det är en helt sjuk känsla att äntligen vara här, det är det såklart för alla andra också, men hade det funkat på en gång hade jag nog varit lite mer avslappnad :P

Anmäl
2013-01-13 11:56 #14 av: Tina-A

Superbra artikel! En lång väg dit men nu är ni äntligen igång och snart är ni halvvägs in i gravidteten :)

.: Dance like there is no tomorrow :.

 

Läs min blogg - www.hejtina.blogg.se

Anmäl
2013-01-14 18:05 #15 av: SaraC

Starkt av dig att berätta! Lycka till med pyret i magen Kyss

Mvh, Sara. Värd på Spetsar & urhundar

Anmäl
2013-01-15 20:10 #16 av: JohannaMax

Wow vilken resa! Lycka till!!

Mode & Skönhet.iFokus -sajten om mode, skönhet, smink. glitter & glamour!

Anmäl
2013-01-16 11:56 #17 av: [Taxie]

Jag blir ju orolig om äggen inte funkar som de ska när jag ska ha barn nån gång i framtiden :o
Är snart bara 18 år dåmen.. men vill ju ha barn tidigt runt 22-25 år. Har använt p-piller i 3 år och lär ju bli några år till.. om det blir strul för mig skulle jag inte klara av det och blivit väldigt deprimerad eftersom jag anser att livet typ tar slut om man inte kan få några barn :(

Men vad bra att det lyckades till slut för dig! :)

Anmäl
2013-01-16 12:04 #18 av: ChristineL

Tack så mycket allihopa!

#17 - Alla kan få barn ;) Var din cykel regelbunden från början så lär den fortsätta vara det även efter pilleranvändande även om det kan ta en stund. För mig har det aldrig varit regelbundet men inte tänkte jag på det när jag var 15...

Anmäl
2013-08-22 12:43 #19 av: exitingsvillemo


Sitter och bölar när jag läser om din resa Storgråter lyckotårar när jag läser om ditt plussande Hjärta

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.